Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Vara Konserthus.

Inrikes / Kultur

Jakten på en kreativ klass

Så gick kulturen från att vara en utgiftspost till att bli ett måste i kampen om inflyttare.

I Vara Konserthus går ridån upp. Den är påkostat konstnärsdesignad och i publiken sitter besökare från hela Västra Götaland. Vara Konserthus är inget lokalt tillhåll.

Den mjukt rundade byggnaden lockar 50 000 gäster om året och tonerna från symfoniorkestern hörs vida omkring. Vara konserthus är ett så kallat flaggskeppsprojekt, en arenasatsning, ett kulturspektakel – lite som man väljer att benämna det.

Till stor del tack vare konserthuset hamnar Vara högst upp i Fokus rankning när det kommer till kommuner som satsar på kultur. För ett hus med 150 konserter om året kostar pengar och Vara har bara 15 000 invånare. Alltså satsar man många kronor i relation till antalet invånare.

– Vi ser kultur som en framgångsfaktor och ett sätt att profilera oss, vi drabbas ju av urbaniseringen precis som andra orter, säger Carl-Uno Olsson (s) som är ordförande i bildningsnämnden i Vara.

Vara, som saknar Vänerstrand men har en av de mest kända runstenarna i landet (Sparlösastenen), ska ha all respekt för att de vill locka nya invånare. Men funkar det?

Synen på kultur har förändrats. Minns ni att den var en belastning, något som ställdes mot vård/omsorg/skola när resurserna skulle fördelas? Bara den yttersta vänstern ville prioritera kultur, som ju genererade noll ekonomisk utveckling.

Den inställningen är numera bortblåst. De senaste åren har kultur blivit ett självklart begrepp i de kommunala visionerna. Kultur är en statusmarkör. Och för att en statusmarkör riktigt ska fylla sin funktion så bör den synas. Sticka upp, ha många stolar, dra mycket folk och figurera i media.

Det finns en man som har en nyckelroll i den utvecklingen och han heter Richard Florida. Florida är en amerikansk ekonomiprofessor och ligger bakom avhandlingen »The Rise of the Creative Class« som översattes till svenska 2006. Sedan dess är ingenting sig likt. Han talar om de tre T:na; teknologi, talang och tolerans, och han menar att öppna och mångfacetterade platser drar till sig »den kreativa klassen«, den som alla vill åt. För att klara det bör kommunerna skapa känslan av pulserande liv, de ska sjuda av konst och evenemang.

I samklang med denna övertygelse har satsningar som »sätter en ort på kartan« blivit politiskt framgångsrika. I Jönköping stod nyligen kulturhuset Spira färdigt, Uppsala har mega-investerat i ett konsert- och kongresscentrum och Malmö ska göra samma sak. Gemensam faktor är att de alla kräver näringslivets inblandning och kommunal och regional finansiering från fler håll än den traditionellt knappa kulturbudgeten. Och att de har fått det. Turistbranschen, de lokala företagen och utvecklingskontoren vill gärna vara med på tåget.

Uppsala Konsert & Kongress

Flaggskeppskulturen fyller en funktion i en framgångssaga. I en tid där kommunanställda får gå på kurs i storytelling, och lära sig formulera berättelsen om sin stads positiva utveckling, är det viktigt att visa ett välsminkat ansikte utåt.

Däremot behöver symbolbyggnader och arenor inte vara positiva för gräsrotskulturen i en kommun. Kulturutövarna själva är inte sällan skeptiska, trots de stora ekonomiska resurser som på pappret går till deras nytta och glädje. I Malmö har kulturnämnden till och med satt sig emot bygget av konserthuset, eftersom man menar att symfoniorkestern omöjligt kan dra in så mycket pengar som krävs för att verksamheten ska gå runt. Det kommer att byggas ändå, det ska tävla med konkurrerande kommuner om att synas och skapa det eftertraktade blickfånget.

– Drivkraften för flaggskeppskulturen är att skapa uppmärksamhet. Många kommuner tror att det är enda vägen för att överleva, säger Per Möller som forskar om kultur som urban tillväxtmotor vid Linköpings universitet.

Han talar om att det världen över finns stora konferenshallar och köpcentrum som står öde och övergivna, trots att de är bara några år gamla.

– Det finns ingenting som belägger att den här typen av kulturspektakel leder till inflyttning, där är forskningen ganska enig, fortsätter han.

I stället blir det ofta lokala konflikter omkring de stora byggena, de kräver mycket skattepengar och många känner att de betalar. De små kulturutövarna som redan finns på plats kan uppleva att de blir snuvade på sina medel.

Den storslagna och generösa kultur-retoriken från strategidokumenten verkar alltså inte betyda vare sig att det lokala kulturlivet blomstrar eller att det faktiskt drar till sig nya invånare.

Men kulturen kan spela roll för var vi väljer att sätta bo, på ett djupare plan. Det menar kulturgeografen Erik Westholm, professor vid SLU i Uppsala. Han har undersökt återvändare till Dalarna och han pratar om att kulturen måste ses som en process i samhället, något som kan erbjuda en invånare bättre levnadsförhållanden i vardagen.

Kulturhuset Spira i Jönköping

Leksand är till exempel en kommun som under lång tid har haft en orimligt hög inflyttning i relation till sitt läge.

– De som spelade hockey menade att det berodde på hockeyn, de som spelade fiol att det var folkmusiken, konstnärerna på konsthantverksutbildningen och de som var engagerade i kulturminnen hävdade att det handlar om den bevarade bebyggelsen. Men vi kom fram till att hela ackordet måste skapa harmoni för att locka, säger Erik Westholm.

Harmonin uppstår ur relationer mellan människor och där har kulturen och kulturlivet absolut en roll. På mindre orter och på landsbygden kan kretsar av inflyttade lockas till ett bra socialt liv som man kan bli delaktig i. Det är kanske mer på det viset som ortens image är viktig; ryktet om att detta är en fin plats att leva på.

Erik Westholm har sett det ske på flera mindre ställen i Dalarna, som i Skattungbyn, Stjärnsund och Dala-Husby. Där har drivande människor flyttat in, öppnat affärer, bensinmackar, ekologiska marknader, restauranger och alternativa jordbruk. Verksamheten är småskalig och det handlar om ett begränsat antal människor, men det visar ändå hur man kan göra kultur till en attraktiv faktor.

Erik Westholm igen:

– Kontentan är att ett lysande konserthus riskerar att mest bli en kostnad. Och  kulturen som lockelse handlar nog mer om en djupare föreställning om det sociala livet i en ort. Det kräver mycket vardagsgnet som inte är så politiskt attraktivt, men i slutändan är det ackordet som måste klinga bra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera