Vita husets barnbarn

Text:

Foto: HBO

När den brittiske manusförfattaren Armando Iannucci härom året gjorde research för sin nya tv-serie »Veep« om en vicepresident, blev han inbjuden till Vita huset. Den som visade runt Iannucci var Reggie Love, president Barack Obamas personliga assistent. När de gick där genom korridorerna i den Västra flygeln –The West Wing – gav Love löpande små kommentarer till lokalerna.

Detta är Roosevelt-rummet, sa han. Det är här som CJ och Josh brukar ha möten. Och så nästa rum, nya hänvisningar till nya namn.

Iannucci återgav muntert rundturen i tidskriften The New Yorker.

– Jag tänkte, varför kan han inte säga att här satt president Obama med Hillary Clinton?

CJ och Josh är som bekant inte några verkliga president-medarbetare. De är karaktärer i »The West Wing« – den amerikanska serie som visades sju säsonger, 1999 till 2006.

Anekdoten med Iannucci och Love är talande. Få populärkulturella företeelser har på senare år haft så stort genomslag som »Vita huset«, som serien heter på svenska. Den visade att det gick att gestalta politik i tv. Som mest hade programmet över 20 miljoner tittare, och låg genom i princip hela sin livstid över 10-miljonersstrecket.

Hjärnan bakom serien var manusförfattaren Aaron Sorkin. Han kläckte idén och skrev största delen av de fyra första säsongerna innan han hoppade av (eller tvingades sluta). Serien om livet i Vita husets kontorsdel – denVästra flygeln – har fått åtskilliga efterföljare inom både television och film. Men den här våren har inneburit en fullkomlig invasion av dessa »The West Wings« barnbarn.

I april hade Iannuccis »Veep« premiär på den amerikanska betal-tv-kanalen HBO. Förra helgen visades första avsnittet på svenska Canal Plus. »Veep« (slang för VP – vice president) är en satirisk dramaserie om en fiktiv vicepresident, spelad av Julia Louis-Dreyfus (Elaine i »Seinfeld«).

Under våren har BBC också påbörjat inspelningen av en fjärde säsong av Iannuccis hyllade cocktail av svordomar och politik – »The Thick of It« – som ska sändas i höst.

I april var det debut i USA för »Scandal« – en tv-serie om det politiska livet i Washington. Skapare är Shonda Rhimes, som tidigare har legat bakom den framgångsrika läkarserien »Grey’s Anatomy«. En serie som, enligt New York Times recensent har både »flärd och finess«.

Även på vår sida av Atlanten har Vita huset-viruset fått fäste. I maj visades andra omgången av det danska politikdramat »Borgen« på Sveriges Television. Serien, med statsminister Birgitte Nyborg i centrum, är skapad av manusförfattaren Adam Price. En tredje säsong spelas in i detta nu.

SVT visade nyligen den franska dramaserien »Elitklassen« (»L’Ecole du pouvoir«) i fyra delar om den politiska elitskolan ENA. Manuset är fiktion men löst baserat på några elever från avgångsklassen 1977, »promotion Voltaire«, bland dem François Hollande och Ségolène Royal.

Ingen av ovan nämnda tv-dramer hade varit möjlig utan »The West Wing«.

När Aaron Sorkin nu sjösätter en ny tv-serie i politisk miljö är det inte konstigt att förväntningarna skruvas upp till taknocken. Den 24 juni är det premiär på den amerikanska kabelkanalen HBO för »The Newsroom«, en dramaserie i tio delar om livet på en tv-nyhetsredaktion. Serien visas på SVT först i början av 2013, men innan dess på Canal Plus.

Under våren har medier, bloggar och internetforum skrivit spaltkilometer om de hittills tre trailers för »The Newsroom« som släppts. I den första tappar huvudpersonen – ett nyhetsankare spelad av Jeff Daniels – masken inför ett fullsatt auditorium och förklarar i en rykande tirad vad han egentligen anser om USA.

Förväntningarna bör vara höga. Den 50-årige Sorkin är världens just nu mest hyllade manusförfattare. Han fick en Oscar för manuset till filmen »The Social Network« om Facebook från 2010 och blev året därpå nominerad för baseballskildringen »Moneyball«. Efter »The West Wing« har han  gjort tv-serien »Studio 60 on the Sunset Strip«, en fiktiv variant av komedishowen »Saturday Night Live«. Han låg också bakom manuset till filmen om Charlie Wilson, kongressledamoten som på 1980-talet närmast på egen hand ordnade USA-stöd åt gerillan i Afghanistan.

I förra veckan blev det känt att Sony Pictures vill göra film på boken om Apple-grundaren Steve Jobs. Vem man har vänt sig till? Jo, självklart Aaron Sorkin. Manusförfattaren arbetade redan med ett projekt om den tidigare demokratiska presidentkandidaten John Edwards fall, men ser nu ut att kasta sig över Jobs-projektet.

Slutsatsen är tydlig: handlar det om att gestalta samtiden är Sorkin gud.

Det som Aaron Sorkin åstadkom med »The West Wing«, och som har krattat för efterkommare, var att få chefer på tv-kanalerna att inse att »tråkiga« världar som -politik kunde bli bra tv-drama. Att man inte behövde tvinga in manuset i andra former, som kriminalgenren eller allmän fars.

Till en början hade Sorkin hysteriskt svårt att övertyga kanalen NBC om »The West Wings« förträfflighet. I stället gick han till ABC med ett manus om händelserna bakom kulisserna på en sport-tv-kanal, »Sports Night«. Även här satte sig direktörerna på tvären, och drev igenom att det skulle vara skratt i bakgrunden på det i övrigt rätt ambitiösa dramat. »Sports Night« gick i två säsonger 1998–2000. Skratten tonades successivt ned, och när det var dags för den andra säsongen var de borttagna.

Aaron Sorkins medicin hade verkat på ABC-direktörerna. Något år senare ändrade sig även NBC. Som Sorkin själv har formulerat det:

– Det otänkbara hände: någon glömde att säga till [cheferna på NBC] att man inte kan göra en serie om Washington och politik.

Sorkin hade nu en sådan status att han som manusförfattare fick en ledande roll i projektet. Han var inte ensam om detta, det manusledda tv-dramats storhetstid började precis vid den här tiden. David Chase serie »Sopranos« premiärvisades bara några månader före »The West Wings« första episod. Alan Balls »Six Feet Under« och David Simons »The Wire« kom strax därpå. Men författare av dramatik om ekonomi och politik har en i tv-sammanhang mer svårsåld vara. För dem har denna maktställning varit avgörande för att kunna förverkliga sina visioner.

Framgångarna för dansk tv-dramatik på senare år förklaras just av att Danmarks radio och produktionsbolag låtit manusförfattarna ta ledningen i projekten, idén om så kallad »one vision«. På det viset skapade bröderna Peter och Stig Thorsboe »Krönikan« och Søren Sveistrups »Brottet«. Båda världssuccéer. Båda med politik som integrerade delar.

En annan förändring som »The West Wing« gick i spetsen för gäller manusens trovärdighet. Det är väl känt att Sorkin i skrivandet tog hjälp av flera tidigare medarbetare i Vita huset, bland andra Dee Dee Meyers som var pressekreterare under Bill Clintons två första år.

Detaljresearch är i dag en nödvändighet i politiska dramer. En manusförfattare kan inte längre komma undan med att skildra något som han eller hon tror fungerar på en nyhetsredaktion eller ett regeringskansli. Transparensen i samhället och sakkunskaperna hos dagens publik är så mycket mera långtgående än för bara tio år sedan.

Adam Price, som skrivit danska »Borgen«, gav flera exempel på hjälp från verkligheten när han nyligen intervjuades av amerikanska nättidningen Huffington Post.

– Till att börja med, politiker. Från alla sidor av parlamentet. Spinndoktorer, politiska analytiker och journalister, och vad vi kallar vår »onda farbror« på showen, som är DR1:s politiska redaktör från nyhetsredaktionen. Han kommer faktiskt till varje episod och vi drar den politiska handlingen. Han avgör vad som är realistiskt, vad som skulle kunna hända i verkliga livet, hur en politiker skulle uttrycka sig.

I framgångsrika politiska dramer handlar det dock inte nödvändigtvis om att skildra verkligheten exakt. Snarare om skapandet av en möjlig värld. Och detta utan att stiga över gränsen till det omöjliga, vare sig det gäller kläder, dekor eller intrig. En icke trovärdig detalj eller kommentar och publiken är förlorad.

Iannuccis »Veep« och »The Thick of It« är till exempel ganska skruvade historier, med tämligen extrema karaktärer. Ändå bottnar manusen i omfattande research.

Inte heller »The West Wing« är någon dokumentär skildring av verkligheten. En av de vanligaste invändningarna mot Sorkin är att karaktärerna i serien, med Martin Sheens president Jed Bartlett i spetsen, är alldeles för godhjärtade och resultaten av deras beslut overkligt framgångsrika.

Idealismen är inget Aaron Sorkin hymlar med. När han offentliggjorde »The Newsroom«-projektet i BBC i fjol förklarade han ambitionerna.

– Jag hoppas att jag kan åstadkomma samma nivå av idealism och romantik för nyheter och journalistik som gjorde regeringen sexig i »The West Wing«.

Medieforskaren Melissa Crawley har analyserat serien i sin bok »Mr Sorkin Goes to Washington«. Enligt Crawley söker Sorkin »en djupare nivå av autenticitet«. Hon citerar en intervju med Sorkins vapendragare, producenten Thomas Schlamme.

– Vi är måna om att få till känslan av hur det är att vara en del av Vita huset. Det är inte en lektion i historia eller samhällskunskap.

Aaron Sorkin vill att publiken känner hellre än tänker trovärdighet. Där är språket avgörande. Sorkin är berömd för sin »screw ball«-dialog, där replikerna kastas fram och tillbaka mellan karaktärerna som skruvade bollar på en baseball-plan.

Samtidigt är ordens kanske främsta roll bärare av trovärdighet. Melissa Crawley berättar i sin bok hur Sorkin i slutet av 1980-talet, som ännu inte 30-årig bartender, skrev pjäsen »A Few Good Men«. Den blev hans genombrott på Broadway och en film med Jack Nicholson och Tom Cruise i huvudrollerna. I arbetet använde Sorkin sin syster, som var advokat i flottan. Främst för själva bakgrundshistorien, men också för att lära sig marinjuristernas jargong.

Sorkin tillämpade metoden fullt ut i »The West Wing«.

– Jag försöker bara fonetiskt återskapa ljudet av politisk förfining och av att veta vad man pratar om, förklarade han i en tv-intervju.

Den som möjligen kan mäta sig med Sorkin i politisk tonträff är britten Peter Morgan, manusförfattare till filmsuccén »The Queen«. Peter Morgan ligger bakom en lång rad politiska långfilmer, där han dramatiserar verkliga händelser. Genombrottet kom med »The Deal« från 2003 om Tony Blairs och Gordon Browns maktspel i Labourpartiet, och har fortsatt med »Frost/Nixon« (2008) och »The Special Relationship« (2010). The New Yorker beskrev 2007 i ett porträtt hur Morgan försöker ta sig »in i sina karaktärers hjärnor för att apa efter rytmen i hur de talar«.

Både Morgan och Sorkin är tydliga med att de inte skriver främst för att berätta någonting om politik. Målet är bra dramatik som fångar publiken. Samtidigt är de intresserade av den inneboende nerv som faktiskt finns i politiken.

– Jag kan inte börja skriva om jag inte ser hjärtslag eller tecken på mänsklighet. Jag har stor medkänsla med personerna i det offentliga livet och vad vi har gjort mot dem, har Morgan sagt till The New Yorker.

Inte alla politiska tv-dramer är succéer. George Clooney och Steven Soderbergh, duon bakom lyckade samhällsfilmer som »Syriana« och »Michael Clayton«, producerade 2003 serien »K Street« om ett lobbyistföretag. Den lades ned efter bara en säsong. Sarah Jessica Parkers projekt »The Washingtonienne« skrotades efter pilotavsnittet.

Den skeva könsbalansen är påtaglig bland de politiska manusförfattarna. En liten förändring kan dock skönjas. Ovan nämnda Shonda Rhimes i »Scandal« är ett exempel. Ett annat är Abi Morgan, som skrivit manus till BBC-serien »The Hour« och filmen om Margaret Thatcher, »The Lady«.

I Sverige har denna typ av manusdrivet politiskt drama hittills lyst med sin frånvaro. Det mest ambitiösa projektet är SVT:s filmatiseringar av Hanne Vibeke-Holsts böcker »Kronprinsessan« och »Kungamordet«. Båda är fungerande tv-serier men har ändå en bra bit kvar upp till exempelvis de danska serierna. Men så är ju manusen inte främst skapade som tv-serier, utan omarbetade spänningsromaner.

Nu är frågan om Aaron Sorkin fortfarande har vad som krävs för att åstadkomma engagerande samhällsdramer. I takt med att hans filmer blivit mer framgångsrika har tv-skrivandet hamnat i bakvattnet. »Studio 60« lades till exempel ned efter bara en säsong av ljumma recensioner.

Nyhetsredaktioner har också synts förr i rutan. Att få till originaliteten och fräschören från »The West Wing« borde vara svårare i dag, konkurrensen hårdare. Svenska inköpare som såg serien på mässan LA Screenings i Los Angeles i förra veckan var i alla fall lyriska.

»The Newsroom« kommer, att döma av trailern, handla lika mycket om politik och den ideologiska splittring som USA just nu upplever, som om journalistik. En nyhet för Sorkin är att han i varje avsnitt skriver in en verklig nyhetshändelse, som det fiktiva programmet får hantera.

Även denna gång har han sniffat jargong. För BBC har han berättat att han tillbringat tid med studiovärdar på både CNN och Fox News – en del av USA som han beskriver som »till och med mer föraktad än statsmakten«.

Politisk vår i tv-världen

»Veep« – Michael Iannuccis serie om en vicepresident. Visas i Sverige på Canal Plus från och med maj fram till mitten av juli.

»The Newsroom« – Aaron Sorkins serie om ett nyhetsprogram på en kabelkanal. Premiär i USA den 24 juni. På SVT i början av 2013, men visas innan det på Canal Plus.

»Scandal« – Skaparen av »Grey’s Anatomy«, Shonda Rhimes, skildrar en politisk lobbyist i serien som går just nu i USA. Oklart med svensk sändning.

»Elitklassen« – Fransk serie om elever från den politiska elitskolan ENA. Finns på SVT Play till och med 3 juni.

»Borgen« – Det lätt överspelade danska politikdramat. Säsong 2 visas just nu och fram till sommaren på SVT.