Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag vill titta ner i sprickorna«

Skådespelaren och kollektivkramaren Lotta Tejle lever sig in i sina karaktärers ångest.

Jag håller andan lite. Sänker axlarna först när Lotta Tejle sjunkit ned på den brunbetsade stolen och vänder sig emot mig med öppen blick och ett vänligt leende.

Just det. Bara för att hon är så fullständigt övertygande som den kaotiskt söndriga Majlis i SVT:s serie »30 grader i februari«, eller som den demoniska lilla människan Gun i miniseien »Godmorgon alla barn«, så betyder det ju inte att hon är som dem. Som de komplicerade, lite obekväma kvinnor hon ofta spelar, på kant med sig själva och sin omvärld.

Vi möts i den restaurang som ligger i botten-våningen på moskén i det gamla elverket vid Medborgarplatsen på Södermalm. Den moské som väckte sådant rabalder när den skulle byggas mitt i medelklassgettot, mitt i på ytan-toleransens epicentrum.

Det känns lite typiskt Lotta Tejle, inser jag efter hand som grillspetten och den grekiska salladen försvinner från våra tallrikar. Hon är inte på ytan, utan har sina rötter i en frigruppsvision om teater och skådespeleri som en del av en livsviktig diskussion om hur vi ska leva tillsammans på denna jord.

Men nu har hon landat på en institution. Dramaten har gett henne en fast anställning, hennes livs första vid fyllda femtio. Och det är skönt.

– Det är något som pustar ut inombords, säger hon och ler.

– Att vara frilansare innebär att man alltid måste hålla sig öppen för nya projekt och sitta och vänta vid telefonen på att någon ska vilja bjuda upp en. Det kan vara knäckande för självförtroendet när man inte blir vald, och som skådespelare måste man tro på sig själv för att kunna få andra att tro på en.

En paradox som är svår att leva med. Ändå har Lotta Tejle lyckats hålla fast vid sin ursprungliga passion inför skådespeleriet, den som inte har något med att vilja bli vald att göra.

– Jag vill berätta en historia, säger hon när jag frågar vilken som är den främsta drivkraften för henne som skådespelare.

Göra roller som säger något om människor och om livet. Men också att göra de där rollerna så mångfacetterade som det bara är möjligt.

– Jag vill titta ner i sprickorna. Jag försöker göra alla mina karaktärer så komplexa som möjligt och hitta konflikten mellan olika drivkrafter i dem, berättar hon och tar den förtryckta frun till en despotisk, rullstolsbunden man som hon spelar i »30 grader i februari« som exempel.

– När jag gjorde Majlis tyckte jag att det var väldigt intressant att göra ett porträtt av en människa som har väldigt dåligt självförtroende men ändå tar möjligheterna när de dyker upp. Att hon faktiskt försöker förändra sitt liv, i den åldern och i den situationen.

Nu har det sista avsnittet sänts, Majils har simmat bort mot evigheten i det hav som är den enda plats där hon känner sig fri och lycklig. Det var ett bra tag sedan Lotta Tejle och resten av teamet ägnade fem månader åt att spela in serien på plats i Thailand. Det var en slitsam period.

– Majlis bär med sig sin ångest hela tiden och då måste jag också vara i den. Det är lättare att hålla det ifrån sig om man är hemma och kan komma hem till sin familj på kvällen och bryta det där stämningsläget, men att vara med Majlis som är så vilsen och mår så dåligt hela tiden, det sätter sina spår.

Det tog, berättar Lotta Tejle, mer än vad det brukar. Men varje roll kräver sitt. Under de senaste tio åren har hon synts alltmer i svensk tv och film, i flera av Ulf Malmroos produktioner, den rosade deckarserien »Graven« och dramat »Stormen«. Det är kanske för att hon hållit fast vid den syn på skådespeleri som föddes i de unga årens frigruppsarbete som gör att man kan se en så konsekvent hög kvalitet i i princip allt Lotta Tejle gjort. Att det är något viktigt.

– Det fanns en tilltro till teaterns förmåga att förändra världen och i det fanns en drivkraft som var väldigt härlig.

Inte minst det starkt politiska teaterkollektivet Jordcirkus som hon såg upp till och sedan också fick arbeta med har påverkat henne, berättar hon.

Nu knyts cirkeln ihop på den stora institutionsteatern. När lunchen är uppäten hastar hon iväg för att träffa ensemblen som ska göra »Town Bloody Hall« – en dramatisering av en legendarisk feministisk debatt från 1979, med deltagare som Germaine Greer och Norman Mailer. Nu ska den bli scenföreställning, med en nyskriven andra akt av Christina Ouzounidis. Det märks att det passar henne, att vara med i ett sammanhang där man vill säga något viktigt.

– Det var en rätt härlig stämning i den där diskussionen, man skrattade tillsammans, till skillnad från den rätt aggressiva och hotfulla ton som finns i dagens politiska diskussion, inte minst runt feminismen, säger hon och nämner debatten efter Maria Svelands DN-artikel, och det märks att det finns så mycket mer hon har att säga om det och om annat.

Men teatern väntar, och rollen som litteraturkritikern Diana Trilling. Ingen Majlis, ingen kvinna som undertryckt all sin kraft i alla år denna gång, utan en frispråkig och skarp feminist. Kanske lite mer lik Lotta Tejle själv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera