Brännpunkt Damaskus

Text:

Foto: BULENT KILIC/scanpix

De har blivit avtrubbade av att titta på död varje dag i femton månader. Men barnen vänjer de sig aldrig vid. Som i förra veckan, efter massakern i Hula. Över hundra döda, nästan hälften barn.

I Bassam och Iman Al-Baghdadys mejlbox, på Facebook och Youtube landade bilderna på torterade barn, barn som dödats avsiktligt.

Det är bilder som aldrig kommer att läggas ut på kontot Syriennyheter. De är för brutala.

– Hur bär man sig åt för att se rädslan i ett barns ögon och samtidigt fortsätta att döda dem? Det tänker jag på varje dag, säger Bassam al-Baghdady.

Han är svensk med irakisk bakgrund. Hans fru, Iman, är svensksyrier. Oppositionell numer. Under hela upproret har de spridit bilder, filmer och översatt nyheter från Syrien. Haft kontakt med människor där.

Massakern i Hula är det värsta de har sett. De räknar med att det kommer bli värre.

På söndagen dök president Bashar al-Assad upp i syriernas tv för första gången på länge. Han talade i sjuttio minuter, protesterade mot att han skulle ligga bakom en sådan grym attack och lade skulden på utländska intressen och terrorister.

Runtom i världen hördes krav på ett starkare agerande, men i veckan beslutade den ryske presidenten Vladimir Putin och EU:s ledare att Kofi Annans fredsplan fortfarande var bästa sättet att undvika inbördeskrig. Den tidigare FN-generalsek-reterarens fredplan har döms ut av analytiker som menar att det är hög tid att sätta i gång en reservplan eftersom bara en av sex punkter har uppfyllts: obeväpnade FN-observatörer har släppts in i Syrien.

Våldet är inte stoppat, drabbade områden har inte nåtts av humanitära insatser, politiska fångar är inte släppta, journalister kan inte röra sig fritt och befolkningen har inte någon mötes- och demonstrationsfrihet.

Efter massakern i Hula har rebellstyrkan Fria syriska armén gett upp om att ens säga att de tänker följa fredsplanen. Enligt en syrisk människorättsorganisation dödades hundra regeringssoldater förra helgen. Efter femton månaders protester beräknas omkring 9 000 människor ha mist livet. Inget tyder på att det kommer stanna av. Få i dag besktiver det som pågår som något annat än ett inbördeskrig.

Syrien är vant vid att vara oälskat av omvärlden. Och vid att andra länder vill alliera sig, mer för det strategiska läget än för landet som sådant. Som så ofta i området är grunden relationen till Israel. Syrien blev centrum för arabstaternas försök att hind-ra bildandet av staten Israel 1948. Sedan dess har det varit stökigt.

Syrien är en konstruerad stat, bildad när Osmanska riket delades efter första världskriget. För de styrande har mycket handlat om att skapa en enanade nationalistisk känsla bland sunniter, shiiter, druser, alawiter och andra grupper som inte från början haft samhörighet. Det har varit särskilt viktigt för familjen al-Assad, som tillhör minoriteten alawiter.

Konflikter mot Israel, som sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973, skapade den arabiska nationalism som landet varit beroende av. Men striderna mot Israel isolerade också Syrien från väst och ledde till samarbete med Sovjetunionen.

Sedan Bashar al-Assad tog över styret 2000 har utmaningen varit att bevara den enande nationalismen och samtidigt lyckas bryta isoleringen från västs ekonomi. I dag är han mer isolerad än någonsin. Tack vare de gamla, goda relationerna till Ryssland sitter han ännu kvar vid makten.

Syrien är Rysslands sista allierade i regionen. Där finns landets enda militärbas, utanför före detta Sovjetunionen, och dit exporteras sju procent av landets vapen. Assad-regimen är viktig för Putin av ekonomiska skäl. Men det finns också annat som gör att Ryssland och Kina har motsatt sig sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Båda länderna tyckte att Nato-styrkorna gick för långt i Libyen. Ingen av dem vill att ingripanden ska bli en vana som kan slå tillbaka mot det egna landet, vid ett uppror i till exempel Tibet, eller i Kaukasus.

Det handlar också om rysk supermaktsfåfänga. Man vill inte att USA ska vinna inflytande i regionen på bekostnad av Ryssland.

Syrien och USA har ett långt av- och påförhållande. USA retades upp av de ständiga striderna med Israel, men blidkades av Syriens samarbetsvilja under Gulfkriget.

Syrien har hjälpt USA med bekämpandet av al-Qaida, men ställde sig sedan på Iraks sida under kriget och försvagade relationerna igen. Varje försök till bättre relationer brukar krascha förr eller senare.

När alla andra har isolerat Syrien har Iran varit någon att hålla fast vid. EU:s och USA:s försök att svälta landet ekonomiskt under det pågående upproret, och vända den sunnitiska medelklassen mot Assad, har fördröjts genom att Iran gett särskilt bistånd till Syrien. Bland annat genom att köpa varor som annars skulle ha exporterats till Europa.

Beroendet går på två håll. Via Syrien skickar Iran ekonomiskt stöd och vapen till Hamas och Hizbollah. Gemensam fiende: Israel.

Geopolitiskt får Iran betydligt mindre utrymme utan vänskapen med Assad. Syrien använder Hizbollahs makt för att stärka sitt eget inflytande i den libanesiska regeringen.

Efter mordet på premiärminister Hariri och Cederrevolutionen 2005 tvingades Syrien efter trettio år att dra tillbaka sina trupper från Libanon.

– Hizbollah stöder Syrien, men vill helst inte att det ska synas så mycket internt i landet. Den syriska säkerhetstjänsten har mycket goda relationer till Hizbollah. Båda vill undvika ett sunnimuslimskt Benghazi-liknande fäste i norra Libanon, säger Per Jönsson, redaktör på Utrikespolitiska institutet och tidigare Mellanösternkorrespodent.

Under revolutionen i Iran hjälpte syriska trupper till att slå ner protesterna och det finns en rädsla för att inhemska protester väcks igen om Assad-regimen faller.

Talespersoner för oppositionen i Syrien har lovat att inte stödja Iran och Hizbollah. Goda nyheter även för Israel kanske. Men samtidigt tittar de på Egypten och ser Muslimska brödraskapets framgångar. De med sina goda kontakter med palestinska Hamas. Vad händer med maktförhållandena i regionen om sunnimuslimerna tar över i allt fler av länderna i Mellanöstern?

Irans ärkefiende, sunnistyrda Saudi-arabien, ser gärna att Syriens regim blir mindre Iranvänlig. Särskilt som landets relationer till USA har försvagats sedan Mubarak föll i Egypten. Efter det vågar Saudiarabien inte lita på USA som sin ständiga försvarare.

Och USA då? Vad har de att förlora på krig? De cyniska tänker på hösten. Man vinner inget val år 2012 på att skicka ungdomar att strida i landet bredvid Irak. Förutom om det skulle se riktigt illa ut i opinionen, då kanske ett krig skulle få amerikanerna att sluta upp bakom sin president. Säger cynikerna.

Nu väntar alla på Ryssland. Där ligger lösningen, enligt omvärlden. I slutet på förra året pekade man även på grannlandet Turkiet, tidigare främsta handelspartner till Syrien och länken till väst. Om någon skulle kunna påverka var det Turkiet, tyckte analytiker.

Det blev inte så. I april sköt syriska styrkor mot ett flyktingläger på turkiskt territorium.

– Det förstörde en relation där presidentfamiljerna närmast var personliga vänner med varandra, säger Leif Stenberg, professor och chef för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

I Turkiet finns rädslan att oroligheterna ska sprida sig över gränsen, kanske leda till instabiliteter med kurderna i det egna landet. Som kan sprida sig vidare till Irak, där det redan finns intressemotsättningar efter att shia-minoriteten tagit makten.

Från Libanons gränser rapporteras striderna redan ha spridit sig. Att inte göra någonting verkar inte vara lösningen.

– En total kollaps med ett inbördeskrig kan också sprida sig till Libanon, där det finns förutsättningar för att våldet skulle kunna blomma upp igen. Varken Irak eller Libanon är länder som är särskilt stabila. Det är en viktig aspekt, säger Stefan Ring, militärstrategisk expert på Försvarshögskolan.

Bassam al-Baghdady på Syriennyheter  i Stockholm förstår inte varför det börjar talas om inbördeskrig nu. Den här dagen har han just fått in en nyhet om 47 döda, åtta av dem barn. Det har, säger han, varit ett inbördeskrig i ett halvår.

– Presidentens talesperson förklarade i mars 2011 att de oppositionella ville döda alawiter. Nu har de lyckats dra in oppositionen i samma språkbruk, den säger att alawiter attackerar sunniter. När man har delat in i grupper på det sättet har man kommit så långt att det inte går att vrida klockan tillbaka, säger han.

Han är, precis som de flesta säkerhetsanalytiker, pessimistisk inför utvecklingen. Det här, säger de, kommer inte att vara över på länge.

Läs även intervjun med en Syrienexpert i detta nummer.