Peter Åslin

Text: Anders Sundin

Bild: Jan Collsiöö/Scanpix (1986)

Han tillhör inte de där stora klassiska hockeyhjältarna, Peter Åslin. De där oförglömliga ursvenska spelarna som ligger bakom segrar som etsat sig fast för alltid och blivit till frimärken eller klassiska bilder som varvas om och om i tv. Peter Åslin var ingen glamourspelare utan en grovjobbare som med envishet och tålamod fick arbeta hårt för att nå fram till sin höga ­status i Hockeysverige. Oftast i skymundan och bakom andra målvakter. Men ett JVM-guld, ett VM-guld, tre VM-silver, OS-brons samt tre SM-guld talar sitt tydliga språk. Få kan mäta sig med den meritlistan.

Ska sanningen fram så var det första jag tänkte på när jag nåddes av nyheten om Peter Åslins bortgång hans sorti från hockey-VM i München 1993. Åslin blev skadad under turneringen och gick ut och dränkte sina sorger i den bayerska huvudstadens nattliv. Kombinationen värktabletter för sin skada och alkohol slutade inte bra. Han fick ledas tillbaka till spelarhotellet och när hans lagkamrater fick syn på en rullstol i foajén så satte de honom i den för transporten till hotellrummet. Resten är ett stycke idrottshistoria. För hela helvetet brakade lös när historien kom ut i kvällspressen. Dåvarande förbundskapten Curre Lundmark skickade omedelbart hem Åslin från turneringen och tog avstånd från honom. Den rullstolen kom att förfölja Peter Åslin resten av hans liv.

Peter Åslin började sin karriär i Norr­tälje och spelade TV-pucken med Uppland i den stora ungdomsturneringen tre gånger. Han hamnade som junior i AIK 1979 och fick spela tillsammans med målvaktshjältar som Pelle Lindbergh och Gunnar Leidborg. Lindbergh stack till Philadelphia Flyers och blev målvaktslegend i NHL innan han körde ihjäl sig, samtidig som Leidborg kom att prenumerera på förstespaden i många år i AIK. Det här var under en tid när lagen uteslutande spelade med en enda målvakt genom hela serien. Det spelades färre matcher under en elitseriesäsong då och den gamla målvaktsstilen slet inte lika mycket på kroppen som i dag när ett elitlag måste ha två kompetenta målvakter som alternerar för att nå slutspel. Så efter fyra säsonger förstod Peter Åslin att det vore lättare att flytta på ett berg än att konkurrera ut Gunnar Leidborg. Då gick flyttlasset till Dalarna. Åslin valde först division 1-klubben Mora innan han kunde inleda sin riktiga storhetsperiod under fem år i Leksand. I Leksand blommade han ut och blev den landslagsmålvakt han visat att han hade potential för redan i AIK.

Åslins stora stund och livs match kom konstigt nog i en förlust under VM i Moskva 1986. Att vinna över Sovjetunionen, då med de magiska bokstäverna »CCCP« på magen, var vid den här tiden fullständigt otänkbart. Det handlade bara om att hålla siffrorna nere. I Sovjets förstakedja spelade dessutom några av deras främsta spelare genom tiderna: Igor Larionov, Vladimir Krutov och Sergej Makarov. Tvåsiffrigt hade inte varit otänkbart. Peter Åslin fick oväntat chansen som tredjemålvakt efter en skada på Pekka Lindmark. Peter Åslin stod på huvudet och höll själv på att vinna hela matchen åt Tre Kronor när han höll laget kvar långt in i tredjeperioden innan »The Big Red Machine« till sist lyckades vinna med 3–2.

Peter Åslin värvades 1990 till HV71 och kunde kröna sin karriär med sitt sista SM-guld 1995 när Jönköpingslaget överraskande vann finalen mot Brynäs. HV71 tog därmed sitt första guld och inledde sin storhetstid som fortfarande pågår. Peter Åslin var andrekeeper som så många gånger förr, då bakom Bo Ahl. Men som vanligt en lojal och pådrivande lagspelare som med sin personlighet hade en avgörande roll för framgången. 1999 lade Peter Åslin målvaktshandskarna på hyllan efter korta sejourer i finska Kärpät och brittiska London Knights.

I USA gör man gärna skillnad på »doers« och »talkers«, det vill säga dem som mest snackar och så dem som är tysta och gör det som förväntas. Peter Åslin var en första klassens »doer«.

Anders Sundin, videoreporter på TV4 och fd hockeyreporter åt Aftonbladet.