Putins dagar är räknade

Text: Anna-Lena Lauren

Foto: YANA LAPIKOVA/scanpix

– Jag har fortfarande svårt att tro att den där grå figuren som alltid höll sig i bakgrunden blev Rysslands president. Han syntes ju knappt! Någonting mer tjänstemannamässigt kan man inte tänka sig.

Det har gått nästan tjugo år. Alltjämt kvarstår bilden på den här finländska diplomatens näthinna: den osynlige byråkraten som troget tjänade S:t Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak på 1990–talet.

– Han hade aldrig någon egen åsikt om saker och ting. Utom när vi föreslog ett samarbete mellan Helsingfors- och S:t Petersburgspolisen om den organiserade brottsligheten. Då blev han arg, för det fanns ju ingen brottslighet i S:t Petersburg.

Den som Sobjtak pratade om var samma anonyma person som president Boris Jeltsin presenterade som Rysslands nye premiär-minister i augusti 1999. En byråkrat från säkerhetstjänsten. Ingen trodde att han skulle bli långvarig.

Några månader senare utnämnde Jeltsin honom till ställföreträdande president, med orden: Beregite Rossiju! Ta hand om Ryssland!

Det utmärkande för Putin är att han lär sig snabbt. Inom loppet av några år blev den försagde byråkraten en gränslöst populär ledare som inte bara förmådde säga saker som ryska folket ville höra. Han var dessutom en ständigt citerad person på den världspolitiska scenen.

För västvärlden blev han sinnebilden för det auktoritära Ryssland. För ryssarna symbolen för det starka och mäktiga Rysslands återkomst.

Den västliga pressen älskade att hata Putin. Den chockerades av hans aggressiva utfall mot USA och Nato, men fascinerades samtidigt av hans uppenbara intelligens, hans detaljerade sakkunskaper och hans slagfärdighet.

Jag minns hur Putin suveränt dompterade ett helt auditorium fyllt med europeiska och amerikanska journalister under G8-mötet i S:t Petersburg 2006. I över en timme pepprade auditoriet honom med kritiska frågor. Putin blev inte svarslös en enda gång. Han verkade njuta av situationen.

Oljepriserna var höga, utlandsskulden var betald och Ryssland hade den största valutareserven i världen. Levnadsstandarden höjdes, inflationen sänktes, ryssarna fick råd med bil, bostad och utlandsresor och Putin formligen bars framåt på en våg av popularitet.

Sedan kom den ekonomiska krisen 2008.

Ryssland lyckades rida ut lågkonjunkturen bättre än många andra länder, men det var ändå nu som trenden bröts. Inte på en gång, utan gradvis.

Det började med demonstrationer i Kaliningrad och Vladivostok. Folk var inte upprörda över bristen på demokrati, utan för att skyddstullarna mot utländska bilar höll på att förstöra deras lokala affärsverksamhet med importbilar.

I Moskva och S:t Petersburg höll oppositionen dissidentmarscher, som samlade ett fåtal deltagare och blev brutalt nedslagna. Det var ändå de här dissidentmarscherna som lade grunden till den breda proteströrelse som blev ett faktum efter dumavalet 2011.

Vladimir Putin själv hade utsett den liberala men svaga Dmitrij Medvedev till sin efterträdare. Han fortsatte sin linje med å ena sidan ett fritt internet och total rörelsefrihet för medborgarna, å andra sidan kontrollerade massmedier och enpartisystem.

Trots bristen på demokrati levde folk i stort sett fria liv. De fick resa vart de ville, tänka vad de ville och tjäna pengar. Länge var det vackert nog. Men under ytan tilltog missnöjet med den utbredda korruptionen och tilltagande byråkratin.

Det som till sist vände trenden var Putins egen missbedömning. I september 2011 meddelade Putin att Medvedev och han skulle byta plats med varandra. Ett sådant förakt för sitt folk accepterar inte längre den så kallade kreativa klassen – ett nytt uttryck i Ryssland för den självständiga, urbana medelklassen som har växt fram inte bara i Moskva, utan också i S:t Petersburg, Jekaterinburg, Novosibirsk och Vladivostok.

När valfusket först i dumavalet och sedan i presidentvalet lades ut på tusentals bloggar, sajter, Youtube, Facebook och övriga sociala medier var Putins moraliska nederlag ett faktum. Han är fortfarande landets populäraste politiker, men samme Putin som förr blir han aldrig mer.

Det spelar till exempel inte längre någon roll att Kreml kontrollerar alla de stora tv-kanalerna. I ett land där nästan hälften av befolkningen har tillgång till internet har situationen förändrats radikalt. Nidbilder och satirer på Putin sprids över nätet med blixtens hastighet utan att Kreml kan göra ett dugg.

– Putin har aldrig använt internet. Han vet inte hur han ska kommunicera med dem som inte längre tittar på tv utan får all sin information från nätet. Det är som att be Ilja Glazunov (rysk traditionell konstnär) uttala sig om modern konst. Hur mycket han än försöker begriper han sig inte på den, säger tv-journalisten Ksenija Sobjtak i en intervju för den ryska tidskriften Snob.

– Den här situationen är psykiskt oerhört svår för Putin. Han är van vid att vara nationens fader och det är han inte längre. Det är inte lätt att ställa om sig, säger Olga Mefodeva, som är statsvetare och forskare på den Kremltrogna tankesmedjan Centrum för politisk teknologi i Moskva.

Nu måste Putin välja strategi. Vissa kompromisser gentemot oppositionen har han redan gjort. Nyligen antog duman en ny partilag som gör det betydligt enklare att registrera politiska partier i Ryssland. Dessutom har avgående president Medvedev meddelat att guvernörerna återigen ska väljas av folket.

Putin kan fortsätta på den vägen och göra vissa punktvisa eftergifter till oppositionen. Men det är också möjligt att han tvärtom drar åt tumskruvarna. Enligt många analytiker är den faran reell.

– Putin visar ingen som helst kompromissvilja gentemot oppositionen. Han ser den som en ren och skär fiende. Positionerna är låsta, säger Marija Lipman, forskare på tankesmedjan Carnegie.

Att dra åt tumskruvarna är ändå ingen enkel strategi. Det är på nätet och i de sociala medierna som oppositionen mot Putin har övertaget, men att begränsa tillgången till information på nätet är politiskt omöjligt. Den ryska befolkningen skulle inte acceptera det.

Putin kan i princip fortsätta som tidigare, det vill säga tillåta en relativt stor frihet men slå ned på dem som hotar hans egen position. Problemet är att det verkar vara en strategi som har kommit till vägs ände.

I maj har oppositionen aviserat en så kallad miljonmarsch i Moskva. Planen är att få över en miljon människor ut på gatan för att demonstrera mot Putin. Det är långt ifrån säkert att så många deltar, men hotet från oppositionen är ständigt närvarande.

I en utsatt position finner Putin inget stöd i sitt privatliv. Av allt att döma lever han i ett mycket olyckligt äktenskap. Hans hustru Ljudmila Putina, en före detta flygvärdinna och lärare i tyska och spanska, har hållit sig helt och hållet borta från offentligheten under de senaste fyra åren.

I början av Putins presidentperiod uppträdde de ofta tillsammans. Även om Ljudmila aldrig verkade bekväm i sin offentliga roll ställde hon lojalt upp för sin make.

I dag lever de sina liv på skilda håll. Rykten om Putins älskarinnor har aldrig kunnat bekräftas, men enligt ett flertal källor har han haft ett långt förhållande med OS-mästarinnan i rytmisk gymnastik, Alina Kabajeva. Det påstås rentav att de skulle ha en son tillsammans, vilket dock är ren spekulation.

Ett annat envist rykte kring Putin handlar om en botoxoperation. Sedan ungefär ett år tillbaka har hans ansikte förändrats mycket tydligt. Rynkorna har slätats ut och kinderna blivit bredare. Skillnaden om man jämför gamla och nya fotografier är uppenbar. Sanningen får vi troligen aldrig veta – om den här saken tiger Putin och hans omgivning som muren.

I grund och botten är Putin en mycket ensam människa. Han har få vänner och litar inte på någon. Han har skapat ett maktsystem omkring sig som är helt beroende av honom själv, men samtidigt är det trolöst.

Den dag Putin inte längre är Rysslands president finns det ingen som kommer att ställa upp för honom.

Det är alltså inte så konstigt att han gör allt för att hålla sig kvar vid makten. Men makten håller obönhörligt på att rinna honom ur händerna. Det är ingen snabb process, men den har börjat.