Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Erland Josephson

Skådespelare, regissör, teaterchef, dog den 25 februari, 88 år gammal.

Erland Josephson är nu överallt. Hans välbekanta röst i olika rolltolkningar fyller rummen. Den Erland jag känner skulle ha gillat det. Innerst inne. Man skulle sett den lilla pojkens snabba rodnad, innan den eleganta ironin kom. Man skulle hört en träffsäker kommentar över livet och människorna, en sådan man skulle gråtskratta åt.

Ett hundratal film- och teaterroller, -romaner, diktsamlingar, teaterpjäser. Dramatenchef, ordförande i Teaterförbundet. Ingmar Bergman, Peter Brooks, Andrej Tarkovskij … Erland Josephson är med rätta inskriven i de svenska kulturgiganternas historia. Och så många han kände. Och så många som kände honom.

Vi träffades på ett flyg till filmfestivalen i Lübeck i början av 80-talet. Erland deklarerade milt uppfordrande att han vaknade redan vid sex på mornarna och då tänkte han minsann promenera och titta på Hansa-staden (i motsats till alla filmmänniskor som bara hittade till filmduken och baren). Fastän morgonseg, anmälde jag mig. Så, medan filmfolket sov natten av sig, pinnade vi gata upp och gränd ner. Erland, jämnårig med mina föräldrar, höll en mördande takt. Samtidigt som han konverserade. Snabbt fann vi gemensamma beröringspunkter i vår rödhåriga och fräkniga barndom. Jag tror att Erland var bra på det. Att hitta smörjmedlet i varje relation. Det var ett par oförglömliga mornar där de folktomma gränderna fylldes av Erlands historieberättande. Han delade generöst med sig till alla i sin väg. Jag kunde ha gått till München.

Kvinnor har ofta ett dåligt skafferi av bra historier. Det är synd. En bra historia i rätt ögonblick kan avvärja konflikter och vara en räddande pausfågel. Erland gav mig några som jag nyttjat hårt som smörjmedel under egna repetitioner.

Dryga två decennier senare satt Erland som vanligt inne på dramaturgiatet hos dramaturgen/hustrun Ulla Åberg. Vi småpratade, bläddrade i tidingarna och muttrade om världen och människorna. Jag påminde honom om en av de minnesvärda historierna från Lübeck.

– Du vet den där, när du var teaterchef. Om den där snåle regissören? sa jag.

– Vilken då? Berätta! sa Erland.

Jo, Erland var Dramatenchef och en ensemble befann sig på gästspelsturné i Norrland tillsammans med regissören. Snart började telefonerna gå röda nere vid Nybroplan. Skådespelarna var rasande. Regissören, som siktade på en internationell karriär, passade nämligen alltid på att ringa dyra samtal ut i Europa just när han var inne på någon annans hotellrum. Och smet undan när notan skulle betalas. Med en ensemble i upplösning tog så teaterchefen nattåget upp och anlände till hotellet lagom för att stöta på regissören, vid frukostbuffén. Tilläggas ska att teaterchefen var mer för samförstånd än för konflikter. Men han tog sats.

– Folk är jävligt arga på dej.

– Jag vet, Erland.

– Du, det verkar som om du har ett problem med det där med pengar.

– Jag vet. Det är jättejobbigt. Nåt från barndomen.

– Och jag tänkte … nuförtiden kan man ju gå till en psykolog och …

– Jo, jag har själv tänkt lite i de banorna …

– Och?

– Men Erland, är det inte jävligt dyrt?

Erland, med tilltagande Parkinson, skrattade. Utfärdade sedan torrt och sakligt betyget: »Du har förbättrat den.»

Vi kom aldrig att arbeta ihop. Jag skrev ett filmmanus med Erland i huvudrollen. Vi var båda mycket taggade, men projektet störtdök på SFI-konsulentens bord; pengarna gick i stället till ett projekt som slutade i en flopp. Ack ja, sa Erland. Du kanske får till det. Utan mig.

Erland Josepsons livsgärning sammanfaller med slutet på en epok. Den som bestod av teaterhus med fasta ensemblar och rymde kontinuitet och historier. Som gav en plattform för begåvingar att utvecklas som kollektiv och individer. Ett golv för samhällsansvar och radikalism i förening. För bildning och intellektualism.

Och vem kan beskriva Erland, när han var en sådan mästare på det själv? Det bästa är att läsa hans egen bok «Rollen» (1989). Här finns också en önskan, som vi kan göra till ett framtida mål.

Jag vill möta den nya renässansen, då konst och vetenskap återförenas.

Margareta Garpe, dramatiker och regissör

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera