Jenny Olsson

Text: Martin Röshammar

Foto: HENRIK MONTGOMERY/scanpix (2003)

Det är tisdag den 18 februari 2003. Skid-VM i italienska Val di Fiemme inleds med 15 kilometer masstart. Inför mästerskapen har Jenny Olsson gått sin egen väg, tränat på hög höjd. Till skillnad från lagkamraterna. Hennes målmedvetna satsning ger resultat. Hon kommer femma i loppet, 1.31 efter vinnaren, den norska storfavoriten Bente Skari. Olssons femte plats är den bästa svenska placeringen i ett mästerskap för en kvinnlig skidåkare sedan Antonina Ordina tog brons i VM 1995.

Som elitidrottare med inställningen att ingenting är omöjligt var den masstarten Jenny Olssons finaste stund och ett lopp som gav svenska skidåkare hopp och självförtroende. Kanske rentav en prestation som lade grunden för Charlotte Kallas framfart i spåren.

I maj 2005 upptäckte Jenny Olsson en knöl i sitt högra bröst. Prover togs och i mitten av augusti samma år fick hon beskedet. Hon hade cellförändringar i mjölkgångar i bröstet, ett förstadium till cancer. Sjukdomen hade spritt sig och operation blev nödvändig. Det högra bröstet opererades bort.

Hon friskförklarades fort, kom tillbaka till skidspåret och till landslagslägret på glaciären Val Senales i Italien. SVT besökte lägret i oktober 2005 och Jenny Olsson andades hopp: »Vissa dagar har jag mått fruktansvärt dåligt. Andra dagar har jag uppskattat livet väldigt mycket. När jag blev friskförklarad svävade jag på moln.« Hon bedyrade sin kärlek till skidåkningen och den betydelse den hade i rehabiliteringen. »Skidorna har lärt mig hur jag vänder ett nederlag till något positivt.«

Säsongen och karriären avslutades indirekt med ett SM-guld i stafetten den 26 mars 2006. Tillsammans med Anna Dahlberg och Ida Olofsson vann hon för sitt Åsarna IK, den klubb som blev så viktig för Jenny Olsson. Den klubb vars märke hon kysste när hon kastade av sig mössan med hundra guldfirande meter kvar på stafetten i SM i Idre 2003.

Hon var nöjd med sin sista säsong men konstaterade: »Det är allt eller inget som gäller om man vill vara med i toppen.« Viljan, energin och motivationen fanns inte kvar. En utbildning och en framtid som sjuksköterska och kanske, längre fram, läkare, lockade mer. Sjukdomen satte dock stopp även för de planerna till slut.

Blyg och öppen på en och samma gång, stark, snabb, pigg och leende. Så beskriver den tidigare landslagskamraten Antonina Ordina Jenny »Jempa« Olsson. Den där glädjen hon utstrålade återkommer i beskrivningarna av henne. Liksom kärleksfull, naturälskande och omtänksam. 2009 fick hon och maken Martin sonen Vidar.

Trettio år tidigare, den 14 juli 1979, hade hon själv fötts. Hon växte upp i Västanfors utanför Fagersta i Västmanland. Målmedvetet tränade hon jämt, på rullskidor eller längdskidor, beroende på säsong. Den kämpaglöden fanns med under karriären men också senare, i fighten mot den cancer som kom tillbaka.

I slutet av januari i år var det skid-SM i Östersund, hennes hemstad sedan övergången från Fagersta Södra IK till Åsarna. Det blev sista gången Åsarna IK:s ordförande Rogard Göransson träffade Jenny Olsson.

– Vi pratade och kramade om varandra. Hon var positiv och glad. Jag får tårar i ögonen när jag pratar om henne. Man har känt henne sedan hon var junior och kom till klubben och hon har alltid varit glad, även mellan sjukdomsperioderna, säger Rogard Göransson i bilen på väg hem från jobbet i Åsarna till hemmet i Östersund.

Då, i januari, var Jenny Olsson som vanligt, det vill säga »ungefär som om hon vore helt frisk«, som Rogard Göransson uttrycker det. Sedan blev hon snabbt sämre och ville i slutet inte ta emot andra än de allra närmaste.

– Jag är väldigt glad att jag fick träffa henne i vintras. Det är ett ljust minne, menar Rogard Göransson.

Den svenska skidsporten har haft en tung period med tre dödsfall. Inom loppet av en vecka avled den före detta förbundskaptenen Inge Bråten, Jenny Olsson och den 27-årige landslagsåkaren Fredrik Karlsson.