Vem skyddar Carolas barn?

Med anledning av att Carola Häggkvist ska bli mamma igen skulle jag vilja ta upp något som har skavt i mig ett tag. I mig som mediekonsument och medmänniska, menar jag, men självklart också som någon som tillbringat det senaste året i djupa studier av Carola som medialt fenomen. Det är frågan om vems ansvar det är att skydda kända barn från den nya, nära nog totala offentligheten. Och då menar jag inte i första hand barn som själva söker synlighet för något de brinner för – en blogg, en artistkarriär – utan barnen som befinner sig i offentligheten för att deras föräldrar på ett eller annat sätt är kända.

Mellan vuxna kändisar och medierna föreligger ett informellt kontrakt som fungerar ungefär så här: ju mer som görs offentligt, desto mer är det okej att skriva. Bjuder du in en tidning för ett hemma hos-reportage tillhör ditt boende allmänheten. Svarar du på frågor om ditt kärleksliv är området okej att bevaka också när du inte självmant berättar om det längre. Går du på filmpremiärer med dina barn får du leva med att bilder på dem publiceras i pressen.

Har man något att vinna på offentligheten – skivförsäljning, till exempel, eller tittarröster i ett realityprogram – är det en djävulusisk lockelse att bjuda på det privata. Det är ju det man »ska«. Medierna säljer illusionen av att komma den privata personen nära, av att tränga in bakom masken. Både som fans och skvallrare söker vi kontakten med det mänskliga hos de offentliga.

Problemet är att kontraktet i praktiken är oåterkalleligt. Man kan vara artist utan att vara kändis, men när du en gång blivit kändis går det sällan att lägga ner utan att också helt lägga av med artisteriet. Jag får en klump i magen när jag tänker på den sextonåriga Carola, som år 1983 utsattes för ett medialt intresse som saknade motstycke i den svenska kändisoffentlighetens historia. Hon ställde upp på rätt mycket; kvällstidningarna släpptes in i hennes sovrum direkt.

Nästan alla tonåringars dominerande egenskap är en hisnande övertro på sin egen bedömningsförmåga. Därför bedömer vi som samhälle att ungdomar inte ska rösta, köra bil eller skriva vissa typer av kontrakt. Men just det här kontraktet tillåter vi ungdomar i offentligheten att delvis själva kontrollera. Kanske är det oundvikligt när det gäller barn som har vuxna jobb som, till exempel, Melodifestival-artister. Alternativet vore nämligen att förvänta sig att vuxna som har något att vinna på barnets synlighet (föräldrar, skivbolag, agenter, pressen) skulle lägga band på sin profithunger. Det är inte helt realistiskt. De gör bedömningen att även barnstjärnan gör ekonomisk vinning och att det därmed är fair play. Fine, då säger vi väl så. Men ska den logiken sträcka sig till kändisars barn, bara för att de också lever på föräldrarnas synlighet?

Där nyfikenheten är störst brukar det föreligga något slags kompromiss mellan föräldrarna och medierna. Prinsessan Estelle visas, liksom Carolas son Amadeus när han var liten, upp ibland i utbyte mot att familjen i övrigt blir lämnad i fred. Men hur gör vi när barnen själva kommer upp i tonåren? Om Amadeus Søgaard växer upp till en festprisse, är det något kvällstidningarna har någon som helst rätt att bevaka, hur kittlande det än vore att en ungdom med kristen bakgrund trängde sig ut ur fållan? Nej. Vore det allmänintressant om han dejtade någon vars föräldrar också är kända? Nej. Ska alla aspekter av prinsessan Estelles liv vara offentliga? Nej.

Men det är så det kommer att bli. Om inte principdiskussionen tas av oss nyfikna först, och av medierna.

Johanna Koljonen kommer i dagarna ut med boken »Främling. En bok om Carola« (Weyler förlag).

Text: