Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Hundraåringen som försvann

Ingen köar för åldrandets kultur, liggsår ska helst skötas i ensamhet.

Författaren Stefan Gurt beskriver sin pappas nedstigande i äldrevårdens inferno. Flytten till ett vårdhem blir katastrofal. Boendet är i flera avseenden värre än ett fängelse. De intagna omyndigförklaras. De rastas utomhus en timme i veckan. De drogas för att göras mer lätthanterliga. Pappan förlorar både självaktning och livsvilja, blir apatisk och börjar svälta sig. Han förlorar talförmågan. Går i barndom. Tre månader efter flytten är han död. Det är tydligen genomsnittstiden som en svensk åldring med normal medvetandenivå tillbringar på vårdhem, enligt Gurt.

Den i dagarna utkomna memoarboken »Så dödar vi en människa« är till lika delar en uppgörelse med den svenska äldrevården och en högst personlig skildring av författarens familj och sorg. En litania och en stridsskrift. Men det som gör starkast intryck är beskrivningen av pappans förvandling från en förvirrad men charmig åldring till ett avhumaniserat kolli.

Den här gången handlar det inte om driftsformer eller vinstintresse, det gäller ett kommunalt boende. Problemet som boken belyser är djupare än så. Det handlar om människosyn. Om hur vi behandlar våra äldre. Om respekt för erfarenhet.

I inget annat land är det offentliga rummet så befriat från äldre som i Sverige. Det är inte så att pensionärer är förbjudna att vistas ute bland folk, men hög ålder är en svaghet, något som man helst bör ägna sig åt i avskildhet.

Detta mönster går igen på flera plan i samhället. Klubbar och barer vänder sig uttryckligen till tydligt åtskilda åldersgrupper. Går man in på fel ställe kan man förstöra kvällen för samtliga gäster.

Tydligast märks ungdomskulten när den utsätts för främmande element. En bekant fransman i medelåldern (han kör vespa och bär sneakers –  en vanlig parisare) berättade nyligen för mig om sin Sverigevistelse. För första gången i sitt liv kände han sig gammal. Inte så att han var äldst på ställena, det kan ju hända den bäste, men han kände sig inte välkommen. Uttittad. Ifrågasatt. Mal placé. Upplevelsen höll på att utlösa en livskris och det krävdes åtskilliga blöta helger för att återställa jämvikten.

Det kan ju tyckas harmlöst att en medelålders man får dra på foten utanför Debaser. Men när Horace Engdahl satt hos »Skavlan« i vintras och beklagade sig över det infantiliserade svenska medieklimatet och talade sig varm om bildningslandet Tyskland satte även han fingret på något. För vilka är det som hörs och syns i svensk media och debatt? Hur gamla är de och vad talar de om? Dessa frågor tål att ställas och borde ställas oftare. Ty om det är någon form av segregation som det beredvilligt blundas inför i dag så är det den mot gamlingar.

Stefan Gurts pappa hade visserligen inte hjälpts mycket av medial uppmärksamhet. Hans självrespekt var redan förlorad. Men kanske är den svenska äldrevårdens förfall ett symptom på något större. Något som är svårare att sätta fingret på än en nerbajsad blöja på en löpsedel. Det syns inte därför att det genomsyrar samhället på alla plan. Gurt den äldre råkade bara befinna sig på toppen av det isberg som är svensk åldersfobi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera