Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
MINcecilia Minnesord

Cecilia Bornäs

Kulturjournalist och författare, dog den 8 maj, 43 år gammal.

Flera år före »Happy Happy«-debatten fanns en liknande diskussion på de svenska kultursidorna. Troligen hade Maria Sveland ett finger med i spelet i den också. Hennes roman »Bitterfittan« handlade om de bojor som omärkligt och i tysthet smids kring kvinnan då hon börjar inrätta sig i en vardag tillsammans med en man. I efterdyningarna av den debatten skrev Ann Heberlein i Expressen att kvinnor borde skilja sig mer och gnälla mindre. Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skrev på Newsmill att det var jämställdheten som var problemet. Männen hade blivit så kuvade och osexiga i sina babybjörnselar att de inte längre var intressanta för kvinnor.

Cecilia Bornäs gav perspektiv på debatten genom att läsa analyser av romaner från ett sekel bakåt i tiden. I en spalt i hennes tidning Sydsvenskan visade hon att »Happy Happy«-debatter hade kommit och gått under sekler. Hon påminde om att det var en följd av romantiseringen av kärleken mellan man och kvinna, och att den varit en grundsten i medelklassens världsuppfattning sedan 1700-talet. Ju mer mannen kommit att betraktas som kvinnans mål och mening i livet, desto svårare hade han naturligtvis fått att leva upp till hennes krav. »Kärleken har blivit bräcklig för att vi förväntar oss allt.«

Daglig kulturdebatt är en färskvara och kanske kommer inte eftervärlden ihåg Cecilia Bornäs för just den här spalten. Men den säger ändå en del om henne som skribent. Hon hade ett stort perspektiv, ifrågasatte dagstrender, förde in en djupare analys kring hur människor formas av sitt samhälles kontexter, och förankrade också sina intryck i ett eget subjekt. Gentemot tankens abstrakta genvägar förhöll hon sig skeptisk. Hon hade intelligens och hon hade integritet.

Den integriteten skulle göra henne omtalad då hon som ung kulturchef sa upp sig från GT. Hon hade tagit in en frilanstext om bra och dålig journalistik, bland annat dålig kvällstidningsjournalistik. Texten berättade om kritik som riktats mot Expressen, som hade samma ägare som GT. Chefredaktören Stig Hoffman fick nys om saken innan tidningen hann tryckas och kom in på Cecilia Bornäs kontor, det var strax innan hon skulle gå hem. Han bad henne ta bort texten. Han sa att det inte gynnade tidningens intressen att skriva om dålig kvällstidningsjournalistik. Det var ett argument som hon inte hade någon förståelse för. En kultursidas intressen gynnas väl av att man kan föra ett uppriktigt samtal där?

Stig Hoffman sa att han som ansvarig utgivare kunde beordra att artikeln skulle ställas. »Det kanske du kan, men du kan inte bestämma om jag i så fall ska vara kvar här.« Artikeln ställdes, och Cecilia Bornäs slutade, tog sina saker och flyttade hem till Malmö.

Lyckligtvis fanns det en efterfrågan på den typen av kurage, och Cecilia Bornäs kunde försörja sig som frilansskribent innan hon hamnade på Sydsvenskan som redaktionssekreterare på kulturen. Under tiden hon var på Sydsvenskan hann hon också skriva två romaner, »Jag, Jane« och »Så tager jag dig«.

Hon hade det här sättet att inte väja, inte vifta undan. Hon var halvfransyska och hennes pappa svensk professor i franska. Med henne kom också något av en central-europeisk kultursyn in i den svenska idédebatten. En där man är medveten om traditionen, och en där man inte är rädd för existentiella eller filosofiska frågor, utan använder dem och prövar dem. Hennes texter rörde sig mycket i spänningsfältet mellan en klassisk kultursyn och det svenska, snabbt föränderliga, mer postmoderna idéklimatet.

Cecilia Bornäs visste att livet var dyrbart redan innan hon drabbades av cancer. I sin sista kulturdebatterande artikel skrev hon om hur hon levde sitt liv mer intensivt än förut. Om hur det inte gick att säga längre om ett år var värt mer än en timme. Artikeln var ett svar på ett inlägg om aktiv dödshjälp som hon inte kunde låta stå oemotsagt, det lämnade henne ingen ro. Hon gick då på cellgiftsbehandling och var utmattad men samlade ändå kraft för att fråga: Vem avgör om någon annans liv är värt att leva?

Stefan Westrin, Frilansjournalist

Video: Erik Fichtelius

Frågan som förföljt KD

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera