Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hopp i London. Sarah Sjöström är en av de lyckliga som valts ut till den svenska OS-truppen.

Inrikes

AB OS

Sveriges Olympiska Kommitté vill klippa de ekonomiska banden till både stat och riksidrottsförbund.

Adressen – Sofiatornet på Stockholms stadion, eller Stockholms Olympiastadion som är det ursprungliga namnet – är respektingivande. På väggarna inne i tornet påminner bilder på jublande unga män och kvinnor om svenska medaljer i världens mest kända idrottsevenemang.

Men särskilt pampiga är inte Sveriges Olympiska Kommittés, SOK:s, lokaler, i alla fall inte invändigt. Gemytliga, och aningen trångbodda, är en mer passande beskrivning. Ambitionen inför OS i London senare i sommar är heller inte av det spektakulära slaget. Sex medaljer bärgades 2008 och nivån på årets trupp bedöms som »likvärdig jämfört med samma tid inför Beijing«; någon eller några fler prisceremonier ska det kunna bli, men knappast något medaljregn.

Målsättningen inför sommarspelen 2020 – värdstaden är inte utsedd än – är dock en helt annan.

– Vår långsiktiga vision är att ha kapacitet för 20 medaljer 2020 och då krävs det att vi skickar en trupp som har potential att ta 60 stycken. För att det ska vara möjligt behöver dubbelt så många killar och tjejer som i dag få chansen att göra en hundraprocentig satsning på sin idrott, säger Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté.

Till det behövs dock pengar. Mycket pengar.

OS-året 2010 hade SOK sammanlagda intäkter på 103 miljoner kronor, där summan från sponsorer och licensrättigheter uppgick till 48 miljoner kronor. Det senast avslutade verksamhetsåret, som inte var ett OS-år, utgjorde de kommersiella intäkterna drygt 60 procent av de totala 44 miljoner kronorna.

20 medaljer 2020 beräknas dock kräva sponsorintäkter på över 80 miljoner kronor från och med 2016. Varje verksamhetsår. En omöjlighet? Inte enligt Stefan Lindeberg.

– Jag är helt övertygad om att vi kommer att klara det. Vi är redan på god väg. Det handlar om en fördubbling av våra kommersiella intäkter till 2016 och vi har redan drygt ett år efter att vi sjösatte visionen ökat med 50 procent, säger SOK-ordföranden.

– Det är med hjälp av företag och andra som delar vår vision och ser värdet i satsningen på unga som vi ska finansiera det här. Vi måste ha långsiktigt grepp om vår finansiering och det kan vi bara få genom att öka vårt oberoende och vår kontroll över intäktsflödena. Då handlar det om långsiktiga partnerskap snarare än att förlita sig helt på andras årliga beslut om olika bidrag.

SOK:s förhållande till staten har, sett över tid, varit något av en bergochdalbana. I början av nittiotalet var SOK inte på långa vägar någon tongivande spelare i det svenska idrottspolitiska spelet. De pengar som SOK fick, främst bidrag för kostnader i samband med OS, gick via Riksidrottsförbundet. Talangprogram och riktade satsningar på enskilda individer och olika landslag var inte att tänka på.

I samband med att Stockholm sökte OS 2004 började det dock talas om en statlig satsning på framtida olympier; om Sverige faktiskt skulle få spelen ville inte staten stå utan medaljörer på hemmaplan.

Trots att det inte blev något OS – på hösten 1997 tilldelades Aten spelen som Stockholm ville ha – sjösattes en satsning. Efter ett misslyckat OS i Nagano 1998, och strax före sin alldeles för tidiga bortgång, gav dåvarande socialdemokratiska idrottsministern Leif »Blomman« Blomberg grönt ljus för att statliga medel till en talangsatsning skulle kunna gå direkt till SOK, utan att passera RF.

Blombergs efterträdare på idrottsministerposten, bland dem Lars Engqvist och Bosse Ringholm, fortsatte att stödja modellen, och i kombination med en ambition för att engagera näringslivet – en satsning som leddes av finansmannen och den före detta kampanjgeneralen för Stockholms OS-ansökan, Olof Stenhammar – fick SOK mer och mer pengar att röra sig med under slutet av nittiotalet och början av 2000-talet. OS-året 2008 hade SOK intäkter på 119 miljoner kronor, varav 63 miljoner var statsbidrag.

I december 2010 sa dock idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth och den borgerliga regeringen stopp. Efter år av internt käbbel mellan RF och SOK om vem som hade rätt till vad av statens kaka till idrotten valde Adelsohn Liljeroth sida: nu skulle alla pengar gå via RF. SOK, genom vice ordföranden Björn Rosengren (advokaten, inte före detta statsrådet), anklagade på DN Debatt Adelsohn Liljeroth för ministerstyre, men beslutet stod fast.

– Regeringen har bestämt att alla pengar som staten satsar på elitidrott ska gå via RF. Det är bara att acceptera. Nu vet vi vad som gäller och kan lägga energin på rätt saker. Vi fortsätter sköta dialogen med de olympiska idrotterna om satsningarna framåt, både det som finansieras av statliga medel via RF och sponsormedel från oss. Och vi kan lägga kraften utåt på att ytterligare stärka våra externa samarbeten. I dag har vi också en bra dialog med RF om vårt OS-uppdrag, säger Stefan Lindeberg.

– Vi får statliga medel för det så kallade OS-uppdraget, alltså för att tekniskt kunna förbereda och genomföra det svenska OS-deltagandet. Det är ett nationellt intresse att det görs på ett bra sätt, så där räknar vi med fortsatta statliga pengar.

Regeringens ställningstagande under vintern 2010 var dock inte det som fick SOK att blicka mot finanskvarteren i stället för Rosenbad. Redan 2009 hade den olympiska kommitténs styrelse tagit beslut om satsningen mot OS 2020.

– Vi sa »det här håller inte, vi kan inte fortsätta vara bidragsberoende på det här sättet«. Vi måste gå på offensiven själva. Vi hade bra samarbetspartners redan då, men vi behövde utveckla samarbetena och hitta nya intäktskällor, förklarar Stefan Lindeberg.

Med nya sponsoravtal med företag som Vattenfall, ÅF och den kinesiska klädfabrikören Li-Ning har sponsorintäkterna ökat väsentligt. Även företag som Cloetta – där den före detta OS-guldmedaljören Bengt Baron är vd – pumpar in miljoner. Men svenska och utländska företag är inte de enda som ska bidra till fler svenska OS-guld.

Den 26 januari i år beviljades SOK rätten till ett 90-konto, vilket gör att organisationen nu har helt andra möjligheter att bedriva insamlingsarbete.

– Jag kan inte säga att vi i dag har en klar plan att kommunicera för hur 90-kontot ska användas, men det är en kvalitetsstämpel som underlättar om man vill ge fler chansen att vara delaktiga i satsningarna. Och det ska vi. Vi ska inte konkurrera med organisationer som Rädda barnen eller Röda Korset, men vi vet att det finns människor som vill bidra till satsningar på lovande idrottare och då ska de kunna få möjlighet att göra det, säger Stefan Lindeberg.

Det lär dock inte bara vara medelinkomsttagare som skriker sig hesa framför tv:n som kommer att skänka pengar. SOK har tidigare tagit emot betydligt större summor än sådana som vanligtvis sätts in på 90-konton.

Olof Stenhammar – som 2010 skänkte tio miljoner kronor till SOK:s talangprogram – bekräftar exempelvis i ett mejl till Fokus att han är beredd att gå in med mer pengar i satsningen på framtida olympier, men »på mer lokal nivå« och »inom det basala ungdomsarbetet«. På frågan om han hjälper SOK med att öppna dörrar och knyta kontakter så att fler förmögna personer ska förmås donera pengar är dock svaret kort: »Ja.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera