»Det ger mig en kick att vara lite jävlig«

Text: Martin Röshammar

Ucklum. Det är klart Peter Apelgren är från Ucklum. Det ligger i Stenungsunds kommun, men låter som något konstnären, humoristen, inredaren och twittraren Apelgren skulle kunna improvisera fram. Med sig till lunchrestaurangen i gränslandet mellan Mölndal och Göteborg har han sin 19-årige son Wilmer. Vi har knappt hunnit hälsa innan Peter Apelgren hyllar ställets ärtsoppa för att sedan sucka över att man bara serverar den på vinterhalvåret.

Ibland låter Peter Apelgren som Lotus, Leif »Loket« Olsson-parodin man aldrig visste var man hade i radiolångköraren »Rally«. Han berättar om hur hans dagar ser ut, att han målar inför en utställning i Lund i augusti och ytterligare en i Göteborg längre fram. Dessutom skriver han texter till sommarens stand up-turné »Badjävlar« och till uppföljaren till »Gift – ett livsfarligt ämne«, föreställningen han gjorde tillsammans med sin fru, Anna Mannheimer.

– Jag försöker hitta bagateller som jag kan kratta ner till tunga block. Jag gör mycket, ett världskrig, av ingenting, säger Peter Apelgren.

För det är ju så han gör, grottar ner sig och flummar ut. Ibland hänger vi som lyssnar med. Ibland inte.

Samtidigt jobbar han också »lite med inredning« tillsammans med det företag (reklambyrå/inredningsfirma/galleri), Stylt, han sålde för tio år sedan. För att inte tala om att han också gjort skulpturer till ett kommande program i SVT, »Konstkuppen«. Bland annat en stor kanin och en apa som gjordes sju meter höga och ställdes ut i Osbysjön utan att kommunen tillfrågades.

Han pratar om stand up och hur rädd han är för sina kollegor och för andra i nöjes-branschen. Som Jonas Gardell.

– Man tror att han kommer bita av ena halvan av ansiktet på en om man säger fel, som en alien som käkar upp en stor del av ansiktet. Han är som en elak Jesus. Medge att det känns så, säger Peter Apelgren utan att riktigt få medhåll från mig. Eller från sonen Wilmer.

Trots måleriet och program som -»Parasit-tv« och »Rally« är det »På spåret« som gjort Peter Apelgren känd i stugorna. Och bra har det gått, en totalseger 2011 och en andraplats året före, tillsammans med Hélène Benno. Men i höst har han annat för sig. Han ska till Kina med sin dotter Olga som adopterades därifrån för tio år sedan. »Det är nu eller aldrig. Vi har pratat om den resan länge, så jag skiter i tv.«

På sitt eget skruvade sätt konstaterar han att han på olika vis spelat roller i hela sitt liv, men att nu, 53 år gammal, vågar han vara sig själv. Han berättar också att han accepterat att han som konstnär och komiker »fuskar« och gärna stjäl ord och annat som inspirerar, för att sedan lägga ihop pusslet på sitt eget lilla sätt.

– Klagar någon säger jag att det är Tranströmer. Varför vet jag inte, men det ger mig en kick att vara lite jävlig, lite bråkig, säger Peter Apelgren och poängterar att han är barn av det som förr kallades »sjuk humor«, där tidningen Mad och Monty Python var betydelsefulla.

– När pappa gör ett jobb är han rolig på ett proffsigt sätt. Han gör det han vet funkar. Hemma är han rolig på det ärliga sättet, ganska barnslig. Han kan säga saker som får en att skratta så man inte får någon luft, säger Wilmer Apelgren.

Mycket är han, Peter Apelgren, men skådespelare är han inte. Den 25 mars förra året stod han, med mycket förhandspublicitet, på Stadsteaterns stora scen i Göteborg, som »Profeten i Västra Götaland« i den helt nyskrivna pjäsen med samma namn. Men det var inte det enda han gjorde våren 2011. Han och Anna turnerade, mediehajpen i samband med »På spåret« var »galen«, han formgav hotellet Varbergs Kurort och familjen flyttade från lägenhet till hus.

Pjäsbiljetterna gick åt som smör i solsken och det byggde på den press Peter Apelgren kände. Han fick aldrig till skåde-speleriet och en natt vaknade han och mådde dåligt. Så dåligt att alla texter han kämpat så med var borta ur minnet. Yrseln gjorde att han inte kunde stå upp. En gröt av känslor vällde runt inuti honom. Alla inre organ »spottade ur sig panik«. Det var diabetes utlöst av stresshormoner, diabetes han aldrig haft tidigare eller för den delen – senare. Efter sex föreställningar sjukskrevs Peter Apelgren för att aldrig komma tillbaka till Stadsteatern.

– Att säga nej var som att dö för mig. Och nu vågar jag vara allvarlig. Man har ju den här skojskölden som man håller framför sig, vetskapen om att jag när som helst kan bryta det här mönstret, säger Peter Apelgren och avslöjar att han och Anna är medlemmar i det socialdemokratiska partiet och att han skulle vilja vill bli mer politisk, som person och i sin humor:

– Det är ju ett jävla skitsamhälle man lever i egentligen. Jag skulle vilja vända på den här stenen ordentligt och då måste man vara påläst. Jag har svårt att vara allvarlig så här, det märker du va? Jag vrider mig i plågor, flinar Peter Apelgren och fyller i själv:

– Vi måste ta ett större engagemang och ansvar, för att dela upp de pengar som faktiskt finns i samhället.