Kidnappad revolution

Text: Calle Fleur

Bild: scanpix

Till slut plockade USA-senatorn fram det tunga artilleriet.

– Vi borde överväga möjligheten att beväpna oppositionen, konstaterade John McCain vid ett möte i Washington förra veckan.

– Blodbadet måste få ett stopp!

Senatorns drastiska uttalande kom några dagar efter att Ryssland och Kina förkastat arabländernas resolutionsförslag i FN:s säkerhetsråd. Och någon vecka efter att Arabförbundet avbrutit sitt kritiserade observatörsuppdrag i Syrien.

Det diplomatiska dödläget skapar frustration. Allt fler röster höjs nu för att hjälpa regimens motståndare politiskt, ekonomiskt – eller militärt. Arabförbundet vill erbjuda oppositionen »fullt politiskt och finansiellt stöd«. Samtidigt försöker Turkiets utrikesminister arrangera en konferens för »Syrien-vänliga nationer«. Målet är att erkänna oppositionen som syriernas rättmätiga ledare. Det väcker frågan om vilka som egentligen utgör oppositionen.

Med tiden har gatuprotesterna i Syrien antagit formen av ett lågintensivt inbördeskrig. Vanliga medborgare med en dröm om demokrati har fått sällskap av högljudda men maktlösa exilpolitiker, vapenskramlande officerare, Sovjet-utbildade kommunister och moderata muslimer. Den organiserade syriska motståndsrörelsen består av en brokig samling maktspelare, med egna agendor och strategier.

Alla vill de störta president Bashir al-Assad. Men där slutar också likheterna. Oppositionsgrupperna har inte lyckats enas om en gemensam avsiktsförklaring. Det finns ingen brett förankrad oppositionsledare, ingen naturlig part för omvärlden att samtala med.

Oenigheten har sina naturliga skäl. Familjen al-Assads mångåriga, stenhårda styre har effektivt satt stopp för varje tillstymmelse till opposition. Motståndsmännen har tvingats verka i största hemlighet och levt isolerade från varandra. De få protestyttringar som har ägt rum har kvävts i sin linda. Muslimska brödraskapets uppror i Hama 1982 slogs till exempel brutalt ned av Bashirs pappa Hafez al-Assad, med tiotusentals döda som följd.

Men framför allt är den syriska staten ett bräckligt bygge, fullt av etniska och religiösa motsättningar.

– Syrien är ett land som är splittrat rakt igenom, på alla nivåer, konstaterar Alexander Atarodi, analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Alawiterna, den shiamuslimska minoritet som familjen al-Assad tillhör, sitter sedan decennier tillbaka på nästan alla tunga maktposter i landet. Kurdiska, kristna och tjerkessiska grupper har utsatts för systematisk diskriminering. Den stora sunnimuslimska majoriteten, som utgör omkring 70 procent av Syriens befolkning, har berövats inflytande.

Medan världssamfundet bråkar om hur den syriska regimen ska fördömas, har de deserterade soldaterna i Fria syriska armén i större utsträckning börjat vända vapnen mot säkerhetsstyrkorna. Regimen har slagit ned det allt mer våldsamma motståndet med allt större brutalitet, som under de senaste veckornas massaker i staden Homs.

I dödläget som uppstått kan en rådvill omvärld inte göra mycket annat än att återkalla sina ambassadörer. Då ser jihadisterna en möjlighet att påverka utvecklingen.

För några dagar sedan uppmanade al-Qaida, det kraftigt försvagade men symbolladdade terrornätverket, till kamp mot den syriska regimen. »Framåt, lejon i Syrien!«, basunerade ledaren Ayman al-Zawahiri ut i en raspig video på internet.

– Snacka om björntjänst, suckar Per Jönsson, redaktör på Utrikespolitiska institutet och expert på Mellanöstern.

Det var knappast al-Qaida John McCain syftade på när han föreslog att USA bör beväpna oppositionen. Och de syriska demokratiaktivisterna, måna om goda kontakter med västvärlden, vill förstås inte ta i de islamistiska krigarna med tång.

Iraks vice inrikesminister Adnan al-Assadi har beskrivit hur vapensändningar och islamistiska krigare passerar över gränsen från Irak för att stödja upproret mot al-Assad. De senaste månadernas bilbomber och självmordsbomber i Aleppo och Damaskus har till form och utförande varit misstänkt lika motsvarande terrorattacker i Irak.

– Vi har vetat om jihadisternas roll i flera månader, men folk har blundat inför det, sa Alastair Crooke, chef för Beirut-baserade Conflicts Forum, till tidningen The Globe & Mail i veckan.

Situationen är minst sagt laddad. I Syrien finns en sprängkraft som kan ställa hela Mellanöstern på ända.

Nyligen varnade Iraks premiärminister Nouri al-Malaki för att den syriska, shiamuslimska regimens fall skulle kunna utlösa en storregional konflikt mellan sunni- och shiamuslimer i Mellanöstern. Enligt al-Maliki skulle shiadominerade Irak och Iran kunna komma att tvingas in i en allians mot resten av arabvärldens sunnidominerade stater.

Spelets verkliga förlorare är förstås Syriens ursprungliga demokratikämpar, som nu måste slåss med näbbar och klor för att deras revolutioner inte ska kidnappas av ljusskygga intressen. En enig, samlad opposition är en förutsättning för stabilitet och demokrati.

Under tiden kan den syriska regimen fortsätta sina blodiga attacker mot civilbefolkningen. Den lamslagna omvärlden lär inte blanda sig i. Samtidigt flyttar andra grupper, de delar av motståndsrörelsen som ingen vill veta av, fram sina positioner.

Fakta | Oppositionsgrupper i Syrien

Syriens nationella råd (SNC)
Paraplyrörelse med bas i Turkiet, som vill störta regimen och förkastar dialog. Leds av Burhan Ghalioun. Består av grupperingar som Damascus Declaration for Democratic Change, Muslimska brödraskapet, Syrian Revolution General Commission (SRGC) och kurdiska fraktioner.

Fria syriska armén (FSA)
Bildades i augusti 2011 av avhoppare från armén. Leds av överste Riyad al-Asaad. Hävdar att de har upp emot 20 000 medlemmar, men antalet är svårt att bekräfta. FSA har utfört alltmer våldsamma attacker mot regimens säkerhetsstyrkor.

Muslimska brödraskapet
Medlemskap i den syriska grenen av Muslimska brödraskapet belades med dödsstraff 1980. Sedan dess har dess medlemmar verkat i exil eller i hemlighet. Leds av exil-syriern Mohammed Riad Shaqfa. Verkar för muslimsk ideologi inom ett pluralistiskt, demokratiskt system.

Nationella koordinationskommittén (NCC)
Bildades i september 2011 och består av oppositionsgrupper baserade inne i Syrien. Förespråkar ickevåld och är mer kompromissvänliga än SNC. Hävdar att företrädare för den nuvarande regimen bör spela en roll i övergången till demokrati.