Minnesord

Johannes Johansson

Johannes Johansson var väldigt populär bland sina studenter. Kårens ordförande beskriver honom som en glad, närvarande och storörad rektor som verkligen lyssnade. Han levde genom och för Kungliga Musikhögskolan som han ledde från 2006 till sin hastiga bortgång i slutet av maj.

Studenternas kärlek var också en följd av Johanssons varma, stöttande personlighet och vilja att sätta deras behov i centrum. Ett av hans främsta mål var att få dem att mötas och samarbeta över institutionsgränserna. Oavsett om man studerade folkmusik, klassiskt, komposition, jazz, produktion eller pedagogik. Kanske var öppenheten en följd av rötterna i hamnstäderna Malmö och Karlskrona.

Sin egen studietid finansierade Johannes Johansson genom att jobba som kyrkomusiker i Lund – ett naturligt livsval för en prästson. 1986 blev han medlem av den svenska tonsättarföreningen FST och grundade samma år Ensemble Ars Nova, som han ledde i tio år. Som tonsättare var han internationellt verksam och komponerade de sista åren främst vokalmusik, bland annat i samarbete med poeter som Eva Ström, Tomas Tranströmer och Ylva Eggehorn.

Till KMH kom han från en tjänst som prefekt vid Musikhögskolan i Malmö.

Samtidigt var han uppskattad president för de europeiska musikhögskolornas samarbetsorganisation AEC – ett uppdrag som han innehade fram till 2011. Han anlitades ofta som sakkunnig i Sverige och utomlands och var också ledamot vid Kungliga Musikaliska Akademien samt hedersmedlem vid Royal College of Music och Guildhall School of Music and Drama i London.

Kollegorna beskriver honom som en filosofiintresserad humanist som brann för internationellt samarbete och musiken som positiv samhällskraft. En envis och framåttänkande rektor med bestämda åsikter som inte alltid behagade alla. Och inte minst en entusiastisk retoriker som fängslade med sina presentationer och tal.

– De var intellektuellt hisnande, fyllda av framtidstro och följde en musikalisk form. Jag har aldrig hört någon tala så väl, minns KMH:s ställföreträdande rektor Cecilia Rydinger Alin.

Utanför chefsrollen drog han sig däremot gärna tillbaka – och njöt av att bara vara en i gänget.

Till hans största bedrifter som rektor, utöver satsningarna på konstnärlig forskning, studentdeltagande och större gemenskap mellan institutionerna, var att se till att Musikhögskolan äntligen fick ett nytt hus, skräddarsytt för skolans behov. Dessa skiljer sig enormt från 50-talets, både vad gäller utrymme och ljudisolering. Kampen för en ny byggnad hade pågått i åratal, men intensifierades av Johannes Johansson som var en duktig förhandlare och även fick Wallenbergstiftelserna att donera 20 miljoner till konstnärlig forskning, orglar, flyglar och inredning.

På sin 60-årsdag i december gratulerades han av skolans elever med Massenets »Meditation«, »Polska från Rättvik«, ett eget körverk och Weiwei Jins komposition »Kaleidoscope«.

– Han visste ingenting, vi tog honom till salen och satte honom mitt i rummet, bland lärare, kollegor, elever och vänner. Sedan öppnade vi med musik som flätades ihop i ett flöde. Jag satt nära honom och såg att hela han lyste. Jag tror att han grät. Han var helt överväldigad, inte minst för att vi satte studenterna och deras musicerande i centrum, berättar Cecilia Rydinger Alin.

Under firandet fick han också en modellbyggsats, eftersom hans största passion vid sidan av musiken var gamla fartyg. Han älskade att bygga modeller av gamla båtar och var nästan färdig med en ångfregatt från 1800-talet, som nu enligt hans önskan ska doneras till Sjöofficersmässen i Karlskrona.

Den tredje presenten var en flyglektion eftersom han alltid drömt om detta. Äventyret blev av bara några dagar före hans bortgång och enligt en kollega var han lycklig som en prins den sista tiden.

Nanushka Yeaman, frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera