Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Överst från höger: Jan-Henrik Sandberg, Karl-Petter Thorwaldsson, Tobias Baudin, Per Bardh och Helén Pettersson,

Inrikes

Pamparnas kamp

Fyra män och en kvinna slåss om jobbet som ny LO-ordförande. Kampen gick från iskall till glödhet när Stefan Löfven blev partiledare.

Egentligen var det ju inte så komplicerat.

När Wanja Lundby-Wedin valdes till LO:s ordförande år 2000 följde hon en lång tradition bland organisationens ledare. Hon hade kommit dit sex år tidigare och varit vice ordförande sedan dess, liksom på tillväxt. Hon kunde LO och arbetet, hon hade lång facklig erfarenhet, det var bara att låta henne ta det sista klivet. Likadant för hennes föregångare Bertil Jonsson – in med personen i styrelsen, upp på viceposten, vidare till ordförande när den föregående ledaren avgår. Ett inslussande av nästa ledare som lovat stabilitet och skyddat mot öppna personstrider. Det var ju bara så man gjorde.

Den 12 januari förra året aviserade så Wanja Lundby-Wedin att hon skulle avgå. I augusti meddelade viceordföranden Ulla Lindqvist att hon inte stod till förfogande för omval. Med två av tre i den högsta ledningen på utgång vändes många ögon mot den som återstod, avtalssekreteraren Per Bardh. Han hade haft sin position i tre år, jobbat hos LO i tio. Om någon hade slussats in så var det han.

För det är ju så man gör, eller hur?

Inte år 2012. Valet av landsorganisationens trettonde ordförande vid maj månads kongress blir nämligen inte som de andra. Plötsligt finns fyra kandidater som utan att passera LO-ledningens gå-ruta kan ta klivet upp på toppen. I den gruppen är Per Bardh inte ens med, han är bara en kandidat i snacket. Inte officiellt nominerad.

Processen, som pågått sedan i maj förra året, blev som i ett slag häromveckan betydligt mer spännande. Inte nog med att det fanns flera kandidater; relationen mellan facket och socialdemokraterna hamnade i strålkastarljus. När metallbasen valdes till ny parti­ledare var han den första i modern tid som rekryterats direkt från facket. Och LO gick från falnande sär­intresse till en levande del av oppositionen. Eller?

I veckan träffar valberedningen de fyra officiella kandidaterna för att diskutera och föra fram vad de vill göra med LO. Det handlar om en industriförbundsledare, en viceordförande, en riksdagsledamot – och en gammal SSU-ledare.

Karl-Petter »Kålle« Thorwaldssons politiska karriär rivstartade torsdagen den 21 juni 1990. Han var 26 år gammal, slipade växelspakar på Bröderna Hammarstedts i Växjö och kandiderade till verkställande utskottet i SSU när fick han ett telefonsamtal. Det var dagen före midsommarafton och i andra änden fanns dåvarande ordföranden Anna Lindh. Veckan före kongressen hade valberedningens utvalde Kent Carlsson tvingats lägga ner sin kandidatur på grund av sjukdom. Anna Lindh hade rekat bland medlemmarna, och jo, om Kålle var intresserad skulle han få förbundets stöd. Ett familjerådslag senare klev Karl-Petter Thorwaldsson in i det socialdemokratiska finrummet.

SSU fick under hans fem år vid klubban genomslag i moderpartiet. Det som starkast lever kvar i våra ­dagar är begreppet egenmakt – tanken att individen själv skulle få vara med och skapa sin trygghet och inte bara lita till staten. Det blev häftigt omdiskuterat i arbetarrörelsen och gjorde att Thorwaldsson både kallades förnyare och vandrande katastrof, det senare för ­övrigt av en rasande Göran Greider.

Egenmakten är något han fortfarande håller fast vid, även om han inte trycker på den så mycket i sin nuvarande roll som ordförande för ABF.

På en frukost med dåvarande Metallordföranden Stefan Löfven frågade Thorwaldsson om han ville bli förbundets kandidat till det stundande ordförande­valet inom LO. Det var egentligen inte tänkt att offentliggöras, men efter att Dagens Nyheter i maj skrivit om saken valde Thorwaldsson och IF Metall att gå ut och bekräfta.

Därmed bröt Karl-Petter Thorwaldsson mot en gammal tradition inom arbetarrörelsen – ett år före kongress gick han ut och sa att han ville vara ord­förande för Landsorganisationen. Inget ödmjukt refererande till att valberedningen ska göra sitt jobb och att det vore en ära men då får man allt ta sig en rejäl funderare. Nej. Han ville.

Men han tror sig inte ha haft fördel av att vara så tidigt ute, snarare tvärtom. Man blir en sliten kandidat av att ha varit på banan sedan i maj, och då frågor om hans kandidatur kommer upp på arbetsplatsbesök vareviga vecka föredrar han den halvdygnslånga kandidaturen till SSU.

– Som människa var det enklare att kandidera en kväll än ett år, säger Thorwaldsson till Fokus.

Han driver två frågor som följt honom genom karriären; arbetarrörelsens behov av lokal förankring och allas rätt till arbete.

– Det har varit en sanning sedan början av 1990-­talet att det inte går att kombinera full sysselsättning med låg inflation. Det har lagt hämsko på den fackliga rörelsens förmåga att ställa radikala krav. Facket har inte kunnat formulera politik på det här området på 20 år, och det tror jag är anledningen till att vi har en borgerlig regering i dag.

De som känner honom beskriver Karl-Petter Thorwaldsson som karismatisk och omtyckt, en glad gamäng. Han älskar den svenska folkrörelsen och att vara ute och prata med folk. Jämförelsen med en annan fryntlig smålänning, Håkan Juholt, är lätt att göra. Sinnet för retorik finns där också. När Thorwaldsson pratar om någon av sina hjärtefrågor höjs rösten och känslan av första maj kommer fram.

Troligen ligger ursprunget i Metall honom i fatet. Socialdemokraternas partiledare heter som bekant Stefan Löfven och tanken att ha ordföranden från »stora stöddiga« Metall på arbetarrörelsens båda

toppositioner lockar sannolikt inte vare sig Kommunal eller »koalitionen 6F«, bestående av sex förbund.

Själv påpekar Thorwaldsson att hans bakgrund i partiet kan vara en nackdel i valet. Erfarenhet från facklig toppnivå brukar smälla högre än hans historia inom politiken, menar han modest.

Han har inte jobbat inom »partit« sedan år 2000, men kommer fortfarande bra överens med gamle ledaren Ingvar Carlsson. Då, när det begav sig, var Kålle en av få förunnade att följa med Carlsson på skogspromenader i Tyresta nationalpark utanför Stockholm. Ingen av ministrarna fick ströva och diskutera tankar med statsministern, däremot SSU-ledaren som hämtades upp vid hemmet i pansarbil. Träffas gör de fortfarande, senast i somras. För det är ju så med gamla polare – har man en gång blivit polare är man alltid polare, om man bara håller kontakten.

Från vår till höst 2011 stod Karl-Petter Thorwaldsson ensam som uttalad ordförandekandidat. Avtalssekreteraren Per Bardh var fortfarande utan nominering men inte uträknad i spekulationerna. Det hade nästan hunnit bli december när spelplanen plötsligt förändrades igen. Kommunal nominerade då sin förste vice ordförande Tobias Baudin.

För Tobias Baudin började det hela i Delfinen.

Eller ja, egentligen var det inte bara där men som driftstekniker i Luleå kommuns fastigheter tillbringade han mycket tid i ishallen som numera kallas Coop Norrbotten Arena. När ett nytt arbetsplatsombud skulle utses år 2000 blev han lite motvilligt framknuffad av arbetskamraterna och någonstans där började en karriärmässig trestegsraket lyfta.

Via vice- och ordförandeposterna i Kommunals sektion 1 i Luleå blev han 2009 ordförande för förbundets Norrbottenavdelning. Redan året därpå valdes han till förste vice ordförande på förbundskontoret på Hagagatan i Stockholm och efter en periods veckopendlande gick flyttlasset med fru och barn söderut.

I november 2011 meddelade Kommunals styrelse att det var Baudin man ville se som ordförande för LO de kommande åren. Han lyftes fram som en person med gedigen fackbakgrund, som samtidigt inte satt fast i gamla rutiner. Ett fräscht val.

Skulle Tobias Baudin bli vald i maj har han klarat av ordföranderesan från sektion till Landsorganisation på nio år. Han skulle med sina då 37 år också bli den yngsta LO-ordföranden sedan Herman Lindqvist (ja, släkting till författaren) tillträdde år 1900. Mycket av diskussionen runt honom har handlat om ålder – kan man verkligen välja någon som är så ung?

Passande nog vurmar Baudin för medlemmarnas möjligheter att snabbare ta sig till den fackliga toppen. Arbetarrörelsens tradition att låta människor med långsamma steg röra sig uppåt på trappstegen; arbetsplatsombud till styrelseersättare, ledamot till ordförande lokalt, sektion till avdelning till förbundskontor – det vill han riva upp. Når man toppen fortare sjunker medelåldern i förbundsledningarna.

– Det är jätteviktigt, både för hur vi uppfattas och för mixen i styrelserna. Det är inte fel på dem som är äldre men för att vara relevanta behöver vi också de som inte har lika lång erfarenhet.

Hemma i Norrbotten beskrivs han som en lyssnande ledare, en som samlar in synpunkter från alla håll innan han går framåt med ett beslut.

Men hur gör man då en facklig samarbetsorganisation relevant för dem som valt att vända facket ryggen? Opinionen, om man får tro Baudin. Bilda den.

– Att ta fram kollektivavtal och tvista där det behövs – det är vi väldigt duktiga på i hela den fackliga rörelsen. Men opinionsbildningen som man driver mellan avtalsrörelserna är oerhört viktig för att bana väg för de förhandlingar som ska ske. Där har LO en central roll, säger han.

Det hade börjat lacka ordentligt mot jul när ytterligare intressenter sällade sig till skaran runt tronen. 20 december, den dag valberedningen hade satt som deadline för nomineringar, tillkom två nya kandidater. En av dem var en före detta hotellstäderska från Umeå.

Helén Pettersson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande för ABF i Västerbotten, har onekligen en gedigen skolning från arbetarrörelsen.

Som skoltrött 16-åring lämnade hon högstadiet på Grubbeskolan i Umeå för att söka arbete. Detta var 1988, berättar hon, på den tiden då man kunde lämna nian en fredag och ha jobb och en hyreslägenhet på måndagen. Mycket riktigt började hon också städa på Sara Hotell Winn i hemstaden, och efter att en bestämd dam från Hotell- och restaurang ett drygt halvår senare spänt ögonen i henne i fikarummet var hon fackligt aktiv.

År 1993 började hon läsa in gymnasiet på Brunnsvik, den folkhögskola utanför Ludvika som LO ägt sedan seklets tidiga år. Hon läste allmän linje med arbetarrörelseinriktning, diskuterade politik i Röda Nästet på nätterna och kände hur saker och ting föll på plats.

– Jag var nog ganska ideologisk redan innan men det var där jag satte ord på det. Det händer mycket med människan när man åker iväg i den åldern och funderar på livet och samhället, säger hon.

I diskussionerna runt ordförandevalet framförs hon ofta som »socialdemokraten« Helén Pettersson, men faktum är att hon är den kandidat som har störst erfarenhet inifrån själva LO. Efter intåget 1998, då hon lämnade HRF för att börja på distriktet i Stockholm, har hon alternerat mellan regionalt arbete i Västerbotten och centralt i självaste LO-borgen vid Norra Bantorget. Efter valet 2006 blev hon riksdagsledamot för socialdemokraterna.

År 2011, ett par veckor före jul och valberedningens tänkta nomineringsstopp blev hon uppringd av ett förbund som ville nominera henne till LO-ordförande. Det rörde sig dock inte om hennes HRF, som sedan maj månad stått bakom Karl-Petter Thorwaldsson. I stället var det Handels som hörde av sig. De hade letat specifikt efter en kvinna med lång facklig erfarenhet, bakgrund inom ett serviceyrke ocn nätverk inom både facken och politiken. De hade hittat Helén Pettersson.

En genuin diskussion om ideologi måste tas upp igen, menar hon. Facket, enligt henne, är ingen försäkringsinstitution utan bygger på solidaritet.

– Man tar nog för givet att de nya generationerna ska känna till vad vi lägger i begreppet solidaritet och förstå att det är det och det kollektiva som fackföreningsrörelsen egentligen bygger på. Jag tror inte att det är något som man är tvärmedveten om när man är ung och kommer ut på arbetsmarknaden i dag.

Även om Helén Pettersson brinner för arbetsmarknadsfrågor och fackliga rättigheter är det Sveaskogs arrendepriser och avskaffande av fideikommis som till vardags tar upp hennes tid. Ja, och så vargen då, varje gång den blir aktuell. Sedan 2006 är hon socialdemokraternas talesperson i jaktfrågor, numera också ledamot i miljö- och jordbruksutskottet och ansvarig för partiets jordbrukspolitik. Partiet har hållit henne borta från LO i fem år nu, men det tror hon inte ska vara någon nackdel i valet.

– Att få komma tillbaka till en organisation som jag känner så väl men med några års perspektiv – det ser jag som en styrka.

Facklig erfarenhet eller ej, att detta har blivit ett nykomlingarnas val är lätt att se. Egenskaper som ungdom och politisk erfarenhet har gått före flerårig bakgrund i den fackliga toppen hos tre av fyra nominerade kandidater.

Den fjärde heter Jan-Henrik Sandberg.

Jan-Henrik »Henka« Sandberg är född, fackligt fostrad och fortfarande boende i Gävle, där han i fem år var ordförande för fackavdelningen på pappersbruket Korsnäs.

I yngre dagar var drömmen en helt annan, nämligen att bli yrkesmusiker. Lärare var dock ett mer realistiskt karriärsval och en examen från Stockholms musikpedagogiska institut och några års jobb utomsocknes följde. I hemstaden fanns det dock ingen uppsjö av arbete för tvärflöjtslärare så Jan-Henrik Sandberg började, precis som så många andra i staden, arbeta på pappersbruket Korsnäs. Självklart skulle det bara vara tillfälligt. 17 år blev det, de flesta som operatör för brukets kemikalieåtervinning.

2006 lämnade han Gävle för att bli chefsförhandlare på centralkontoret i Stockholm. Andra hade dock större planer för honom och vid samma års kongress valdes Jan-Henrik Sandberg till Pappers förbundsordförande. Han hade då hunnit vara förhandlare i tre veckor.

I maj 2011 klev han ut på den internationella scenen som ordförande för papperssektionen inom industriarbetarfederationen ICEM. I december samma år, bara ett par dagar efter att Pappers slutit avtal med arbetsgivarna, bekräftade Sandberg att han också kandiderar till posten som ordförande i LO. För, som han modest uttryckt det, i ett så här viktigt val är det upp till varje förbund att bidra med en kandidat. I Pappers fall är det den egna ordföranden.

Pappers är på flera sätt unikt i svensk fackföreningsrörelse. Man har det klassiska industriförbundets enkla struktur med få, stora och kapitaltunga arbetsplatser. Dessutom är man det enda förbund som inte har några serviceyrken eller andra mer småskaliga inslag. Organisationsgraden är därefter; 98,5 procent, högst i landet.

Han är alltså ganska bortskämd, ordförande Sandberg. För det är ju en höjning av organisationsgraden, inte nödvändigtvis medlemsantalet, som blir den avgörande frågan för LO i framtiden. Det är samtliga ordförandekandidater överens om.

LO-förbunden ska inte rädas ett ökat samarbete med tjänstemännen i TCO och Saco. Arbetsgivarna har en tydligare gemensam profil. Att löntagarna är splittrade, hävdar Sandberg, är att göra det onödigt lätt för motparten.

– Det finns ingen anledning att dra upp konstlade gränslinjer mellan fackförbund, vi har mer gemensamt med dem än vad man tänker på till vardags. Jag har jobbat som tjänsteman och det är ingen direkt artskillnad.

Jan-Henrik Sandberg har precis som de övriga kandidaterna arbetat politiskt för socialdemokraterna, dock »bara« på klubbnivå. I frågan om LO:s förhållande till partiet tror han på förnyade och starkare band. En bön som blev hörd redan före valet, då Stefan Löfven blev socialdemokraternas nya ledare.

Enligt Sandberg gör socialdemokraternas kris att det facklig-politiska samarbetet blir famlande. Men det är långt ifrån en anledning att bryta upp.

– Det spelar egentligen ingen roll hur få av medlemmarna som skulle rösta på partiet, kopplingen finns och måste utvecklas. Men antagligen kan arbetet inte se ut som det gjort hittills.

En blöt och mörk jul följdes av köldknäpp och vit frost på träden framför LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm. Där inne finns han som inte är nominerad, men som fortfarande inte har försvunnit ur diskussionen.

Till skillnad från de nominerade kandidaterna behöver Per Bardh inte storma borgen – han sitter redan i den.

Fackligt fostrande fick han på Fastighets i Norrköping, där han 18 år gammal blev skyddsombud i fackklubben på företaget. 1984, vid 25 års ålder, blev han förbundets yngsta ombudsman. År 2001 anställdes han av LO för att arbeta med avtals- och lönefrågor och i maj 2008 valdes han till Landsorganisationens vice ordförande och avtalssekreterare. Den fackliga bakgrunden är svår att ifrågasätta.

I nuläget är han den enda i Wanja-Lundby Wedins ledning som ställt sig till förfogande för omval och mycket talar hittills för att han kommer att få stanna på posten som vice ordförande och avtalssekreterare. Men kongressen ska säga sitt, det är han noga med att påpeka. Alla i ledningen ska väljas till sina positioner.

Per Bardh är inte nominerad till ordförande av något förbund, men som förmodad arvtagare till ämbetet har hans namn många gånger hörts viskas i kulisserna. Han motsätter sig inte spekulationerna. Skulle frågan komma och ett brett stöd finnas i förbunden vore det förstås en ära men då måste han fundera igenom det ordentligt. Ett klassiskt arbetarrörelsesvar, med andra ord.

Skulle han nomineras smäller han faktiskt samtliga övriga kandidater på fingrarna inom ett område som traditionellt värderas högt i den fackliga rörelsen: förhandlingsvana. Detta är dock, som bekant, inget traditionellt ordförandeval.

De som har träffat Per Bardh beskriver honom som en riktig förhandlartyp, en person som kan skapa förtroende och få motparten i en diskussion att känna sig nöjd. När avtalsdiskussionerna blir långa och gräver ner sig i detaljer kan han bli otålig, men brukar vara diplomatisk nog att inte nämna det. Men det syns, i ögonen.

– Det är en sak man får lära sig som avtalssekreterare – alla frågor löser sig inte just när jag tycker att de ska lösas, säger Per Bardh.

När han pratar om vad han vill med LO återkommer ett välkänt ord – opinionsbildning. Genom fler kvalificerade rapporter och tätare kontakter med media är tanken att LO ska bli en röst som kommenterar samtiden och attraherar opinionen. Det ska också göras tydligare att det är medlemmarna på arbetsplatsernas behov som uttrycks, inte LO-kansliets.

– Vi ska bli mer politiska i den meningen att vi visar hur politiken i samhället påverkar våra medlemmar.

Han målar upp en bild där de stora strukturerna på arbetsmarknaden ger vika för fler mindre företag, med just de unga anställda som förbunden haft så svårt att nå. Lösningen är klassisk – man ska finnas på plats.

– Alla undersökningar vi har gjort visar att unga är minst lika intresserade av fackliga frågor som andra, men om jag och Wanja och de andra ombudsmännen inte är ute och berättar om varför vi finns och vad vi vill stå upp för blir diskussionen aldrig gjord. Det är ett hårt jobb, men det kan inte slarvas bort, säger han.

Spelar det då ingen roll vem det blir?

Lyssnar man på när ordförandekandidaterna utvecklar sina tankar slås man av likheterna mellan dem. Alla talar om vikten av opinionsbildning och av att LO tar större plats i samhällsdebatten. Det råder en konsensus om att det just nu är borgerligheten och arbetsgivarna som sitter i förarsätet.

Visserligen skiljer de sig lite i vilken typ av opinionsbildning de fokuserar på; när till exempel Tobias Baudin gärna pratar om den mer publika och mediala opinionsbildningen vill Karl-Petter Thorwaldsson främst se diskussioner i arbetsplatsernas fikarum. Kandidaterna är dock överens om att facken ska ta en större plats både i politiken och i medlemmarnas vardag. Pratet om en fackföreningsrörelse som i större utsträckning finns representerad på arbetsplatserna, utbildar folk och naturligt fångar upp nya medlemmar återkommer. En längtan till gamla goda tider, skulle man kunna säga.

Samtliga kandidater har varit engagerade i social­demokraterna på någon nivå och att de tror på det facklig-politiska samarbetet är knappast överraskande. Trots siffror som visar att bara drygt hälften av LO:s medlemmar skulle rösta på socialdemokraterna i dag förespråkar ingen av kandidaterna en distansering från partiet. Att diskutera förhållandet och hur man kan anpassa det till dagens förhållanden anses vara bra, en viss spänning mellan partiets och LO:s politiska förslag likaså. Men de som ropar på att de båda livskamraterna ska gå skilda vägar har ingen företrädare i detta ordförandeval. Samtidigt står ju en ny ordförande inför garanterat ökad kremlologisk granskning, med tanke på Stefan Löfvens nya jobb i partiet.

Egentligen är det ju inte så komplicerat. Kastar man en snabb blick och utför lite mandatmatematik ser ordförandevalet inom LO ut att vara avgjort på förhand.

Karl-Petter Thorwaldsson kan det inte bli, då de övriga facken inte skulle tillåta IF Metall att få styra både partiet och den fackliga samarbetsorganisationen.

Tobias Baudin är nominerad av svensk fackföreningsrörelses största förbund Kommunal. När detta skrivs backas han dessutom upp av Fastighets, Elektrikerna, Byggnads, Målarna och Seko – alla medlemmar i koalitionen 6F. Därmed har han stöd av en majoritet av ombuden på kongressen och saken torde vara klar. Riktigt så enkelt är det dock inte. I detta val av brutna traditioner lär LO i alla fall hålla på en sak, och det är vikten av enighet bakom ledaren.

En ordförande med majoritet men inte enhetligt stöd har svårt att få inflytande och blir en symbol för olustiga motsättningar inom rörelsen. Själva meningen med sluten process är ju att man ska undvika att maktkamper kommer i ljusan dag, enligt Lars Ekdahl, professor vid Södertörns högskola, som forskat om den svenska arbetarrörelsens historia.

– Man har inte velat hamna i situationen att eventuella starka konflikter mellan olika förbund kommer upp till ytan. Genom att diskutera med förbunden när man utser en vice ordförande har man så att säga klarat av frågan redan innan den kommit upp, säger han.

En förklaring till att detta ordförandeval blivit öppnare än tidigare ligger i denna omtalade successionsordning. Tidigare har det i förväg varit tydligt vem som ska ta över efter den avgående ledaren, men så är inte fallet efter Wanja Lundby-Wedin. När det i maj förra året blev känt vem IF Metall tänkt nominera till ordförandeposten var de förbund som ville se någon annan på tronen tvungna att också lansera sina kandidater offentligt. En för LO ovan process hade börjat.

Att kalla detta ett öppet val är dock en sanning med modifikation. Den avgörande diskussionen om vem som blir LO:s näste ordförande sker i valberedningen, och kommer där att vara lika sluten som vanligt. Beredningen, som leds av Byggnads ordförande Hans Tilly, kommer under den kommande veckan att träffa kandidaterna för att skapa sig en bild av vilka de är och vad de vill med LO. Detta för att sedan ha något att ta med sig när man går vidare till att diskutera med förbunden. Beskedet om vem valberedningen förordar offentliggörs troligen inte förrän vid kongressen i maj.

Att detta oortodoxa ordförandeval innehåller fyra offentliga kandidater innebär inte bara en svårighet för valberedningen, utan också för aspiranterna själva.

Den fackliga enheten går först, och börjar förbunden hårdnackat hålla på sina utvalda kan de blockera varandra. Störst risk för detta finns mellan de två jättarna IF Metall och Kommunal, vars båda kandidater också åtnjuter det på förhand starkaste stödet. Kan de inte komma överens öppnas en gyllene medelväg – en kandidat som alla, om än motvilligt, kan enas kring. En kandidat vi kanske inte har sett än.

Än är alltså ingen uträknad, inte ens den åsidosatte kronprinsen.

Fakta | Detta är LO

•Landsorganisationen bildades 1898.
•Har cirka 1,5 miljoner medlemmar.
•Är organiserad i tolv regionala distrikt och i cirka 150 lokala LO-fack i kommunerna.
•Har huvudkontoret vid Norra Bantorget i Stockholm där 100 anställda jobbar.
•Ordförande: Wanja Lundby-Wedin, från år 2000 till nästa LO-kongress, den 25–28 maj 2012.

LO består av 14 fackförbund
•Svenska Byggnads­arbetareförbundet
•Svenska Elektrikerförbundet
•Fastighetsanställdas förbund, GS
•Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch
•Handelsanställdas förbund,
•Hotell och restaurang Facket,
•IF Metall
•Svenska Kommunalarbetareförbundet
•Svenska Livsmedelsarbetareförbundet
•Svenska Musikerförbundet
•Svenska Målareförbundet
•Svenska Pappersindustriarbetareförbundet
•Seko – Facket för service och ­kommunikation
•Svenska Transportarbetareförbundet

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera