Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Partiet som gick in i väggen. Fredrik Reinfeldts parti backar i opinionsmätningarna. Nytt läge, ny fiende men tomt i politiklådan. Kan en ny partisekreterare vända trenden?

Inrikes

Krisens nya ansikte

Opinionsras, ministeravgång och en sparkad partisekreterare. Moderaterna genomgår just nu sin djupaste svacka sedan förnyelsen startade 2003.

En suck av lättnad gick genom församlingen i riksdagens förstakammarsal. Visst såg han lite traditionell ut i verkligheten, den nye partisekreteraren. I SVT:s »Aktuellt« den allra första kvällen hade han varit sådär, i »Agenda« två dygn senare mycket bättre.

– Han verkar förankrad, sa de till varandra.

En ljusblå kommunmoderat, engagerad i välfärdsfrågor. Framför allt lät han rak, Kent Persson. Inget fjantigt fladdrande om att »politik är kul!«, och »rock n’ roll!« och »kör så det ryker!« som om de 107 moderata riksdagsledamöterna vore femåringar. Sånt väcker inte förtroende. Det var en av de faktorer som hade gjort slut på förtroendet för Sofia Arkelsten. Hon skulle aldrig ha funkat fram till valet.

Hur det lät i förra veckan i det slutna rummet där Sofia Arkelsten och Fredrik Reinfeldt enligt statsministern »pratat ihop sig« om avgången lär aldrig bli klarlagt i detalj. Att få leda utrikesutskottet är ingen dum medalj för en inkompetensförklarad men lojal överbefälhavare. För ÖB är vad en partisekreterare ska vara. Politik är krig, just nu mer än någonsin. Opinionsras, ny socialdemokratisk ledare och Saudi-affären har fått den moderata offensiven att börja hacka ordentligt. Den inleddes för nästan nio år sedan. Är den över nu?

Möjligen diskuterade de där i rummet -Sofia Arkelstens debattartikel den 19 april i Expressen där hon återigen slog fast att det nu är dags för lagstiftning för att reglera de omstridda partibidragen. Frågan låg sedan ett halvår hos riksdagspartiernas partisekreterare, som försökte lösa den gemensamt.

Kanske berättade Arkelsten för Reinfeldt att hon hade föreslagit sina parti-sekreterarkolleger två nya mötesdatum – enligt Fokus källor den 20 alternativt 26 april – för att på nytt diskutera partibidragen.

Det riskerade att bli jobbiga möten. Den moderata partiledningens krav att parti-finansiering via lotterier skulle finnas med – läs inskränkas – i lag var nämligen något som Sofia Arkelsten inte hade diskuterat med de andra partisekreterarna. I varje fall inte sedan december. Alla de andra partisekreterarna hade redan då sågat moderaternas inställning till lotterier. Därför hade Sofia Arkelsten helt enkelt släppt den saken.

Ändå stod just detta med lotterierna nu inskrivet i hennes artikel fyra månader senare. Men var det verkligen hon som hade hållit i pennan?

Arkelsten visste hur irriterade och förvånade de andra partisekreterarna skulle bli. Hon visste hur irriterad partiledningen redan var. Var går gränsen för en parti-sekreterares lojalitet? Artikeln publicerades, med lotterirestriktion och allt, och Sofia Arkelsten slapp konfrontera de arga partisekreterarkollegerna eftersom hon och Fredrik Reinfeldt hade »pratat ihop sig« om att hon skulle avgå.

Debattartikeln var ännu en droppe i den brygd som på senare tid har förgiftat relationen mellan partiledare och partisekreterare. Listan över andra var redan lång. Den bristande respekten för Arkelsten i de interna leden är nämnd. Till det ska läggas partiets kampanjer och kommunikation under hennes ledningsperiod. Först skrivningarna i det nya idéprogrammet, där det framstod som att moderaterna legat bakom det mesta av mänskligt framåtskridande under 1900-talet. Och så den därpå följande sloganen »Vi älskar människor«, som bara förhöjde löjets skimmer kring nymoderaterna.

Eftersom ansvaret för en felrekrytering främst faller på den som gjort den, skadar det senaste bytet bilden av moderatledarens chefsegenskaper högst påtagligt.

Att ha en svag partisekreterare när oppositionen är klen är en sak. Det kan man komma undan med. Men när socialdemokraternas ledning har genomgått en sådan metamorfos som under 2012 blottläggs bristerna med skoningslös tydlighet.

Ända sedan toppnoteringen på över 35 procent i december har moderaterna fallit i opinionsmätningarna. Vändpunkten återfinns i tidszonen mellan Stefan Löfvens överraskande inträde som ny socialdemokratisk ledare den 26 januari och Fredrik Reinfeldts utspel, tio dagar senare, om att fler ska jobba till 75 års ålder.

I den senaste sammanvägda opinionsmätningen den 31 mars hade moderaterna fallit till 30,1 procent, medan socialdemokraterna fått en lika brant uppgång till 33,5 procent. Aprilsiffran publiceras nästa vecka och väntas inte bli bättre.

Partiet som gick till val på att avskaffa utanförskapet har satsat miljard efter miljard på att få ner arbetslösheten, utan resultat som står i proportion till insatserna. Enbart de åtgärder som skräddarsytts mot ungdomsarbetslösheten – sänkt krogmoms och sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar – kostar 20 miljarder 2012.  Problemet är att till och med Fredrik Reinfeldt själv, i en intervju med DN, har uttryckt tvivel om deras effekt.

När en regering på så sätt går i opposition mot sig själv blir en svensk väljare legitimt förvirrad och skärskådar regeringsmaktens fundament: de stabila statsfinanserna och regeringsdugligheten. Göran Perssons sista ministär gick med ekonomiskt överskott men regeringsdugligheten körde fast i sanden, i Thailand av alla ställen, under tsunamin. Nu har regeringen Reinfeldt kört fast i Saudiarabien.

Precis som Persson har Reinfeldt förlorat ett statsråd på kuppen, den moderate försvarsministern Sten Tolgfors. Och Saudiaffären rullar vidare. Det finns en vålnad på regeringskansliet som heter regeringsoduglighet, och ska man tro »Ekot«, vars Saudiavslöjanden är inne på sin åttonde vecka, går den lös igen.

Sveriges statsfinanser imponerar på alla från Financial Times till OECD och IMF, men det har ett pris. Det är högst motvilligt som finansminister Anders Borg släpper igenom något som kostar pengar.

Hans snålhet har gått hem i opinionen, särskilt när oppositionen visat avsaknad på statsfinansiell stringens, men frågan är om det finns så mycket mer att krama ur Borgs kameralism nu.

Till och med borgerliga ledarskribenter tyckte att socialdemokraternas nya ekonomiska talesperson Magdalena Andersson gjorde bra ifrån sig i tv-debatten mot Anders Borg den 16 april, när vårbudgeten lades fram och hon invände mot askesen. Det blir allt svårare att hävda att den inställningen enbart är vänsterpropaganda.

Nationalekonomen Lars Calmfors, tidigare ordförande för Finanspolitiska rådet, noterade i sin krönika på DN:s ledarsida i veckan »finansministerns alldeles egna syn på finanspolitiken: om det blir dåliga tider ska politiken stramas åt för att öka handlingsutrymmet ifall det skulle bli ännu sämre tider längre fram«.

Och det var inte menat som en komplimang.

När Kent Persson presenterades som ny partisekreterare formulerades hans uppdrag som att »öka tempot« i moderaternas förnyelse. Detta var inte ursprungstanken i moderaternas planering. Den löd snarare lägre tempo. Hela 2012 skulle, som Fokus rapporterat tidigare, användas till fri politik-utveckling inom vart och ett av allianspartierna.

Moderaterna tillsatte sina egna arbetsgrupper så sent som i mars. Parallellt med partiernas tankeverkstäder diskuterar regeringens högprofilerade Framtidskommission samhällsfilosofiska frågor med deadline först 2013. Ur denna rika mylla skulle alliansen odla ett starkt valmanifest inför 2014.

Men Plan B heter alltså Kent Persson. Avtvingad besked om vad det »ökade tempot« egentlig består i har han hittills svarat »rätt till heltid« i välfärdsverksamheterna. Det skulle kvala in som acceleration om inte det moderata finansborgarrådet Sten Nordin  i Stockholm redan hade lanserat just det erbjudandet till stadens anställda för mer än ett halvår sedan. Och fler allians-kommuner går redan åt samma håll.

Vad Kent Persson än säger på sin nya post så är det kommuner och landsting, inte staten, som hanterar det mesta av välfärden.

Kent Perssons tydligt artikulerade nej till ungdomslöner skjuter också bredvid målet, eftersom de enskilda kommunerna, med stöd av SKL, ingår de löneavtal de vill med facken. Samtidigt har flera branscher där många unga jobbar redan haft egna ungdomsavtal i upp till två decennier.

Till Kent Perssons fördelar hör att han är ytterst lojal, vilket som framgått är ett krav för att jobba i moderatledningen. Han uppfyller också ett annat viktigt villkor: han är glad och trevlig. Tittar man efter ser man att Sofia Arkelsten uppfyllde exakt dessa krav, dock lite för mycket (»Politik är kul!« »rock n’ roll!«). Receptet är alltså enkelt, det är doseringen som är svår.

Sofia Arkelstens degradering är därmed också ett symptom på ett annat kristillstånd i moderaterna. Det handlar om själva lagbygget i partiledningen, det som en gång – efter katastrofvalet 2002 och Bo Lundgrens sorti – var nyckeln till framgången.

Det står nu klart att Fredrik Reinfeldt har misslyckats med att i tillräcklig grad inspirera en ny generation att bli goda ledare i moderaterna. Arkelsten, och grupp-ledaren Anna Kinberg Batra, sågs just som början på en sådan generationsväxling. Men den har inte följts upp och fick i veckan ett drastiskt bakslag. Frågan är också hur stort utrymme de nya nymoderaterna har som individer. Även enkla journalistfrågor tycks gå hela vägen upp till den centrala presstjänsten. I inget annat parti känner journalisten så starkt den ständiga närvaron av en falkögd kommunikationsavdelning. Eller också är moderaterna sämst av alla på att dölja det.

Även för Fredrik Reinfeldt personligen innebär det successiva avlövandet av det vinnande laget en fundamental förändring. Under de sex åren i regeringsställning har han gjort många smärtsamma personförluster.

Så många har försvunnit av de glada reskamraterna från 00-talet. Sällan har Reinfeldt låtit så känslosam som när han förlorade statssekreteraren Ulrica Schenström 2007.

– Hon har på många sätt givit färg åt min tillvaro, konstaterade han då.

Glada Schenström var helt central för förnyelsen av moderaterna, liksom kraftpaketet Mikael Odenberg som slutade samma år, och dynamiske Sven Otto Littorin som försvann 2010.

Kvar är Anders Borg och Per Schlingmann. En källa poängterar för Fokus att det inte bara är statsfinanserna som gör Anders Borg så viktig för Fredrik Reinfeldt, utan också hans energi och goda humör.

– Anders är mer livlig än Fredrik, en gamäng som ger hans liv energi och glädje, säger källan.

I höstas förlorade Reinfeldt även sin radarpartner i alliansen, Maud Olofsson. I partiledarkretsen är det nu, politiskt otippat, folkpartiledaren Jan Björklund och den kristdemokratiske ledaren Göran Hägglund som är mest tajta.

Nyligen tappade också Reinfeldt sin mångårige talskrivare och planeringschef Kristoffer Tamsons som övergick till en stillsammare tillvaro som seniorkonsult på pr-byrån Hallvarsson & Halvarsson. Han har ersatts av Johan Berggren från finansdepartementet, som av Reinfeldts presschef Roberta Alenius beskrivits som »han är kompetent, han har jobbat med Anders Borg och har rätt kunskaper. Dessutom är han väldigt trevlig«, alltså full pott. Minus Borg-meriten är Roberta Alenius själv en av dem som matchar signalementet. Och en av dem som är kvar sedan »förr«.

Det stillestånd som uppstår när Reinfeldts co-driver Anders Borg är upptagen med att undvika att göra något alls, samtidigt som medspelaren Per Schlingmann är upptagen med att tänka långsiktigt, tycks mot denna bakgrund nästan oundviklig. Ingen av dem kan leverera för de taktiska politikoffensiver som behövs när socialdemokratin återfötts i ny, starkare form. Sådant som en partisekreterare ska ta hand om.

I nästa vecka lägger socialdemokraterna- fram hela sin skuggbudget. Då behöver Kent Persson ha riktigt skarpa kulor i geväret. Politik är, som sagt, krig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera