Uppgörelsen i Chongqing

Text:

Foto: JASON LEE/Björn Larsson Rosvall/scanpix

Historien om Bo Xilai har allt utom ett slut. Bland ingredienserna hittar man en brittisk affärsman med kopplingar till spiontjänsten MI6 som hittas mystiskt död på sitt hotellrum, en kinesisk polischef med obduktioner som hobby som söker asyl på ett amerikanskt konsulat, och en populär partisekreterare som styr 30-miljonersstaden Chongqing som sitt personliga Gotham City – tills hans fru en dag misstänks för inblandning i mord och hela hans karriär rasar samman.

Historien innehåller maoister, maffiabossar, rykten om en statskupp och interna partistrider i världens största politiska parti. Men fortfarande inget svar på den verkligt stora frågan: Hur ska det kinesiska kommunistpartiet överleva sin största politiska turbulens sedan massakern på Himmelska fridens torg?

Till att börja med: 2012 är inte vilket år som helst i Mittens rike. I oktober sker ett sällsynt maktskifte som bara äger rum en gång per årtionde. Vad som sker nu är alltså det närmsta man kommer en kinesisk valrörelse. President Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao – som i veckan mötte statsminister Fredrik Reinfeldt – ska på den 18:e partikongressen lämna ifrån sig makten till, som spekulationerna går, ett nytt gäng lett av den nuvarande vicepresidenten Xi Jinping. Sju av de nio personerna i politbyråns stående kommitté – maktcentrat som styr Kina likt en västerländsk bolagsstyrelse – ska bytas ut.

Den 62-årige partisekreteraren i Chongqing, Bo Xilai, var en av dem som skulle ta en plats. Han var även så mycket mer – vilket är förklaringen till att hans fall nu har fått den kinesiska enpartistaten i gungning.

I den grå massan av anonyma men mäktiga byråkrater var den karismatiske Bo Xilai en person som stack ut. Han var, som tidskriften Foreign Policy skriver i en färsk initierad analys, redan före skandalen kanske den mest kända politikern i Kina. Han var utan tvekan den enda av dem med en egen maktbas i befolkningen, efter flera populära år som borgmästare i Dalian, guvernör i industriprovinsen Liaoning och partichef i megastaden Chongqing. Som partisekreterare i Chongqing levererade han en årlig tillväxt på över 16 procent – den högsta i hela landet – och sjösatte en hårdför anti-maffiakampanj som blev en framgångsrik modell för korruptionsbekämpning omtalad långt utanför Kina. Allt ackompanjerat med propagandafilmer i den lokala tv-kanalen, obligatoriska kampsånger på arbetsplatser och skolor och annan nostalgisk Mao-symbolik i en utsträckning som inte skådats sedan kulturrevolutionens dagar. Parollen var »sjung rött – slå svart«.

– Bo Xilai stod i spetsen för en nymaoistisk rörelse. Innan han föll var han en stigande stjärna, mycket tack vare en tankesmedja av unga, intellektuella kineser med utbildning i USA som han lyckats rekrytera till sig, och som hjälper honom att sprida hans politiska idéer, säger Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet och aktuell med boken »Kinas vägval«.

Bo Xilais säregna framgångsväg mot partitoppen var också det som till sist skulle fälla honom. I ett land där politisk stabilitet betyder allt blev Bo Xilais kontroversiella stil snart en utmaning för systemet.

Gränsen för vad Beijing kunde acceptera passerades den 6 februari i år när en man vid namn Wang Lijun passerade grindarna till USA:s konsulat i staden Chengdu. Wang, som var polischef i Chongqing och Bo Xilais närmaste man, hade kört de 30 milen i panik och bad nu amerikanerna om att få asyl i USA.

Exakt vad han berättade på konsulatet är hemligstämplat. Får man tro källor som nyhetsbyrån Reuters talat med så handlade det om mordet på den brittiska affärsmannen Neil Heywood i november 2011 – ett dödsfall som myndigheterna i Chongqing först försökte mörklägga som ett fall av överkonsumtion av alkohol.

Heywood hade haft en lång och brokig bakgrund i Kina. Till exempel hade han arbetat åt en firma med kopplingar till brittiska underrättelsetjänsten MI6 och kände, enligt New York Times, familjen Bo sedan länge och ska bland annat ha ordnat så att deras son kommit in på samma brittiska elitskola, Harrow, som han själv hade gått. Neil Heywood ska dock ha hamnat i onåd hos Bo Xilais fru Gu Kailai efter bråk om pengar som familjen Bo ville smuggla ut ur landet.

När Wang Lijun spårade mordet till Bo, den mäktigaste familjen i staden, var det han själv som hamnade i onåd. Rädslan som fick honom att fly är förståelig. Var det någon som visste hur det gick till i Chongqing så var det Bo Xilais radarpartner Wang Lijun. Polischefen Wang, som enligt Financial Times på egen hand brukade transplantera organ från avrättade fångar, visste mycket väl vad som dolde sig bakom den hyllade Chongqingmodellen. Chongqing var en laglös stad. Och Bo Xilai var den största maffiabossen av dem alla. Som bland annat tidskriften The New Yorker har skildrat drog han sig inte för att använda något medel – inklusive tortyr – för att rensa undan brottslingar såväl som advokater, företagsledare och andra personliga fiender.

Nu var det hans egen polischef och vice borgmästare Wang Lijun som hade kommit i hans väg. Till råga på allt hade han gått till amerikanerna. Det var detta som gjorde de lågmälda männen i Beijing rasande. Bo Xilai hade låtit sina personliga problem smitta av sig på kommunistpartiet och hela världen kunde se på. Trots statsapparatens ihärdiga försök att stoppa informationen spred sig nyheten som en löpeld bland Kinas över en halv miljard internetanvändare och det nästan dubbla antalet mobiltelefonägare.

Bo Xilai trodde sig kunna rädda situationen genom att låta omhänderta Wang Lijun i samma stund som han – nekad asyl – övertalades att lämna konsulatet. Men att skicka i väg polischefen på »semesterliknande medicinsk behandling« för »utbrändhet« på hemlig ort var ingen smart krishantering av den journalistutbildade Bo Xilai. Uppmärksamheten bara växte.

Kommunistpartiet kunde inte längre köra på den invanda strategin – känd från mjölkskandalen 2008 och tågolyckan 2011 – att låtsas som om ingenting hade hänt. Inte utan att själva framstå lika korrumperade som den lokala partiavdelningen i Chongqing, och på så sätt ytterligare spä på den utbredda uppfattningen i Kina om att samhället håller på att ruttna från toppen och ner.

Partiledningen tvingades nu att bryta mot generalregeln som gällt sedan massakern på Himmelska fridens torg: visa aldrig utåt att partiet är splittrat. De behövde göra sig av med Bo Xilai – även om priset skulle vara att stöta sig med hans mångtaliga supportrar både inom och utanför partiet.

Rygghugget kom den 14 mars på den årliga nationella folkkongressen. Det skedde på ett för partiet typiskt sätt: ett subtilt uttalande från premiärminister Wen Jiabao kritiserade indirekt Bo Xilai och »sådana historiska tragedier som kulturrevolutionen«. Dagen efter fråntogs Bo titeln som partisekreterare i Chongqing.

Historien flöt på bakom stängda dörrar – vilket gav upphov till en mängd nya rykten, inklusive att en statskupp var under uppsegling i Beijing – och en månad senare meddelades att Bo Xilai även stängdes av från sina roller i politbyrån och centralkommittén på grund av »allvarliga disciplinöverträdelser«. Samtidigt meddelades att hans fru var under utredning för mord.


I sin hyllade bok om Kinas kommunistparti – »The Party« – gör Financial Times tidigare byråchef i Beijing Richard McGregor en jämförelse. Tänk dig att det i USA fanns ett enda organ som utsåg samtliga ministrar i regeringen, landets guvernörer, borgmästarna i alla storstäder, cheferna för lokala myndigheter och domarna i Högsta domstolen. Dessutom att det utsåg vd:arna i Wal-Mart, Exxon Mobil och runt 50 av de största företagen i USA, chefredaktörerna för New York Times, Wall Street Journal och Washington Post, cheferna för tv-bolagen, rektorerna på Yale, Harvard och andra stora universitet liksom cheferna för ledande tankesmedjor. Och tänk om allt detta skedde i det fördolda utan någon som helst medföljande förklaringar till valet av personer.

Så är fallet i världens kommande supermakt. Organet går under namnet Centrala organisationsdepartementet. Det har ingen skylt utanför sin byggnad i Beijing som talar om att det existerar eller ens ett offentligt telefonnummer registrerat.

Centrala organisationsdepartementet säger oss en hel del om hur den kinesiska enpartistaten fungerar. Det 80 miljoner medlemmar stora kommunistpartiet har formen av en pyramid. Höst upp sitter ett litet antal tämligen anonyma teknokrater – nästan alla universitetsutbildade ingenjörer i grunden – som kollektivt styr världens näst största ekonomi.

– Kina är inte bara en enpartistat, det är en partistat. Det finns ingen gräns mellan parti och stat, de lever i symbios med varandra. Därmed har korruptionen blivit mycket utbredd, säger Börje Ljunggren, som var svensk ambassadör i Kina mellan 2002 till 2006 och är författare till boken »Kina – vår tids drama«.

Ett krypterat nätverk av telefoner, eller »röda maskiner« som de kallas, knyter ihop ministrar, högdjur i partiet och ledarna för de största statsägda företagen. På pappret ligger makten i Folkrepubliken Kina hos den nationella partikongressen som vart femte år samlar över 2 000 delegater och i teorin är de som utser medlemmarna i centralkommittén, vilka i sin tur väljer medlemmarna till politbyrån och till det högsta maktorganet: politbyråns stående kommitté.

När exempelvis det brittiska public service-bolaget BBC ska beskriva verkligheten är förhållandena de omvända: det är de nio männen i politbyråns stående kommitté som bestämmer över både politik och utnämningar. Vad man vet om deras verksamhet är att mötena sker ofta, debatterna är strikt interna, besluten är bindande för alla och målet är att nå konsensus – annars vinner majoriteten. Men som historien om Bo Xilai visar kan fraktionsstriderna vara skoningslösa.

Det enda som vanligtvis syns utifrån är leendena från president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao – två av de nio i stående kommittén – vars egentliga maktpositioner stavas generalsekreterare respektive tredje man i partiet.

Skulle man väcka liv i den balsamerade Lenin skulle han direkt känna igen sin skapelse: det kinesiska kommunistpartiet av 2012 års modell är i mångt och mycket en karbonkopia av bolsjevikernas parallella parti- och statsbygge. Propagandadepartementet kontrollerar medierna och ingen politisk opposition tillåts existera.

Däremot skulle Lenin förmodligen se på det kinesiska samhället med fasa. Sedan Maos död 1976 har Kina genomgått en makalös ekonomisk och politisk omvandling. Man har dumpat den kommunistiska ideologin. De totalitära anspråken är borta, och klasskamp har ersatts av »ett harmoniskt samhälle« som uppmuntrar entreprenörer, frihandel och privat ägande.

Det nya samhällskontraktet som formulerades av Deng Xiaoping i slutet av 1970-talet lät som följer: vi ger medborgarna ekonomisk utveckling, politisk stabilitet och personlig frihet – i utbyte kräver vi absolut politisk lydnad. Deng Xiaopings teori var att bara stabilitet kan ge utveckling, och bara kommunistpartiet kan garantera stabilitet i Kina.

Rent ekonomiskt är det svårt att motbevisa honom: de senaste 30 åren har Kina haft en exceptionell tillväxt på i snitt nio procent per år. Kineserna har kunnat konsumera allt från bilar och fastigheter till utbildning och resor. Men utvecklingen håller nu på att ge kommunistpartiet nya problem, vilket blir allt tydligare i ljuset av Bo Xilai-skandalen.

Med dagens informationsteknologier är det nästintill omöjligt att kontrollera informationsflödet även om man försöker (sedan mitten av mars har över 200 000 kommentarer på nätet raderats och fler än 1 000 personer gripits för »internetbrott«, enligt den statliga nyhetsbyrån Xinhua). Att hålla samman partiet när oegentligheter når allmänheten tycks vara lika svårt som att låtsas att partiet är sammanhållet. Och utan politisk stabilitet, som Deng Xiaoping konstaterade, ingen folklig legitimitet.

Den ekonomiska utvecklingen förändrar även de politiska förutsättningarna. Å ena sidan kan makten i Beijing se framväxten av en utbildad medelklass som ställer allt högre krav, å andra sidan ökade klassklyftor och sociala motsättningar. Antalet »massincidenter« – en blandning av strejker, protester och kravaller – är nu så högt att myndigheterna har slutat att redovisa dem. Enligt inofficiella beräkningar rörde det sig om 160 000 massincidenter år 2010, att jämföra med runt 10 000 femton år tidigare.

Vissa Kinakännare går så långt som att säga att Kina nu närmar sig en punkt där stora politiska omvälvningar är oundvikliga. De pekar på att Kina med dagens tillväxttakt kommer att nå en BNP per capita på 17 000 dollar år 2015. Alla länder som passerat den gränsen – med undantag för oljestaterna – är i dag mer eller mindre demokratiska.

Vad som kommer först, demokratin eller rikedomen, är omtvistat – men sambandet däremellan är klart. För Kinas granländer – Sydkorea, Taiwan, Thailand, Indonesien – tog det 30–40 år av deltagande i den globala ekonomin innan de gick från auktoritära styren till allmänna val. Snart har det gått lika lång tid sedan Kina öppnade upp sig för världsmarknaden.

Andra experter säger att revolutionen kommer den dag då tillväxten avstannar, vilket kan vara närmare än vad man tror, för inte kan väl den kinesiska ekonomin växa i all evighet? Ju rikare landet blir, desto mer försvinner de komparativa fördelar som har gjort Kina till världens fabrik. Till sist måste den skenande exporttakten få ett slut, säger ekonomer, och med den ihållande ekonomiska krisen i Europa och USA kan Kinas inbromsning komma snabbare än väntat. Premiärminister Wen Jiabao varnade så sent som i slutet av förra veckan för att den globala finanskrisen är långt ifrån över.

Vad som väntar runt hörnet kan man bara spekulera i. Men en sak är säker, om så förändringarna börjar i politiken eller med ekonomin: det ena kommer att påverka det andra.

– Partiet står inför en situation där utmaningarna bara växer, konstaterar Börje Ljunggren.


Egentligen är det detta vad Bo Xilai-skandalen handlar om: Vilken väg ska Kina gå?

Till skillnad från Sovjetunionens rigida centralplanering är Kinas ekonomiska politik i stor utsträckning decentraliserad. Regionala ledare tävlar med varandra om vem som kan leverera bäst tillväxttal, och på så sätt hoppas på att få klättra i partihierarkin.

Bo Xilai var inte bara bra på detta – han var bäst. Och viktigare: han, son till en av Maos revolutionskamrater, stod för en specifik form av utveckling av den mer gamla kinesiska sorten. Välfärd åt alla. Tillväxt till varje pris. Driven av statliga företag och gigantiska offentliga investeringar i byggsektorn. Vilket gick tvärtemot den marknadsliberala reformlinje som dominerat i Beijing under Hu Jintaos presidenttid, och som haft fokus på att få det privata näringslivet ett växa.

Om Bo Xilai var den lysande vänsterpolen i kommunistpartiet innan han hastigt avsattes så är premiärminister Wen Jiabao – personen som utfärdade nådastöten – hans lika populistiska motsvarighet på högerkanten. Båda har, från varsitt håll, utmanat Deng Xiaopings partilinje som gällt sedan slutet av 1970-talet. Tillsammans har de skruvat upp temperaturen i kinesisk politik.

Wen Jiabao har censurerats i statliga medier när han talat om demokrati och behovet av politisk reform – på senaste partikongressen i mars i år nämnde han ordet »reform« inte mindre än 70 gånger. Bo Xilai har å sin tur retat upp många i partitoppen genom sina ogenerade kampanjer med anspelningar på kulturrevolutionen – vilket var en personlig tragedi för flera av dagens ledare (inklusive Bo själv vars hela familj drabbades) och fortfarande är ett öppet sår i partiet. Det är helt enkelt inget man talar om, än mindre något man använder som politiskt vapen. Priset visade sig vara högt.

– Om Bo Xilai hade trätt in i politbyråns stående kommitté så hade den kommande presidenten Xi Jinping fått en kollega som var mycket mer känd än honom själv, som hade byggt upp en helt annan image och hade ett helt annat sätt att bedriva politik på. Han var en utmaning för dem alla, han var ett högriskprojekt, säger förre ambassadören Börje Ljunggren som har träffat Bo Xilai flera gånger när den sistnämnde var handelsminister.

Med de ideologiska motsättningarna i bakhuvudet är det svårt att inte betrakta händelserna i Chongqing som del av en större kraftmätning inför maktskiftet i höst. Reformfalangen har, om inte iscensatt skandalen som Bo Xilais anhängare tror, så i vart fall utnyttjat situationen för att flytta fram sina positioner. Wen Jiabao har bland annat passat på att attackera de statsägda bankjättarnas monopol och efterlyst mer privat kapital i kinesisk ekonomi.

Att det sker inför en ridå som står på glänt, för första gången sedan de interna bråken om protesterna på Himmelska fridens torg 1989, skvallrar om hur mycket som står på spel vid höstens partikongress. Valet av en dryg handfull personer kommer då att avgöra Kinas riktning för det kommande decenniet. Kanske för alltid.

Partiet gör nu vad det kan för att det politiska förspelet inte ska spåra ur. Propagandaapparaten arbetar på högsta växeln. Bo Xilai har figurerat i ledartexterna i kommunistpartiets nyhetsorgan varje dag de senaste veckorna. Personangreppen i medierna har varit få, i stället har strategin varit att spela ned skandalen och framför allt att separera Bo Xilai från hans politik. Allt för att inte stöta sig med Bos stora nätverk som sträcker sig från de så kallade »kronprinsarna« – barn och barnbarn till revolutionsledarna – till långt in i ledningen för den kinesiska militären.

Hade det varit en gammal hederlig skandal hade strategin kanske fungerat. Kommunistpartiet har genom historien visat en förbluffande förmåga att se till så att mäktiga huvuden rullar utan att det hotar partiet. År 1995 tvingades Beijings partisekreterare Chen Xitong avgå på grund av korruption och 2006 var det Shanghais partisekreterare Chen Liangyus tur. Båda fick långa fängelsestraff – sedan återgick vardagen till det normala igen.

Men Bo Xilais fall är annorlunda. Bo representerade ena halvan av det parti som styrt Kina sedan 1949. Med honom ute ur leken har hela balansen inför höstens maktskifte rubbats.

Därmed rullar maktkampen vidare. En kamp som inte längre bara handlar olika falanger i kommunistpartiet utan om hela enpartistatens öde.