Mr Trygg

Text:

Foto: Charlie Neibergall/scanpix

I mitten av februari, bara dagar efter att den sten satts i rullning som skulle leda till den höga partitjänstemannen Bo Xilais fall, satt en annan kinesisk statsman i en inglasad loge i Los Angeles och mös framför en basketmatch med favoritlaget Lakers. Efter matchen lät sig mannen, som var folkrepubliken Kinas vicepresident Xi Jinping, fotograferas flankerad av både basketlegenden Magic Johnson och David Beckham. Matchhjälten Kobe Bryant skickade upp ett par signerade skor till dignitären. Längre än så går det nog inte för en kinesisk politiker att komma från Bo Xilais röda massmöten och maoistiska allsånger.

Xi Jinping förväntas ta över rodret från president Hu Jintao i höst. Han tillhör de så kallade »kronprinsarna« – politiker som gör hastig karriär i sina fäders fotspår. Dessa prinsar har dock ofta mött hårt motstånd inom det politiska etablissemanget just på grund av sina privilegier, och Xis väg upp har inte varit spikrak. Som 15-åring kommenderades han ut på landsbygden för tungt kroppsarbete efter att hans far fallit i onåd och fängslats under kulturrevolutionen. I sju år bodde han i en grotta. Där sov han på en bädd av tegelstenar med en filt på, åt hirsgröt och gick på toa i en hink. Det borde räcka för att knäcka en människa som vuxit upp i partitopparnas avskärmade villakvarter i Beijing. Eller göra honom fanatisk. Men Xi tog i stället med sig en arbetsdisciplin lika fast som den jord han dikat ur under sju år när han återvände till stadslivet. Han var inte bitter över sitt öde utan sökte sig till partiet. Som en akademiker och tidigare kollega uttryckte saken i ett Wikileaks-dokument: »Han valde att överleva genom att bli rödare än röd.«

Efter åtta försök blev han till slut accepterad som medlem i partiets ungdomsorganisation 1974. Han började enträget jobba sig uppåt, valde ibland blygsamma positioner för att förekomma kritik om gräddfilskarriär och var snart tillbaka bakom de trygga murarna i Beijings politikerkvarter. Denna dubbla erfarenhet hos många »prinsar« har experter framhållit som en tillgång, något som gör dem djärva utan att vara oförvägna. Även om Xi senare har kritiserat kulturrevolutionen och kanske inte direkt »lärde av massorna« så står det klart att han lärde känna Kina. Det som är Kina för en förkrossande majoritet av befolkningen utanför metropolerna. När han senare flyttade runt mellan olika poster och provinser i sin stadiga klättring mot toppen behöll han en omvittnat modest livsstil. Han klädde sig anonymt och avhöll sig från excesser när kollegorna hängav sig åt både alkohol och kvinnor. Han fortsatte cykla till jobbet när han kunde fått en partibil. Xi anses också vara ett föredöme när det kommer till statens kroniska åkomma: korruption. En vän ska ha sagt att han »skulle bli förvånad om man lyckades gräva fram något annat än ett par stulna biblioteksböcker« ur hans förflutna.

Men trots sina marxistiska grundprinciper beskrivs Xi som reformvänlig och västtillvänd. Inom partiet tillhör han den marknadsvänliga fraktionen runt Hu Jintao och Wen Jiabao. Som guvernör i kustprovinserna Fuijan och Zhejiang frotterades han med företagarklassen och insåg värdet av privata investeringar i den tungfotade kinesiska ekonomin. Efter en korruptionsskandal 2007 tog han över posten som partisekreterare i Shanghai och ett halvår senare valdes han in i den mäktiga politbyråns ständiga utskott. Därmed ansågs Xis roll som efterträdare till Hu Jintao befäst och plötsligt hamnade han i rampljuset. Men Xi har trots sin sorglösa och jordnära framtoning avslöjat förvånansvärt lite om sig själv (han är fortfarande mest känd för sitt äktenskap med den populära folksångerskan Peng Liyuan). Och kanske är det just därför han har seglat upp som nästa presidentkandidat. Han har varken gjort några misstag eller specialiserat sig för mycket på något område. Och till skillnad från huvudrivalen Li Keqiang, som gällt som Hu Jintaos protegé och spås ta över premiärministerposten, har Xi bredast möjliga stöd inom partiet. Han är konsensuskandidaten i ett system som bygger på politisk enighet. En pragmatisk arbetsnarkoman med stadigt fotfäste. En moraliskt oklanderlig ledare som utstrålar jämnmod inför landets växande utmaningar. Med Xi hoppas Kinas politiker kunna flyta fram lika tryggt som ordförande Maos svällande hydda en gång gjorde nerför Blå floden.

Källor: Artiklar i Los Angeles Times, The Guardian samt boken »China’s Management Revolution: Spirit, Land, Energy« av Charles-Edouard Bouée (Palgrave Macmillan 2011).