Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Pimpa inte min frukost

Jag sitter med en skål med vanlig tråkig jävla yoghurt med müsli framför mig, en tidig morgon med hängande ögonlock. Häller mjölk i kaffet och får på mjölkpaketet veta hur jag ska göra min frukost lite roligare. Det ska enligt texten till och med göra så att vintermörkret lättar. Lösningen heter »pimpa din frukostmjölk«.

Ja, jag vet att diskussionen är gammal, men vi har väl för guds skull inte börjat införliva det här horribla ordet och betrakta det som ett verb i svenska språket? Eller? Svenska Akademiens ordlista har inte godkänt ordet än, men det känns som att det är en tidsfråga. Om vi inte säger ifrån.

Jag läser det senaste inredningsmagasinet och får veta hur jag ska »pimpa min soffa«, jag får i recept efter recept veta hur jag bäst imponerar på mina gäster genom att »pimpa laxen« (citronzest och rosmarin!) eller »pimpa julbordet« (oväntade smakkombinationer och lite granatäppelkärnor på toppen!).

Att »pimpa« är enligt kockar, inredningsstylister och tidningsmakare samma sak som det töntstämplade ordet »piffa«, eller kanske »hotta upp«.

Strö lite nötter på filen, rör ner en sked honung, häll på några gojibär och vips så är morgontröttheten och vinterglåmig-heten som bortblåst. Släng en pläd i alpacka-ull över soffan och den kommer att må som en prins … förlåt, en pimp.

När en riktig hallick »pimpar« går det till så här: han får tag på en trasig ung tjej, bryter ner hennes självkänsla och bygger upp den igen med lösa löften och hot om vartannat. Han instruerar hur hon ska klä sig för att tillgodose marknadens (läs: köparens) önskemål om skoluniform och höga tofsar, strumpeband och maskeradkläder.

Strösslar på med lite lolita-look, hottar upp med en peruk om det finns för många blondiner att välja mellan, fixar fram en sjuksköterskeuniform för att piffa till anrättningen en smula. Sedan tas ett antal fotografier som placeras på sajter där företrädesvis män kan välja vem de vill köpa. Pimpat och klart, piffigt som attan.

Pimps, eller hallickar som det heter på svenska, finns det tyvärr gott om i samhället. En av de mest ökända på senare år heter Göran Lindberg, före detta läns-polismästaren som letade rätt på tjejer på nätet och fick dem att sälja sex till honom och andra män, utsatte dem för utstuderade sexuella övergrepp. Kanske ska jag kalla min nya fräscha, pimpade frukost för Göran Lindberg-yoghurt.

Ett annat ord jag som författare har stört mig på i många år är »horunge«. Jag behöver knappast berätta vad en horunge anses vara i största allmänhet, men inom tidningsmakeri och förlagsbranschen är en »horunge« en typografisk term för en ful halvrad.

Enligt den fjärde omarbetade utgåvan av »Typografisk handbok«, från 2000, är en horunge »den sista, kortare raden i ett stycke som hamnar överst på sida eller spalt«. Citerat från standardverket som används på förlag och redaktioner över hela landet, »oundgänglig för var och en som arbetar med text«. Fortfarande. 2012. Än i dag kallar vi det som är fult, som sticker ut, som förstör den rena och tillrättalagda helheten för en horunge.

För något år sedan, en sen kväll på en bokmässa, föreslog jag för en hög Bonnier-chef att man väl bara kunde ta och rata det där ordet. Säga att nej, det är som sagt 2010-talet nu och vi använder inte begrepp som förnedrar, som cementerar gamla fördomar, som känns så otidsenliga.

Jag vill minnas att jag hade druckit något eller några glas champagne och lanserade begreppet »pillesnopp« för den där raden som hänger lös och dinglar högst upp på sidan, men jag vill också minnas att diskussionen där någonstans rann ut i sanden.

Men nej. Samma sak som med »pimpa«. Våga vägra »horunge«. Eller »pillesnopp«. Det är 2012, mon Dieu.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera