Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Syrierna måste frigöra sig från maktens parti

Så länge Baathpartiet styr hotar inbördeskriget att spridas till hela landet, skriver Ingmar Karlsson.

karlsson

Ingmar Karlsson är före detta ambassadör och författare, knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Få politiska slagord klingar i dag så ihåligt som det syriska Baathpartiets deviser Umma arabiya wahida dhat risala khalida (en enda arabisk nation med en evig målsättning) och wahda, hurriya, ishtirakiya (enhet, frihet, socialism).

Partiet grundades 1940 av två lärare från Damaskus, Michel Aflaq och Salah Bitar. Aflaq var grekisk-ortodox kristen och Bitar sunnitisk muslim.

Ordet baath kan närmast översättas med pånyttfödelse eller renässans. Ideologin har på goda grunder karaktäriserats som ett mischmasch av metafysiskt nonsens, men några huvudlinjer kan ändå vaskas fram.

Doktrinen om en enda och odelbar arabisk nation är central och har sin bas i den arabiska nationella rörelse mot det turkiska styret som uppstod under slutet av 1800-talet och som framför allt leddes av kristna libaneser. Västerlandets förräderi efter första världskriget, då löftena om en självständig arabisk stat sveks, gav sedan de panarabiska tankarna en fastare grund.

För Baathpartiets grundare var arabisk enhet en absolut förutsättning för att arabvärldens alla problem skulle kunna lösas och denna en gång så mäktiga kulturkrets återfå sin forna glans. Baathideologin erkänner därför inte de stater som uppstod i det kollapsade turkisk-osmanska väldets arabiska del efter första världskriget. En annan grundtanke är att denna enade arabiska nation ska vara sekulär och präglad av religiös tolerans. Definitionen av en arab är en person som talar arabiska, som har levt på arabisk mark eller »efter att ha assimilerats med arabiskt liv betraktar sig som tillhörande den arabiska nationen«.

Muhammed var för chefsideologen Aflaq i första hand grundaren av den arabiska nationen och i andra hand en religiös gestalt. Om den enhet profeten en gång skapade kunde återupprättas skulle araberna befrias från alla motsättningar på såväl religiös- som klassgrund. Individuella fri- och rättigheter skulle kunna tillgodoses även om de alltid måste underordnas den eviga arabiska nationens intressen.

Aflaq definierade friheten som frihet från politisk och ekonomisk kolonialism och iakttagande av en »positiv neutralitet«, vilket inte var liktydigt med alliansfrihet. Det socialistiska lägret skulle ges företräde framför det kapitalistiska. Parlamentarisk demokrati av västerländsk modell avvisades för de arabiska samhällena eftersom den sas utgöra basen för en borgerlig maktapparat. Det socialistiska lägret var dock inget entydigt begrepp. I en av sina skrifter konstaterar Aflaq att »endast en smal linje skiljer fascisternas tanke på de få utvalda från det socialistiska avantgardet«. Begreppet »social nationalism« är också ofta förekommande i de ideologiska skrifterna. Bland de skribenter som Aflaq rekommenderade sina anhängare att studera återfanns Houston Stewart Chamberlain, Nietzsche och nazistiska teoretiker, främst Alfred Rosenberg. En av det nygrundade partiets första aktioner var att uttala stöd för en tyskvänlig  kupp i Bagdad 1941.

De rika i väst hade enligt Aflaq struntat i arbetarnas rättigheter, men dessa hade i sin tur gått för långt i sitt trots. Socialism utan religiös grund var dömd att misslyckas. Han betonade därför i sina teoretiska skrifter islams roll som kulturell och nationell inspirationskälla och framhävde »islams revolutionära kvaliteter«. Kommunismen var en destruktiv kraft av två skäl. Det första var dess bedrägliga socialism som lovade de arabiska folken allt de behövde men som på samma gång försökte dra in dem i en annan stats klor. Det andra var att den hade gått för långt när det gällde nationaliseringar, avskaffat äganderätten och tagit död på allt enskilt initiativ. Baath-socialismen trodde däremot på det enskilda initiativet. Den ville inte avskaffa privat egendom utan inskränka sig till att skapa stora hinder mot missbruk.

I Aflaqs Baathsocialism fanns därför ingen dröm om ett klasslöst samhälle. Den arabiska nationen utgjorde en enhet som inte kunde delas upp i olika klasser. Målsättningen skulle i stället vara att utvidga och sprida det privata ägandet till så många som möjligt. Småföretagande inom såväl industri, handel, hantverk och jordbruk blev själva grundvalen för denna socialism. Aflaq gjorde åtskillnad mellan den västerländska marxismen och kommunismen (marksiya respektive shuju’ iya) och baathismen, som han inte heller betecknade som socialistisk utan gav den arabiska benämningen ishtirakiya, ett ord vars grundbetydelse har med delägarskap att göra och återfinns i det arabiska ordet för företag – sharika.

Partiet organiserade sig underjordiskt i ett hierarkiskt system med celler, cirklar och grupper. Dessa kunde allt efter omständigheterna ha ett geografiskt område, ett företag eller en yrkesgrupp som bas. Syftet var att genom infiltration av armén och statsapparaten ta över makten. Så skedde i Syrien 1963 och i Irak 1968 men dessa maktövertaganden blev inget steg på vägen mot den odelbara eviga arabiska nationen. I stället har fiendskapen mellan Syrien och Irak sedan dess varit en pålitlig konstant i arabisk politik som ytterst bottnar i en rivalitet och ett hatkärleksförhållande som rått sedan centrum för den muslimska världen år 750 flyttades från umayyadernas Damaskus till abbasidernas Bagdad.

De ömsesidiga utfallen i kampen om vilken av de båda huvudstäderna som med rätta skulle kalla sig »panarabismens bultande hjärta« har i sin intensitet kunnat mäta sig med propagandakriget mellan Moskva och Beijing när detta var som hetast.

Syrien gav sitt öppna stöd åt det icke-arabiska Iran mot Irak i kriget under 1980-talet och anslöt sig till den internationella alliansen mot Irak efter ockupationen av Kuwait 1991 då syriska och irakiska trupper råkade i direkt strid. Syrien blev även en allierad till USA i George W Bushs krig mot Saddam Hussein och korståg mot terrorismen och ondskan.

I båda staterna kom den Baathistiska ideologin alltmer i bakgrunden efter maktövertagandena. Från att ha varit ett elitparti förvandlades Baathpartiet från ett parti som hade makten till en makt som har ett parti. I både Syrien och Irak blev det ett instrument för minoriteter som tog makten med brutala metoder, en alawitisk stam från bergen vid den syriska medelhavskusten ledd av familjen Assad och Saddam Husseins sunnitiska familjeklan från staden Tikrit i Irak.

Omkring två miljoner eller 10 procent av Syriens befolkning är i dag medlemmar i partiet med de privilegier av olika slag detta innebär. Uppemot varannan syrier är därmed indirekt knuten till partiet genom en familjemedlem eller släkting. För många av dem är den amerikanska politiken i Irak ett starkt skäl att sluta upp bakom regimen eftersom alla partimedlemmar förlorade sina positioner i samhället även om de gått med av tvång eller opportunistiska skäl.

President Bashar al-Assad i Syrien kan dessutom inte bara räkna med stöd in i det sista från de tio procent av befolkningen som är alawiter utan också från breda grupper bland de 15 procent som tillhör andra religiösa minoriteter, då inte minst den kristna. De har kunnat utöva sin religion fritt under det sekulära systemet och fruktar nu att regimens fall ska leda till att den sunnitiska majoriteten omvandlar landet till en fundamentalistisk islamsk stat.

En viktig faktor för den framtida utvecklingen är därför att inte bara den splittrade syriska oppositionen utan även omvärlden kan övertyga denna stora del av befolkningen att deras farhågor för en irakisk utveckling med politiskt motiverade utrensningar och sekteristiskt våld är ogrundade och att deras framtid ligger i ett Syrien utan familjen Assad och Baathpartiet.

Om detta inte lyckas kan det nu pågående lokala inbördeskriget sprida sig över hela Syrien med oöverblickbara konsekvenser.

Ingmar Karlsson, Före detta ambassadör och författare, knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

3 thoughts on “Syrierna måste frigöra sig från maktens parti

  1. aron skriver:

    OK, låter rimligt.

  2. aron skriver:

    ”…baathismen, som [Aflaq] inte heller betecknade som socialistisk utan gav den arabiska benämningen ishtirakiya, ett ord vars grundbetydelse har med delägarskap att göra och återfinns i det arabiska ordet för företag – sharika.”

    Alltså, någon ordning får det väl vara: Ishtirakiya är det gängse arabiska ordet för ”socialism” och Baathpartiets officiella namn i översättning är Arabiska socialistiska Baathpartiet. Karlsson skriver ju till och med själv att partiets måtto var ”wahda, hurriya, ishtirakiya (enhet, frihet, socialism)” precis ovanför.

    1. ingmar karlsson skriver:

      Beteckningen ishtirakiya var en markering för att deras socialism inte hade med shuyuiya kommunism att göra.Medger att det blev kryptiskt i den korta texten.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera