Jag har suttit vid många dödsbäddar

Stefan Binbach Engqvist har sett många människor dö. Det här är vad han har lärt sig om livets slut.

”Vart jag än vänder mig ser jag bevis på att jag blivit gammal”, skrev Seneca till sin vän Lucilius, ståthållaren på Sicilien. Citatet är inledningsorden i det tolfte brevet, som handlar om ålderdomen, i Breven till Lucilius, vilka sedan ett par år finns i svensk översättning av Magnus Wistrand.

Precis som det slog Seneca, för snart två tusen år sedan, slås även jag av alla tecken på åldrande som jag ser omkring mig. Visst förfaller byggnader och vissnar träd, men det som främst gör intryck och berör är mina vänners – och mitt eget – åldrande och successiva förfall. Få av mina vänner har dött av hög ålder, men alla har olika slags besvär och mer eller mindre allvarliga sjukdomar, vilka är relaterade till deras ålder.

Det intressanta är dock att jag – och mina sjuka vänner – verkar må ganska bra. För min egen del skulle jag till och med vilja hävda att jag upplever ett visst mått av lycka. Totalt sett är jag nöjd med mitt liv.

När man avskaffat döden

Så här, vid den här tidpunkten i livet, när man kan konstatera att ”man har en lysande framtid bakom sig” är det ganska lätt att känna ett visst vemod inför den självklara finalen, som ligger där – inte alltför långt borta – och väntar. Men ändå: det finns många uppsidor. En är att slippa den myckenhet av oro som varit ens följeslagare genom livet. En annan är att njutningarna har blivit mildare, men för den skull inte mindre värda. Stabila och djupa vänskaper har ersatt stormande förälskelser. Att som jag kunna sitta på min ö i Stockholms skärgård och titta ut över ett solglittrande vatten och fundera över vad Seneca tänkte för 2 000 år sedan, känns som en oerhörd förmån. Har jag förtjänat den? Eller har jag bara haft tur i livet?

Det finns många som helst inte vill tänka på, eller tala om, sitt eget och andras åldrande och tilltagande bräcklighet. I vår kultur finns utan tvekan en stark önskan att hålla kvar ungdomstiden. Detta tar sig alla möjliga, ofta ganska rörande, inte sällan löjliga, uttryck. Man färgar håret och tänderna, låter sig plastikopereras, köper ungdomliga kläder och andra attribut för att framstå som yngre än man är.

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer

Det är för många människor ännu svårare att tänka på och samtala om döden. I vår tid har vi ju ”avskaffat” döden, som den naturliga del av livet som den alltid har varit. För inte så länge sedan dog man hemma. Det gällde både gamla, som dog av ålderdom, och yngre som dog av infektionssjukdomar eller efter skador. De flesta blev inte så gamla att de hann utveckla cancersjukdomar. Eftersom nästan alla barn föddes hemma, och barnadödligheten var hög, var det vanligt att dödfödda barn togs om hand hemma. Mödradödligheten, framför allt i barnsängsfeber, var också stor, varför många unga kvinnor dog i hemmet.

Döden, som tidigare i högsta grad varit närvarande i alla människors liv, är i dag förpassad till olika institutioner, framför allt sjukhus och andra vårdinrättningar. Även människor som önskar begå självmord, vilket ju alltid har varit en synnerligen privat och i vissa kulturer även skamlig angelägenhet, hänvisas numera, i vissa länder, till särskilda kliniker som erbjuder professionell hjälp till den som vill avsluta sitt liv.

”Att filosofera är att lära sig dö”

Sokrates hävdade att filosofin i långa stycken handlar om att förbereda sig för döden. Montaigne var inne på samma tankar. Troligen hade han läst Platon när han skrev ”Att filosofera är att lära sig dö”. Epikuros, ett par sekel efter Sokrates, ska ha uttryckt ”Så länge vi finns till finns inte döden. När döden finns, finns inte vi.” Lucretius gjorde reflektionen att det knappast kan vara värre att vara död än att inte vara född. I ingetdera fallet existerar man. Även Marcus Aurelius uttryckte en liknande uppfattning.

Sokrates egen död, målad av Jacques-Louis David.

En egenhet i vår tid är att vi inte förbereder oss för döden. Vi lever våra liv som om den inte funnes. När den första nära vännen eller anhöriga dör kommer vi, oftast, helt oförberedda till dödsbädden. Ofta är vi lika handfallna och oförberedda inför vår egen död. Vi följer inte vare sig Sokrates eller Montaignes råd och har helt inte enkelt lärt oss hur vi ska förhålla oss till döden och döendet. Kanske borde vi erbjuda kurser för anhöriga till patienter på äldreboenden och hospice. Kanske skulle man tala om döden i skolan. Kanske borde vi skriva böcker och göra filmer om döden.

Döden och döendet har alltid fascinerat människor, liksom olika berättelser om livet efter döden. Det senare kan vi ju lämna därhän, men det förra rymmer en myckenhet av information om hur vi människor har fungerat. Döden har i alla tider använts som straff för olika brott. Beroende på brottets svårighetsgrad har man ofta låtit dödsstraffet föregås av olika slag av tortyr inklusive stympningar och andra plågor. Det ansågs som lindrigast att helt enkelt bara hugga huvudet av en dödsdömd. Avrättningar betraktades som folknöjen och kunde ibland ses av hundratals människor.

Döden som underhållning

I Rom gjorde man en konst av dödandet. På Cirkus lyfte gladiatorerna dödandet till underhållningsteater för hög som låg. Framgångsrika gladiatorer kunde vinna sin frihet och till och med nå en viss stjärnstatus. Deras status illustreras av att kejsaren Commodus, Marcus Aurelius son, vid några tillfällen poserade som gladiator. Seneca höll gladiatorernas konst högt, men var mycket kritisk till de avrättningar som fyllde ut pauserna på Cirkus, mest för att de senare genomfördes utan smak och förfining.

Kristenheten högtidlighåller själva dödandet, korsfästelsen, av Guds son. Korsfästelsen, som var en av Roms vanligaste, mest fasansfulla, kombinerade tortyr- och avrättningsmetoder, har därför kommit att pryda våra kristna kyrkor sedan mer än 1 500 år.

Döden är en naturlig del av livet och utgör en förutsättning för dess fortbestånd och utveckling. Individens död och den nedbrytning som den innebär, skapar möjligheter till förändring och utveckling på samma vis som konkursen möjliggör utveckling av nya företag. Man skulle därför kunna hävda att liksom kapitalismen har skapat konkursen, den ”kreativa förstörelsen”, har evolutionen skapat döden för att ge utrymme för nya och bättre anpassade livsformer. Det som saknar livskraft försvinner och ersätts av det som äger kraften och förmågan att överleva och utvecklas.

Jag har suttit vid många dödsbäddar

De som, liksom jag, har arbetat inom sjukvården har levt närmre döden än de flesta andra i vårt samhälle. Jag har talat med många döende och suttit vid många dödsbäddar. Jag har också givit dödsbesked till nyblivna änkor eller till föräldrar som förlorat sina barn och barn som förlorat sina föräldrar.

Mitt allmänna intryck är att själva döendet, i de flesta fall, är en ganska lugn händelse. Två saker inträffar nästan alltid, det ena är att musklerna i ansiktet slappnar av och gör att ansiktshuden blir anmärkningsvärt slät, ofta blir näsan lite mer framträdande, ögonen och tinningarna något insjunkna. Det gör att ansiktet ser avslappnat och lugnt ut. Detta ansiktsuttryck har ett namn och kallas för ”Facies Hippocratica”, Hippokrates ansikte.

Det andra är att andningen förändras och blir långsammare och oregelbunden, även detta har ett namn – Cheyne-Stokes andning. När den senare inträffar är döden ganska nära förestående och den döende är inte längre kontaktbar.

Ja, döden är en oundviklig del av ­livet. Ingen kommer undan. Många är rädda för den och finner den skräckinjagande. Detta att ”allting tar slut”, att allt man tänkt och gjort bara är borta och att man förpassas till glömskan, upplevs av många som skrämmande och meningslöst. Efter några ­generationer finns man inte längre, ens i någons minne.

Döden känns alltmer naturlig ju äldre man blir.

Rädslan efter döden går över

Det verkar dock som om det blir lättare med åren. Den ”gamlade” människan tycks ha lättare än den unga att fördra sitt eget livs avslutning. Krämporna och det fysiska förfallet blir jobbigare allteftersom åren går. Minnet försämras. ­Tiden går fortare. Man märker att man kommer efter. Slutet känns därför mer och mer naturligt – ibland till och med efterlängtat – ungefär som att få gå till sängs, trött efter en lång dag.

När man, som jag, är i 75-årsåldern är det ju tämligen säkert att de återstående åren är färre än de redan levda. Medellivslängden i Stockholms län är för män knappt 81 år och för kvinnor drygt 84 år. Räknat med denna utgångspunkt återstår, för min del, cirka sex år. Givet mitt, socioekonomiskt, relativt gynnade liv är det dock troligt att jag kan lägga till några år. Men ändå, det blir inte mycket mer än ytterligare tio, kanske som mest femton somrar. Inte dåligt, men med en klar bortre gräns!

Hur man än räknar är den återstående tiden knapp. Det gäller att använda den väl och till något som känns viktigt och värdefullt.

***

Artikelförfattaren Stefan Binbach Engqvist om sig själv och döden:

”Jag har arbetat som läkare under hela mitt yrkesliv. De första många åren som öronläkare på Södersjukhuset, senare som chef för akutkliniken på gamla Karolinska och som chefläkare för samma sjukhus. Under den senare perioden var jag även ordförande i etikrådet på sjukhuset. Som läkare har jag givit många dödsbesked, suttit vid många dödsbäddar och förstås haft många tillfällen och anledningar att tänka på hur närheten till döden påverkar oss människor.”

Text: Stefan Binbach Engqvist

Toppbild: Hans Moerman