Misärens Mad Men

Jag tror inte jag var mer än tio år när jag läste »Oliver Twist« (som jag inte gillade) och »David Copperfield« (som jag blev besatt av), bägge insålda till mig som något slags »ungdomsklassiker«. Det är väl ungefär så Dickens författarskap uppfattas av många i Sverige i dag, som en historisk misärbarnlitteratur att jämföra med Laura Ingalls Wilders självbiografier om barndomen på prärien, eller kanske på sin höjd med en annan författare som oförtjänt reducerats till småpojkskrönikör, Mark Twain. När Dickens nu jubilerar vill jag uppmärksamma er alla på att inget kunde vara mer fel. Inte nog med att Dickens skriver för vuxna, han skriver på ett sätt som vår tids vuxna redan känner igen och älskar.

Charles Dickens var nämligen sin tids Aaron Sorkin eller David Chase. Hans romaner gick som följetonger i populära tidskrifter och även om läskunnigheten i befolkningen var hög var det fortfarande vanligt att samlas och nöjesläsa högt för varandra och sedan diskutera det man precis upplevt. Precis som med »Sopranos«, »Lost« eller »Mad Men« drev väntan mellan avsnitten ibland publiken till vansinne. Det sägs att när det nytryckta sista avsnittet av »The Old Curiosity Shop« väntades in från England stod folk på kajerna i New York och ropade till passagerarna som gick ned för landgången »Är hon död? Är lilla Nell död?«

Lösnummerförsäljningen blev ett omedelbart mått på hur engagerade läsarna var i berättelsen. Det gjorde Dickens till en mästare på cliffhangers och medryckande intriger, men med tiden blev hans böcker också intrikat konstruerade helheter. »Det vore orimligt att förvänta sig att läsaren, som följer en berättelse från månad till månad, kunde uppfatta de fint spunna trådarnas relation till det övergripande mönstret, det som berättelsevävaren vid sin vävstol alltid har för ögonen«, skrev han nånstans. Men precis som Dickens efterföljare i dag skriver både för veckotittarna och för dvd-köparna, för de som kanske plöjer hela säsongen på en dag, glömde Dickens heller aldrig att följetongerna senare skulle köpas igen för dyra pengar eller lånas på det ambulerande biblioteket. Han låter det komplexa mönstret strukturera allt, som i vilken HBO-serie som helst, ständigt inbjudande till omläsning, lockande med nya samband man hittills missat.

Du som just nu funderar över vilken tv-serie att ge dig i kast med härnäst, läs för allt i världen Dickens »Bleak House« i stället. Ett förfallet hus och en förfallen släkt, ett korrupt rättssystem, oskyldigt lidande oäktingar, sjukdom och förruttnelse och en man som oförklarligt liksom exploderar – den gotiska skräckromanens alla element nedhällda i ett fullständigt realistiskt och nästan helt naturalistiskt vardags-London anno cirka 1830. Det är spännande, det är tragiskt, det är psykologiskt komplext och tidvis så roligt att man skrattar högt.

Medan du läser »Bleak House« befolkas du av karaktärerna, men när du sluter boken är det staden som är kvar hos dig, lumpboden, de sunkiga lägenheterna, rättssalen och kontoren. Dickens hade nämligen inte bara en flyhänt penna utan också fotografiskt minne. Allt han någonsin upplevt kunde han frammana och föreviga – och så skrev han faktiskt ofta om ett London som redan hade försvunnit, sin barndoms smutsigt nyindustrialiserade värld.

Det finns en brittisk tv-serie av »Bleak House« också, men med sina femton korta avsnitt blev den en ytlig historia. Som att försöka klämma in alla säsonger av »Sopranos« i en kortroman om 120 sidor. Ljudboken »Bleak House«, för jämförelsens skull, är 37 timmar lång. Unna dig den här romanen. Unna dig varje sida.

Text: