Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Håll käften – få en Oscar

När alla skriker för att höras är det tystnaden som blir uttrycksfull.

»Wait a minute, wait a minute, you ain’t heard nothin’ yet!«. Så lyder första repliken i filmen »Jazzsångaren«. När den premiärvisades i New York den 6 oktober 1927 fick den publiken att tjuta i bänkraderna. Inte för att den var så väldigt bra, utan för att den hördes. Helt synkad med skådespelaren Al Jolstons läpprörelser. »Jazzsångaren« var den allra första ljudfilmen. När The End syntes på duken rådde tumult i salongen. Publiken förstod att de tagit del av ett historiskt ögonblick. I magasinet Lifes recension satte journalisten ord på vad alla tänkte, »jag insåg att slutet för det stumma dramat är nära«. Som vi vet hade han rätt.

Tills nu.

En fransk, svartvit stumfilm, som utspelar sig just 1927, har blivit årets mest omtalade premiär. »The Artist« har hittills vunnit 69 olika priser, däribland fem Oscar, bland annat för bästa film, bästa manliga huvudroll och bästa regissör. När huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin vann en Golden Globe för sin insats sa han att han ständigt fått höra att han aldrig skulle kunna bli skådespelare för att han har ett för uttrycksfullt ansikte.

Kanske är det just det som framgången bottnar i. När filmen blir så avskalad att den till och med saknar repliker återstår en koncentrerad kärna av mänskliga känslouttryck som alla kan förstå. Och som alla kan tolka på sitt eget sätt. De tysta luckorna fylls i med publikens egen fantasi, med de repliker man själv skulle ta till i en given situation.

En annan stum prestation var också nominerad till en Oscar – Max von Sydow för sin roll som inneboende i »Extremt högt och otroligt nära«. Nu vann han inte, men det är bara andra gången i sin väldigt långa karriär som han blir nominerad. Trots klassiska repliker som »kommer du för att hämta mig?« i »Det sjunde inseglet«, och 145 filmroller med legendariska regissörer som Ingmar Bergman och David Lynch, är det nu – när han håller tyst – som han 82 år gammal nomineras. För en roll där han kommunicerar via lappar eller sina handflator där han tatuerat in »yes« och »no«.

Fast det stämmer förstås inte riktigt. Mest sker kommunikationen i hans fårade, plågade ansikte och levande ögon. I en film som följer sin andra huvud­karaktär extremt högljutt och otroligt nära blir hans tystnad en skön kontrast. Den blir ärlig.

Precis som klassiska, stumma roller som Elisabeth, skådespelerskan som slutar prata i »Persona«, och indianen, som låtsas vara dövstum i »Gökboet«, förstår man att det ligger något sorts trauma bakom tystnaden. Det skapar en mystik.

Mycket av framgångarna för »The Artist« kan säkert också härledas till en tilltagande vurm för det ursprungliga. Inte för att de flesta av dem som i dag går och ser »The Artist« var med på den tiden filmen var stum. Men vi kan ana att det var så här det såg ut före 3D och i skrikande actionrullar. Det fanns en tid då inte alla gick omkring med ett konstant flöde av ljud från sina hörlurar. Det budskap som inte skriks ut har i dag blivit exklusivt.

Al Jolstons rollfigur i »Jazzsångaren« hade rätt. Då hade vi inte hört något än. Nu, däremot, har vi kanske hört för mycket.

Så, sssch.

Att tiga kan ge guld.

»The Artist« har svensk premiär den 9 mars.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera