Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ge oss allmän rösträtt

Mitt under den mest brinnande eurokrisen träffade jag en högt uppsatt tjänsteman i EU-kommissionen. Han beskrev sin arbetssituation så här: valet av François Hollande till fransk president hade äntligen gett kommissionens tjänstemän makt. Dessförinnan hade »Merkozy«, tyska förbundskanslern Merkel och franske presidenten Sarkozy, ständigt ställt resten av EU-systemet inför fait accompli. Men med Hollande hade Tyskland och Frankrike blivit oeniga, varför kommissionen fått en medlarroll.

Så styrs en av världens tre främsta ekonomier i tider av extrem kris. Det är numera genant uppenbart, det som finstämt kallas »det demokratiska underskottet«, att vi EU-medborgare inte väljer de som styr EU och att de inte står till svars inför oss.

Stora länder, i praktiken två länder, styr över huvudet på små. Beslut fattas bakom stängda dörrar. Politiker som valts på ett nationellt mandat styr för alla européer. Ingen har mandat att tala för Europa.

Därför kan det som förut var en idealistisk tanke nu vara snubblande nära att bli ett folkligt krav och en politisk nödvändighet: Europa måste kunna välja sin ledare i direkta och allmänna val.

I en demokrati är den kanske viktigaste funktionen att du kan rösta bort den ledare du inte vill ha kvar och rösta in någon annan. Hur gör du det i EU? Det korrekta svaret är att du väljer den svenska regering vars statsminister du tror i förhandlingar i Bryssel kan avsätta kommissionens ordförande Barroso eller rådsordförande Van Rompuy och ersätta dem med någon annan – oklart vem. Samtidigt röstar du på den EU-parlamentsledamot som godkänner detta i Bryssel. Med andra ord har väljarna ingen aning om hur man gör.

Medborgare i EU vet i mycket högre grad vilka Romney, Obama, Clinton och McCain är än Barroso och Van Rompuy. Vi engagerar oss i kampanjer i USA, där vi inte röstar, på ett helt annat sätt än EU-val.

Den tryckkokare av missnöje som skapas av krisen får därmed aldrig utlopp, och kanaliseras i stället via nationella motsättningar. Vi tvingas nu skapa en bankunion, eftersom bankerna inte känner några gränser, men denna bankunion har ingen politisk nivå att förhålla sig till.

Ett vanligt svar är att EU-parlamentet ska få mer makt. Men det saknar legitimitet, ett slags protestparlament där väljare avreagerar sig mellan valen. I EU-parlamentet finns nämligen inga tydliga alternativ att välja emellan. De europeiska partigrupperna bedriver inte gemensamma valkampanjer, har inga program och linjer som går att identifiera.

Ett alternativ som förts fram är att slå ihop de »riktiga« nationella parlamenten, att dessa får permanenta EU-utskott vars ledamöter möts en viss period i Bryssel. Det skulle öka legitimiteten, men grundproblemet kvarstår: Hur röstar jag för att ändra just EU-politiken?

Därför måste vi välja ledare direkt. Endast då kan idéer utkristalliseras i hela Europa kring enskilda personer och deras program. Helst ett val till ordförande-posten i rådet, i två valomgångar där ettan och tvåan möts i andra omgången, så att någon får majoritet. Då tvingas de europeisk-politiska strömningarna att samarbeta om kandidater. Den som till slut blir vald, och sitter med Merkel och Hollande,  har hundratals miljoner européers röster bakom sig. Vilka formella befogenheter denna ledare än har så har hon eller han mandat att tala för Europa.

Ett vanligt feltänk är att detta är liktydigt med mer federalism och Europas Förenta stater. Men den som får det europeiska folkets förtroende kan lika väl ha sökt mandat för mindre makt till EU--nivån, för att försöka föra tillbaka beslut till medlemsländerna. Till skillnad från i dag kan väljarna bestämma. Reformen handlar inte om vad som bör eller kan beslutas på EU-nivå utan hur det ska beslutas.

Ett annat felslut är att tyskar, fransmän eller italienare skulle vinna alla val. Men mot stora nationer finns tyvärr även starka antipatier och rivaliteter. Små oförargliga länders kandidater kan lika gärna gynnas. I stora länder kan det vara atypiska kosmopoliter som tyske gröne före detta utrikesministern Joschka Fischer som kan göra trovärdigt att han bryr sig lika mycket om Brålanda som Berlin. I slutändan är det politiken som avgör. Om du fick välja EU-president, skulle du hellre välja Bildt än Blair, Schyman än Fischer, bara för att en av dem är svensk?

Denna idé formas inte bäst ovanifrån, genom nya oändliga Brysselförhandlingar, eller som när tio utrikesministrar nyligen lanserade idén om EU-presidentval som en del av ett superstatspaket. Trycket för direkta EU-val måste komma underifrån.

*

För övrigt registrerar jag i dag hemsidan iwantmyvote.eu och startar en Facebookgrupp (såklart) som heter »I want to vote for EU’s leader«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera