Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Tidig bloggare. 1994 startade Justin Hall links.net där han skrev om sitt liv. I dag jobbar han som kommunikationschef på ett spelföretag.

Livsstil

Världens första bloggare

Självmord, sex och sin egen skilsmässa – Justin Hall väjde inte för något ämne. Sedan bröt han ihop.

Det var 1995 och på andra våningen i ett litet hus på Ramona Street i San Franscico var det knytkalas. Det röktes gräs, man drack Kool Aid, åt mjölkdoppade Oreos och sprejost direkt ut tuben i något slags dubbelironiskt försök att leva upp till MTV-generationens mytologi. Lägenheten tillhörde Cyborganic – ett internetkollektiv som samlade entusiaster som ville något med nätet, som såg en möjlighet att skapa sammanhang och föra samman människor.

Vid ett bord i det trånga köket satt en spinkig pojke med bandagerade vrister och skrev maniskt på sin lilla bärbara dator. Någon viskade: Det där är Justin Hall, internets första kändis. Vi hälsade och han kommenterade bandagen. Nerverna hade tagit stryk av allt skrivande. Det var första gången jag träffade en tjugoåring med karpal­tunnelsyndrom.

En skäggig, lite för gammal, brittisk ekonomi­journalist, utsänd för att berätta historien om internetboomen, hoppade jämfota bredvid oss och skrek »Det är här det händer, det är här det händer!«. Vi tittade bort, en aning generat.

Sjutton år senare sitter vi på en restaurang bara några kvarter därifrån. Justin Hall har slips, chefsjobb på ett dataspels­företag och vi kan konstatera att den brittiska journalisten hade rätt. I någon mån var det just där, just då, det hände. De tankar som for runt i den där lägenheten hade redan resulterat i en webbplattform och utvecklandet av enkla publiceringsverktyg och ledde så småningom fram till Craigslist, Hotwired, den öppna mjukvarulicensen Apache och en rad andra projekt som förebådade det som kom att kallas »Web 2.0« på 2000-talet. Cyborganic fungerade som en plattform för text- och bildpublicering, vilket på allvar utmanade mediernas och bokförlagens tolkningsföreträde. Justin Hall var den främsta förkämpen för vad han gärna ville se som en rörelse av människor med generationsunika förutsättningar att få berätta sina egna historier på egna villkor.

Justin Hall fick sin första internet­uppkoppling 1993 och anmälde sig till ett nyhetsbrev som listade alla webbsidor som startat den senaste veckan. Sällan mer än tjugo stycken.

– De flesta var värdelösa, vilket var fantastiskt bra eftersom det fick mig att tro att jag kunde göra det bättre själv. Så jag skaffade en webbadress och började skriva dagbok.

Han skrev maniskt, mycket och extremt personligt. Han skrev om allt, utan något som helst skyddsnät eller några egentliga hänsyn till de människor han mötte eller omgav sig med.

Under en period tillhörde hans sajt, links.net, en av de mest besökta i världen. De som följde honom fick läsa om hans pappas självmord, hans relationer, mat­vanor, sexliv, drömmar och arbete. Efter tio år, när han hade producerat närmare fem tusen unika postningar och blivit utnämnd till »the founding father of personal blogging« i New York Times, bröt han ihop. Online förstås.

I den film han lade ut på ­nätet håller han en lång, hjärtskärande monolog medan tårarna rinner: »Tänk om intimitet är det som utspelar sig i de stilla stunderna. Jag tänker att webben gjort att jag aldrig är ensam och därför matar jag den med min intimitet. Men tänk om det jag utövar som en religion driver människor ifrån mig«, kved han medan orden stockade sig. Sedan slutade han blogga, gick igenom hela sin enorma textmassa och anonymiserade alla nämnda personer.

Filmen var som ett slags crescendo, den förebådade en ny tid när människor skulle stänga ned sina bloggar och bli personliga och privata igen. Åren därpå exploderade först Facebook och sedan Twitter.

– Det var fel. Internet är för kraftfullt, det finns i vår ryggmärg nu, det är inbyggt i våra sätt att leva.

– Den där filmen kom till i ett skede när jag stod inför ett beslut: att gå in i en vuxen relation eller fortsätta mitt liv på nätet, och ersätta all den bekräftelse jag gjort mig beroende av med intimiteten i en privat relation. Det var fruktansvärt, det var som en avgiftning.

Men han gjorde det, och under fem år skrev han nästan ingenting. Tills relationen kraschade och han frågade sin ex-fru om det gick bra att skriva om skilsmässan på nätet. Han säger att han är mer sansad nu. Han slänger sig inte på datorn efter en dejt och skriver att han träffat sin stora kärlek. Han försöker att inte skrämma bort människor.

– Vad som har blivit svårare att leva med är reaktionerna. Lägger man upp sitt liv på nätet bjuder man in andra, och all respons är inte trevlig. Men jag tror att jag fortfarande har kvar något av den där lite naiva idealismen: jag vill få dela med mig av saker jag varit om. Det är internets välsignelse.

Han menar att det handlar om att hela tiden vara uppmärksam på sig själv, att inte blanda samman viljan att hjälpa med behovet att bli sedd.

– Samtidigt har ju utvecklingen gjort saker och ting mycket mer tillspetsade än när jag började. Jag fick släpa runt utrustning, koppla upp mig med långsamma, analoga modem. Nu går varenda person omkring med hd-videokameror i fickan, kapabla att strömma skiten rätt ut på nätet. Det ställer rätt höga krav på förtroende mellan människor. Mina yngre vänner använder medierna på ett annat sätt än jag gjorde. Jag uttryckte personliga tankar, de ägnar sig snarare åt något slags grooming: de lägger ut gemensamma evenemang, taggar varandra när de äger rum, postar bilder och bekräftar samhörighet.

De sociala medierna, tjänster som används för att koppla samman människor, har exploderat på ett sätt som ingen kunde förutse. Medan riskkapitalisterna fokuserade på handel är det nördar som Mark Zuckerberg som har blivit de stora vinnarna, personer som dels kunnat programmera, men också haft en insikt i hur det sociala livet på nätet fungerar. Face­book handlar om att inkludera och exkludera, att genom filter och inställningar ge användarna kontroll över sin integritet. Det är där själva utvecklingsarbetet sker. Det är det som driver bolagets börskurs.

– Jag hade antagligen behövt något liknande. Men jag hade aldrig kunnat skapa en sådan tjänst. Jag drömde aldrig om att skapa företag, jag ville bara använda nätet för min egen skull. Jag hade inget sådant driv, ingen vilja att tjäna pengar. Jag ville träffa tjejer, klä av mig, ha sex och blogga om det.

Efter middagen går vi nedför gatan, ut på San Franciscos främsta hipster­boulevard Valencia. Flera fik och restauranger har skyltar med att ställena är »wi fi-free«, det vill säga något slags oaser i det uppkopplade samhället. En logisk utveckling, säger Justin Hall och menar att det måste finnas sätt att komma undan också.

– Jag kan se farorna med internet, bekräftelsebehovet, att alla alltid är frånvarande i ögonblicket, att de – precis som jag gjorde – levde för att berätta om livet i stället för tvärtom. Men på det stora hela är det ju fantastiskt så det blev. På sätt och vis lever vi i den drömvärld jag såg framför mig när jag upptäckte internet 1993. Visst, folk tar skada, men varje dag händer det så mycket fantastiskt; folk möts, utbyter kunskap, kommer till sin rätt, uttrycker sig. Det goda överväger lätt, man måste bara sansa sig lite.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera