Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Kvast-armé. Efter kravallerna i London förra sommaren samlades hundratals människor för att städa upp i områden som vandaliserats, till exempel i Clapham i södra London.

Livsstil

In i bikupan

Glöm den själviska schimpansen. Människan har mer likheter med myror och bin.

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins rönte 1976 enorm framgång med boken ”The Selfish Gene”. Det var en populärvetenskaplig redogörelse för en ny syn på evolutionen som hade kommit starkt i början av 70-talet, där individen och genen ansågs vara den främsta och grundläggande enheten.

Charles Darwin hade hävdat att människor av naturen har givna sociala och moraliska instinkter som gjort arten framgångsrik både på individnivå och på gruppnivå. Men Dawkins var skeptisk mot sådana idéer. Han ansåg att grupper inte kunde berätta evolutionens historia. Den tillhörde i stället människans själviska gener, sådana som vill överleva genom replikation. Altruism och samverkan med andra i grupper kunde bara förstås genom släktband eller förväntan om tjänster tillbaka, menade Dawkins.

Påståendet att människor bara är ”överlevnadsmaskiner” för själviska gener fick stor påverkan på hur evolutionsbiologin kom att uppfattas. Dawkins synsätt fick även ett starkt fäste i samhällskulturen, eftersom det tycktes harmoniera med en alltmer framväxande individualism.

Men de senaste åren har detta synsätt utmanats av en del evolutionsbiologer och psykologer som menar att individ- och gencentrerade teorier på egen hand är otillräckliga för att förstå utvecklingen av sociala egenskaper, gruppsamarbete och uppkomsten av komplexa mänskliga samhällen. Man har alltså återkommit till Darwins ursprungliga iakttagelse, att människor inte enbart konkurrerar med varandra i en självisk tävling, utan också kan känna starka kollektiva känslor och har medfödda moraliska egenskaper som stödjer ett naturligt urval på gruppnivå.

I förra veckan kom en bok ut i USA skriven ur ett sådant perspektiv. Liksom ”The Selfish Gene” har den ambitionen att förändra hur både allmänheten och professionella forskare resonerar om människans utveckling och existensens villkor.

”The Righteous Mind” är författad av den framstående amerikanske psykologen Jonathan Haidt. Den går ut på att människor inte ”föds själviska”, som Dawkins litet ytligt har uttryckt sig, utan tvärtom är djupt sociala varelser; kanske ännu mer sociala än vad många naturvetare och psykologer har förstått.

Jonathan Haidt jämför människan med djurrikets ”ultrasociala” arter, till exempel myror och bin, som lever i strukturerade sociala nätverk och är framgångsrika i grupper. Han medger att egenintresse är ett starkt förekommande drag hos människor men konstaterar samtidigt att vi också är förvånansvärt skickliga på att bilda grupper och att osjälviskt arbeta för det gemensamma bästa. Vi uppfylls dessutom av starkt positiva känslor när vi får glömma bort jaget och bli ett med andra individer i en grupp.

London efter kravallerna i somras skulle kunna vara en bra illustration. Redan på morgonen efter att vandaler hade förstört områden som Hackney och Clapham Junction samlades hundratals människor spontant för att städa upp. Väntande på att få komma förbi polisens avspärrningar höjde de sina sopborstar samtidigt i luften och hurrade, i en gest som blev symbol för den civiliserade majoritetens motstånd. Denna ”broom army” av invånare från hela London gjorde på några timmar ett effektivt uppröjningsarbete och skapade en vi-känsla i de sönderslagna stadsdelarna: ”It was the most amazing day with a real spirit of togetherness”, som en kvinnlig deltagare berättade för medierna.

Det går att se tecken på människans dubbla natur överallt, säger Jonathan Haidt: Enskilda individer som inte är släkt med varandra, eller ens känner varandra, samarbetar på ett för djur helt unikt sätt i allt från små grupper och grannskap till städer och nationer. Så även om människor i grunden har stora likheter med schimpanser, vilka konkurrerar med varandra inom grupper, verkar det finnas delar av vår psykologi som påminner mer om hur vissa insekter, exempelvis bin, konkurrerar grupper emellan.

Men varifrån kommer i sådana fall denna sida hos oss människor? Hur har denna laganda uppstått? Forskare som inte tror att evolutionen har verkat på flera olika nivåer samtidigt skulle säga att det trots allt är en form av förtäckt själviskhet. Eller att det handlar om en ”spandrill”, som den amerikanske paleontologen Stephen Jay Gould, med en term från gotisk kyrkoarkitektur, kallade sådant som bara har råkat bli till utan att medföra några evolutionära fördelar men som åker ”snålskjuts” genom närheten till gener som har det.

Jonathan Haidt anser i stället att det verkligen finns stöd för multinivåselektion, alltså att det naturliga urvalet sker både på individnivå och på gruppnivå. Han är en psykolog med mångsidiga kunskaper och intressen: Efter en bakgrund i bland annat antropologi leder han i dag fältet inom den moralpsykologiska forskningen, som professor vid spetsinstitutionen University of Virginia. Enligt honom är människans ultrasocialitet resultatet av ett naturligt urval av grupper som genom moraliska medel har kuvat frifräsare och fått ett övertag över andra grupper. Till exempel dygder som solidaritet och patriotism, en disciplinerande religion och kulturella traditioner som symboliserar grupplojalitet.

Darwin skrev någonting liknande i boken ”The Descent of Man”: ”At all times throughout the world tribes have supplanted other tribes; and… morality is one important element in their success.” Precis som människors egennyttiga drag är en följd av en selektion av vinnare på individnivå, skulle våra altruistiska och grupporienterade egenskaper alltså kunna vara en arvedel från framgångsrika grupper. Enligt Jonathan Haidt har dessa ultrasociala egenskaper också kraftigt bidragit till den mänskliga artens succé: Ungefär som bin lärde sig att bygga kolonier och brädade andra insektsarter förfinade människor en förmåga att bygga och hålla ihop egna samhällen, för att så småningom skapa stadsstater och imperier som befolkade och tog över planeten.

Det avgörande steget i denna utveckling kan ha tagits under en tidig befolkningsflaskhals när nästan hela vår art, Homo sapiens, dukade under, med början för runt 195 000 år sedan och tiotusentals år framåt. Av klimat- och miljömässiga skäl trängdes man tillbaka allt längre söderut och de få som tog sig igenom detta dramatiska och prövande skede i vår arts historia hade av nöden behövt lära sig att samarbeta och fungera i grupp. När Homo sapiens så småningom vandrade ut från Afrika för drygt 50 000 år sedan tror Jonathan Haidt att människorna då hade utvecklat en psykologisk konstitution som skilde dem från till exempel neandertalarna och gav dem förutsättningarna att erövra allt. Andra arter kan helt enkelt ha dött ut på grund av en svagare social förmåga.

Vad var den hemliga psykologiska ingrediensen? Jonathan Haidts hypotes, och det som verkligen ger kraft åt hans metafor med bin, är att människor förvärvade en förmåga att agera inte bara osjälviskt, utan ibland också helt befriat från det egna jagets inflytande.

Vi ser i kulturer över nästan hela världen, i riter som syftar till att binda människor vid varandra, i form av dans och synkroniserad rörelse, att människor tillfälligt kan koppla bort jaget och extatiskt förlora sig själva i gruppen. En sådan omkoppling sker precis som om någon hade tryckt på en knapp som byter mellan olika program; man känner sig plötsligt på ett positivt sätt mindre som en individ och mer som en del av en helhet. Detta är ”the hive switch”, säger Jonathan Haidt med en anspelning på bikupor, eller ”hives” på engelska. Det är en gruppselekterad anpassning för att temporärt skapa mänskliga ”superorganismer” där individerna glömmer sig själva och tillsammans fungerar som en enhet arbetande för ett gemensamt mål. Den sägs ha befordrat sammanhållning, altruism och arbetsdelning i grupper, och ha hjälpt vår arts framgång i evolutionen.

Hypotesen har en hel del gemensamt med den franske sociologen Émile Durkheims teori om att människan existerar på två olika nivåer. Han skiljer mellan den profana eller vardagliga nivån där vi upplever oss som medvetna, jagcentrerade individer, och den sakrala eller heliga där jaget tillfälligt tonar bort i extatiska kollektiva sammankomster. På samma sätt menar Jonathan Haidt att växlingen mellan individuella och kollektiva känslolägen är ett behov som vi har och som kan få negativa effekter om det inte tillgodoses. Om vår ”hive switch” till exempel inte stimuleras i skolor, arbetsplatser och andra institutioner hotar känslor av meningslöshet och ett lägre välbefinnande hos individerna, och ytterst en upplösning av den sociala gemenskapen som konsekvens.

”Hive psychology”, denna uråldriga del i vår psykologi som har stött människans överlevnad genom tusentals år, styr ännu våra liv men det moderna individorienterade samhället låter den tyna bort. Visserligen kan behovet av att tillhöra något som är större än en själv bli farligt; det kan användas för extremistiska ändamål som till exempel fascism. Men när detta behov nu inte alls tas hänsyn till uppstår andra problem, menar Jonathan Haidt: ensamhet, existentiell hopplöshet och plågsamma psykiska tillstånd av oro och ångest. Man skulle kunna göra en jämförelse med hur nutidssamhället på ett överdrivet sätt tillfredsställer vårt behov att äta och så producerar övervikt. Motsatt verkar gälla för ”hive psychology”; i mångfaldens tid är människor svältfödda på kollektiva identiteter och ritualer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera