Den levande dandyn

Text: Ulrika Kärnborg

Foto: Scanpix/lind&CO

Hjalmar Söderberg är en i sanning folkkär författare. Det verkar knappast finnas någon som inte gillar honom. Nutida författarkollegor skriver egna versioner av hans klassiska texter. Böckerna toppar sedan ett decennium bibliotekens listor över mest utlånade verk och hans pjäser går för fulla hus på landets teatrar. Utomlands växer intresset för Sveriges mest melankoliske diktare. I år fulländar dessutom det lilla, trendkänsliga förlaget Lind & co framgångssagan genom att kaxigt ge ut Söderbergs samlade verk.

Men så har det inte alltid varit. För sin samtid framstod Hjalmar Söderberg som mycket kontroversiell. Beundrad, javisst, men framför allt kritiserad och betraktad som ungdomens förförare – en dekadens-författare som vältrade sig i allsköns snusk.

Historien om hur det en gång var, kan måhända berika intrycket när man slår upp sitt välbläddrade pocket-exemplar av »Den allvarsamma leken« nästa gång.

Han som numera uppnått klassikerstatus fick ett snålt mottagande för sina böcker när de kom ut. Vid utdelningar av litterära priser och utmärkelser blev han förbigången och han kom aldrig på fråga för inval till Svenska Akademien.

Det verkar som om motståndet berodde på just de egenskaper som senare generationer har tyckt särskilt mycket om; Söderbergs psykologiska skärpa, illusionslösheten och den svarta humorn som det oscariska samhället med dess starkt kristna världsbild såg som cynism och slapphet.

Lite bidrog nog Söderberg på egen hand till att förstärka bilden av sig själv som dandy. Genom att klä sig snobbigt och alltid verka aningen sarkastisk skaffade han sig en hel del fiender bland de puritanska stockholmarna. Karriärism var inget för honom, han var för ömhudad och kanske också för genomskådande. Dessutom hade han svårt för litterära kotterier och stötte sig ibland med kollegor och konkurrenter som till exempel den vid den här tiden tongivande litteraturkritikern Fredrik Böök på Svenska Dagbladet. Även Söderbergs mentor, kritikern och översättaren Oscar Levertin, blev med tiden en fiende. Forskare menar att det kan ha berott på att arbetsnarkomanen Levertin irriterade sig på Söderbergs ständiga depressioner, och hans nedsatta arbetsförmåga till följd av dem.

Söderberg var, redan innan han debuterade som författare, känd som litteraturkritiker och hade retat upp många konkurrenter med sin vassa penna. Ett Balzac-citat, »ces lupanars de la pensée« (dessa tankens horhus), använde Söderberg ofta som beteckning på de tidningsredaktioner där han förtjänade sitt uppehälle. Det uppfattades inte alltid som ett oskyldigt skämt.

Dessutom stod han under starka influenser av de europeiska, främst franska, författare han läste och periodvis också översatte: Anatole France, Guy de Maupassant, Gustave Flaubert – och det är möjligt att många svenskar ryggade för vad de uppfattade som »utländskt« i hans prosa, den mondäna ledan och kvickheten.

»Förvillelser«, Hjalmar Söderbergs debutroman, kom ut 1895. Söderbergs levnadstecknare Bure Holmbäck menar att den unge litteratören ganska målmedvetet hade förberett sig för klivet in i strålkastarljuset. Trots det måste han ha blivit chockerad över de starka reaktioner som debuten väckte.

»Jag gick i feberrus av lycka medan jag skrev den; och när den var färdig, tyckte jag att den var alldeles som en bok skulle vara«, skrev Söderberg i en av sina anteckningar. Och precis så, som en lyckad bagatell, tycks han ha uppfattat »Förvillelser«, när han gav den tillnamnet »berättelse« i stället för det mer pretentiösa »roman«.  Vad han påstod sig vilja göra var att skriva en miljö-roman, men det han faktiskt åstadkom var något betydligt viktigare, nämligen en liten betraktelse över dubbelmoralen och de tuffa livsvillkoren för unga älskande i det sena artonhundratalets Stockholm.

En beskedlig berättelse, en stillsam moralitet, ja, man kan tycka att det finns lite att uppröras över i »Förvillelser«. Samtiden tyckte annorlunda. I historien om den unge läkarstuderande Tomas Weber som lever över sina tillgångar, och av ren lättja råkar älska två flickor och hänger lite för mycket på krogen, läste man in en hyllning till osedligheten som på sikt kunde leda till ungdomens fördärv. Aftonbladets konservative recensent Harald Molander dömde ut boken som »det okyskaste alster av svensk penna, som i våra dagar smugit sig ut i bokmarknaden utan förseglat omslag«.

Alltså som ren pornografi. Det var ord och inga visor, och de skulle förfölja -Söderberg som ett eko när det kom till mottagandet av hans två mogna verk, »Den allvarsamma leken« och »Doktor Glas«. Ännu vassare kritik formulerades vid slutet av Söderbergs liv, då han gav ut sina två böcker om den kristna Messias-gestalten: »Sällan har en författare blivit så hånad och begabbad som Hjalmar Söderberg blev för sina böcker om Jesus«, skrev författaren och översättaren Sven Lagerstedt.

Sverige i slutet av artonhundratalet – det sedligaste landet i världen, påpekade Söderberg – slog hårt mot sina konstnärer. Dels var det Strindberg som skojade med nattvarden och kopplade ihop religion och sexualitet i »Giftas« I och II, dels den unge Fröding som diktat om prostitution i »En morgondröm« och blev föremål för åtal. Oscar Björcks målningar i Operakällaren och Per Hasselbergs staty »Farfadern« i Humlegården ledde också till ursinniga meningsutbyten. Svenska riksförbundet för sedlig kultur bildades så sent som i januari 1909 och bedrev framgångsrikt kampen mot »osunda kulturriktningar inom litteratur, press och teater«. Sedligheten var alltså ett hett ämne i tiden, dubbel-moralen en självklarhet.

Det var framför allt mot den sexuella dubbelmoralen som Hjalmar Söderberg satte in sitt tunga artilleri. Redan som student hade han störts av uppdelningen mellan »familjeflickor« och »dåliga flickor« och han fann det absurt att han som ung man av medelklass förväntades hyckla avhållsamhet samtidigt som han gick till prostituerade när andan föll på. Söderberg var ganska ensam om att som manlig författare stå på kvinnornas sida i det så kallade könskriget. De prostituerade försvarade han eftersom han förstod deras socialt utsatta position, familjeflickorna ansåg han vara de verkliga offren, eftersom deras sexualitet var helt underordnad konjunkturerna på äktenskapsmarknaden; en handelsvara bland många.

Lydia Stille, Hilda Gregorius, Gertrud – alla faller de på sitt sätt offer för sin tids kvinnoroll. Söderberg, som hade flera mycket olyckliga kärlekshistorier i bagaget – mest känd är kanske den med Maria von Platen, gäckande musa och älskarinna åt flera kända litteratörer – förmådde ändå ge röst åt sina motparter, de otrogna och i vissa fall även bedragna kvinnorna.

Varför denna empati? Kanske hade Söderberg med sin känslighet, sina depressioner och sin brist på vassa armbågar, särskilt lätt att leva sig in i hur det var för socialt underordnade varelser. Inte bara kvinnor, utan också de utslagna, fattiga och sjuka. Religionskritiken var också en avgörande faktor. Söderberg förlorade vad han kallade sin barnatro redan medan han gick i skolan, och återfick den aldrig. Förlusten födde en skepsis som ledde till ett ifrågasättande av moralen på en rad områden – som mogen författare efterlyste Söderberg ständigt en sekulär etik, det måste helt enkelt finnas ett sätt att förhålla sig till rätt och fel som inte bygger på kristna värderingar.

Som en följd av detta hade Söderberg svårt med kristendomens syn på sexualiteten som något skamfyllt och smutsigt. Mer än något annat efterlyste han ett samhälle där män och kvinnor levde som varandras jämlikar, utan ekonomiska band. Det utopiska i hans vision går att jämföra med den hos feminismens stora föregångare; Fredrika Bremer, Ellen Key och Elin Wägner – i alla fall var han inte mindre radikal än dem. Ingemar Wizelius konstaterade en gång i Dagens Nyheter att Söderberg »tog avstånd inte bara från dubbelmoralen utan också från den maskulina härsklystnaden och prestigesjukan«. I alla fall handlade hans så kallat erotiska diktning inte så mycket om erövring som om samlevnad.

I dag är det självklarheter. Kvinnans myndighet, den fria kärleken, en relativ jämlikhet mellan könen – allt det där är verklighet. Utopin har blivit vardag. Ingen kan längre reta sig på Hjalmar Söderbergs texter; det som en gång upplevdes som djupt sårande för moralens väktare är numera okontroversiellt. Så okontroversiellt att Söderbergs mest populära verk, romanerna »Den allvarsamma leken« och »Doktor Glas«, har blivit föremål för en hel räcka populära omtolkningar där den politiska tendensen spretar åt alla möjliga håll. På 1970-talet kunde Gun-Britt Sundström låna Lydias gestalt till ett glödande feministiskt epos i »Maken«. Två decennier senare var det dags för Bengt Ohlsson att ge doktor Glas antagonist en lika glödande upprättelse i den antifeministiska motskriften »Gregorius«. Däremellan finns en uppsjö av iscensättningar, filmatiseringar, omdramatiseringar och dokumentära berättelser. Vad Söderberg själv en gång ville säga med sina texter drunknar i en kakafoni av röster.

Grunden för författarens indignation har gått upp i rök, kärlekshistorierna är som vackra skisser som skulle kännas tomma om det inte vore för att psykologin och personteckningen i dem är så stark. Att Söderberg nästan bara hade en historia att berätta – den om köttets lust och själens obotliga ensamhet – gör förstås också att hans livsverk känns lite tunt. Kvar finns dock stilen, den vemodigt eleganta och tidlösa. Numera förknippar man knappast Söderberg med uppror och kvick satir, eller med politiskt engagemang över huvud taget. Man tänker snarare på konsensus. Säg mig den svenska bokläsare som inte ääälskar Söderberg. Av det svarta fåret har det till slut blivit en dyrkad lammunge.

Förlaget Lind & co ger ut Hjalmar Söderbergs samlade verk i en ny, textkritisk utgåva. »Den allvarsamma leken« och »Förvillelser« har redan kommit och efter sommaren fortsätter man med »Martin Bircks Ungdom« och »Doktor Glas«. Totalt ska det bli 17 titlar, inklusive teaterkritik.