Hotet från Iran får Syrien att söka israeliskt stöd
Den islamistiska regimen i Damaskus söker fredliga relationer med Israel. Det visar hur allvarligt Syrien upplever hotet från Teheran.
Bild: AP
Under de gångna månaderna har det förekommit spridda, fragmentariska och ofta offentligt obekräftade nyhetsuppgifter om kontakter och gester av välvilja mellan Israel och den nya regimen i Syrien.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mest uppseendeväckande var den israeliska regeringens kungörelse nyligen att 2 500 dokument och personliga föremål tillhörande den i Damaskus 1965 avrättade israeliska Mossad-agenten och infiltratören Eli Cohen, inklusive hans testamente, hade återbördats från Syrien till Israel. Den officiella israeliska förklaringen var att underrättelsetjänsten Mossad genomfört en framgångsrik operation inne i Syrien, i samarbete med ett obenämnt annat lands underrättelsetjänst, och kommit över dokumenten och föremålen.
Några dagar senare meddelade emellertid nyhetsbyrån Reuters att – enligt en syrisk säkerhetskälla och en rådgivare till Syriens president Ahmed al-Sharaa, samt en person med insyn i ländernas inofficiella kontakter – arkivmaterialet erbjöds Israel som en goodwillgest från al-Sharaa. Syftet skulle vara att dämpa spänningarna och vinna USA:s president Trumps förtroende.
Detta sannolika händelseförlopp sammanfaller väl med att den syriska regimen öppnat olika kanaler för indirekta kontakter med Israel. al-Sharaa själv uppgav på en presskonferens i Paris i början av maj att det pågick indirekta förhandlingar med Israel via medlare för att ”lugna ned och begränsa situationen, så att det inte går så långt att båda sidor tappar kontrollen”.
Uppgifter gör gällande att sedan mitten av april finns det en länk mellan Israel och Syrien genom Förenade Arabemiratens försorg. Vidare ska det för någon vecka sedan ha genomförts samtal i Azerbajdzjan, med sina mycket goda kontakter både med Israel och med Turkiet, mellan israeliska officerare och representanter för den syriska regeringen, därtill i närvaro av turkiska tjänstemän.
Det som därmed sker är signifikant.
Utöver Israels militära överlägsenhet, är strävan att hålla Iran utanför Syrien för gott ett avgörande motiv. Att den sunnimuslimska syriska regimen söker goda relationer med Turkiet och Saudiarabien, bägge regionala rivaler till Iran, överraskar inte.
Men vi har alltså en islamistisk regim i Damaskus, vars ledare dessutom har sitt ideologiska ursprung i al-Qaida och som varit internationellt efterlyst som terrorist, som söker, om inte goda, så åtminstone fredliga relationer med Israel. Detta trots den israeliska annekteringen av Golanhöjderna år 1981 och, på senare tid, den ytterligare inträngningen på syriskt territorium.
Det visar både hur djup den historiska shia-sunni animositeten inom islam är, och hur allvarligt länder som Syrien (samt Libanon och Jordanien) upplever hotet från Teheran.
Betecknande nog har al-Sharaa visserligen fördömt Israels krig i Gaza och uttalat sin solidaritet med den palestinska befolkningen, men samtidigt inte uttryckt någon sympati för Hamas, trots att också den är en sunnimuslimsk organisation. Tvärtom meddelade i slutet av april såväl syriska tjänstemän som organisationen Islamiska Jihads väpnade gren, att två högt uppsatta medlemmar av organisationen, som deltog i terrorattackerna mot Israel från Gaza i oktober 2023, hade gripits av den syriska ordningsmakten.
Även sunnimuslimska organisationer som är lierade med Iran ses sålunda som fiender av Damaskus, och för övrigt även av andra sunnimuslimska arabiska regimer.
Ytterligare ett mönster som framträder är den uppenbara vederläggningen av det i väst, inte minst i Sverige, så ofta återkommande och felaktiga påståendet att lösningen av den palestinska frågan, genom en tvåstatskonstruktion, skulle vara nyckeln till fred i Mellanöstern.
För det första visar tvärtom de omgivande arabländernas agerande, eller snarare passivitet, i frågan om Israels krig i Gaza, att de ser den palestinska frågan som ett hinder för ett närmande till Israel, snarare än en knäckfråga som engagerar dem till fullo.
För det andra finns det ett tiotal andra konflikter i området som till exempel de mellan shia och sunni, muslimer och kristna, kurder och turkar, araber och turkar, turkar och perser, araber och perser, eller islamister och sekulära, med mera, vilka både är äldre och går djupare än konflikten Israel/Palestina.
Har man de sakförhållandena för ögonen blir det i förstone lätt obegripliga närmandet mellan ett Jerusalem med Benjamin Netanyahu som regeringschef och ett Damaskus med Ahmed al-Sharaa som tillförordnad president också begripligare.
***
Under de gångna månaderna har det förekommit spridda, fragmentariska och ofta offentligt obekräftade nyhetsuppgifter om kontakter och gester av välvilja mellan Israel och den nya regimen i Syrien.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mest uppseendeväckande var den israeliska regeringens kungörelse nyligen att 2 500 dokument och personliga föremål tillhörande den i Damaskus 1965 avrättade israeliska Mossad-agenten och infiltratören Eli Cohen, inklusive hans testamente, hade återbördats från Syrien till Israel. Den officiella israeliska förklaringen var att underrättelsetjänsten Mossad genomfört en framgångsrik operation inne i Syrien, i samarbete med ett obenämnt annat lands underrättelsetjänst, och kommit över dokumenten och föremålen.
Några dagar senare meddelade emellertid nyhetsbyrån Reuters att – enligt en syrisk säkerhetskälla och en rådgivare till Syriens president Ahmed al-Sharaa, samt en person med insyn i ländernas inofficiella kontakter – arkivmaterialet erbjöds Israel som en goodwillgest från al-Sharaa. Syftet skulle vara att dämpa spänningarna och vinna USA:s president Trumps förtroende.
Detta sannolika händelseförlopp sammanfaller väl med att den syriska regimen öppnat olika kanaler för indirekta kontakter med Israel. al-Sharaa själv uppgav på en presskonferens i Paris i början av maj att det pågick indirekta förhandlingar med Israel via medlare för att ”lugna ned och begränsa situationen, så att det inte går så långt att båda sidor tappar kontrollen”.
Uppgifter gör gällande att sedan mitten av april finns det en länk mellan Israel och Syrien genom Förenade Arabemiratens försorg. Vidare ska det för någon vecka sedan ha genomförts samtal i Azerbajdzjan, med sina mycket goda kontakter både med Israel och med Turkiet, mellan israeliska officerare och representanter för den syriska regeringen, därtill i närvaro av turkiska tjänstemän.
Det som därmed sker är signifikant.
Utöver Israels militära överlägsenhet, är strävan att hålla Iran utanför Syrien för gott ett avgörande motiv. Att den sunnimuslimska syriska regimen söker goda relationer med Turkiet och Saudiarabien, bägge regionala rivaler till Iran, överraskar inte.
Men vi har alltså en islamistisk regim i Damaskus, vars ledare dessutom har sitt ideologiska ursprung i al-Qaida och som varit internationellt efterlyst som terrorist, som söker, om inte goda, så åtminstone fredliga relationer med Israel. Detta trots den israeliska annekteringen av Golanhöjderna år 1981 och, på senare tid, den ytterligare inträngningen på syriskt territorium.
Det visar både hur djup den historiska shia-sunni animositeten inom islam är, och hur allvarligt länder som Syrien (samt Libanon och Jordanien) upplever hotet från Teheran.
Betecknande nog har al-Sharaa visserligen fördömt Israels krig i Gaza och uttalat sin solidaritet med den palestinska befolkningen, men samtidigt inte uttryckt någon sympati för Hamas, trots att också den är en sunnimuslimsk organisation. Tvärtom meddelade i slutet av april såväl syriska tjänstemän som organisationen Islamiska Jihads väpnade gren, att två högt uppsatta medlemmar av organisationen, som deltog i terrorattackerna mot Israel från Gaza i oktober 2023, hade gripits av den syriska ordningsmakten.
Även sunnimuslimska organisationer som är lierade med Iran ses sålunda som fiender av Damaskus, och för övrigt även av andra sunnimuslimska arabiska regimer.
Ytterligare ett mönster som framträder är den uppenbara vederläggningen av det i väst, inte minst i Sverige, så ofta återkommande och felaktiga påståendet att lösningen av den palestinska frågan, genom en tvåstatskonstruktion, skulle vara nyckeln till fred i Mellanöstern.
För det första visar tvärtom de omgivande arabländernas agerande, eller snarare passivitet, i frågan om Israels krig i Gaza, att de ser den palestinska frågan som ett hinder för ett närmande till Israel, snarare än en knäckfråga som engagerar dem till fullo.
För det andra finns det ett tiotal andra konflikter i området som till exempel de mellan shia och sunni, muslimer och kristna, kurder och turkar, araber och turkar, turkar och perser, araber och perser, eller islamister och sekulära, med mera, vilka både är äldre och går djupare än konflikten Israel/Palestina.
Har man de sakförhållandena för ögonen blir det i förstone lätt obegripliga närmandet mellan ett Jerusalem med Benjamin Netanyahu som regeringschef och ett Damaskus med Ahmed al-Sharaa som tillförordnad president också begripligare.
***
