Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Anders Borgs drömskatt

När Europa kämpar med sitt skuldberg, och Angela Merkel skriver nya checkar till Sydeuropa var månad, önskar säkert många att det fanns en stor skattekälla att ösa ur, som inte likt alla andra skatter skulle snedvrida och förstöra ekonomin, en drömskatt som tvärtom rättade till problem.

Det märkliga är att just en sådan skatt finns i dag, med hundratals miljarder kronor liggande på bordet. Men det är den enda skatt som politikerna, aktivister och media inte talar om, och som effektivt blockerats av en liten grupp särintressen.

Nationalekonomer älskar egentligen bara en enda typ av skatt, Pigou-skatt  (efter dess utforskare Arthur Pigou 1877–1959). Det är den skatt som inte förstör incitament, som skatt på arbete och kapital, utan korrigerar problem. Miljö-skatter är just Pigou-skatter, genom att sätta pris på utsläpp gör de det lönsamt att göra rätt. Inget har visat sig så effektivt mot klimatkrisen som pris på koldioxid.

En vanlig invändning mot Pigou-skatter är att de avskaffar sig själva. Hela poängen är ju att problemet, i detta fall klimatutsläpp, ska skattas bort. Men just nu passar skuldkrisen och klimatkrisen med varandra i tiden, båda måste betas av kommande decennier. När kongressen i USA tillsatte en expertgrupp för att sanera landets usla statsfinanser var klimatskatt ett av deras första förslag, men det sköts ned av klimatskeptiska republikaner.

I Sverige införde vi ju koldioxid-skatt redan i början av 1990-talet. I EU skapades på 2000-talet världens största utsläppsmarknad, där EU auktionerar utsläppsrätter inom den nivå av utsläpp som bestämts. Varje år minskas mängden utsläpp 1,74 procent.

Nu har det inträffat att priset på koldioxid i EU har rasat, från över 30 euro per ton koldioxid till cirka 7 euro. Det är egentligen jättebra, för det innebär att det varit mycket billigare att minska utsläppen än vad vi trodde och företagen bjuder därför mindre för rätten att släppa ut. Delvis beror det på att industrier krympt under krisen, men inte bara. Den blixtsnabba utbyggnaden av vind- och biokraft och energibesparingar är enligt beräkningar minst lika viktigt. Enda nackdelen är att EU:s medlemsländer förlorat enorma pengar, hundratals miljarder kronor.

Här finns plötsligt en unik möjlighet. EU har nämligen länge övervägt att sänka utsläppen med 30 procent i stället för 20 procent. Trots att man då skulle sälja mindre utsläppsrätter så skulle priset stiga tillräckligt för att tiotals miljarder euro per år skulle dras in till skuldsaneringarna, enligt expertorgan som Climate Strategies och Point Carbon. Under våren har EU-kommissionen diskuterat att lyfta bort 1,4 miljarder ton utsläppsrätter, en gigantisk vinst för klimatet.

Vad hände? Gick miljörörelsen ut på gatan? Jublade finansministrarna? Punktbevakade media beslutet?

Nej. Miljörörelsen inte bara missade frågan utan har fokuserat på att införa en helt orelaterad, destruktiv skatt – Tobin-skatten på finansiella transaktioner – för att finansiera subventioner. Journalisterna i Bryssel har varit dränkta i eurokrisen. I stället har väloljade särintressen i industrin, tyvärr med aktivt stöd av Svenskt Näringsliv, malt ned förslaget innan finansministrarna fått möjlighet att engagera sig.

Särintressenas argument är, som vanligt, att fabriker och därmed utsläpp flyttar utomlands (till Kina). Men OECD:s modeller visar att »bara« en tiondels procent av utsläppen skulle flytta vid höga miljöskatter (nu handlar det bara om att gå tillbaka från dagens bottennivå till det gamla utsläppspriset). Ändå har EU gett bort hälften av alla utsläppsrätter till de industrier som anses mest utsatta, en gåva värd otaliga miljarder på utsläppsmarknaden.

Svensk industri får så mycket gratis utsläppsrätter de kommande åren att vårt näringsliv sammantaget skulle tjäna miljarder rakt ner i fickan på att dessa utsläppsrätter stiger i värde, även om den högljudda minoriteten förlorare inom Svenskt Näringsliv inte vill erkänna det.

Se här en fantastisk chans för finansminister Borg och miljöminister Ek: de kan både bekämpa skuldkrisen, förbättra skattesystemet, rädda klimatet och läxa upp uppenbara särintressen.

Om bara någon ville skriva om dessa krångliga Pigou-skatter ...

För övrigt kommer jag att sakna Johnny Munkhammar. Han blev det liberala, idealistiska samvetet i en maktorienterad moderatapparat. Några har värme, entusiasm och mod i det personliga, andra samma kvaliteter i det offentliga. Han hade båda – ända in i det sista.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera