Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Johnny Munkhammar

Riksdagsledamot och liberal debattör, dog den 13 augusti, 37 år gammal.

»I denna värld kan ingenting sägas vara säkert, utom döden och skatten«, sa Benjamin Franklin.

Johnny Munkhammar bekämpade bådadera. In i det sista. Den cancer som han levt med sedan 2009 tog den 13 augusti hans liv. Fyra dagar före sin död publicerade han en debattartikel tillsammans med Anders Borg om etablerande av särskilda nystartzoner med lägre skatt.

Ingen som följt svensk politisk debatt under 2000-talet kan ha undgått honom. Vid en första anblick kunde han tyckas full av paradoxer.

Idealisten som gav sig in i den kompromissande partipolitiken. Den hårde debattören som efteråt skrattade med sina motståndare. Högerliberalen som hoppade på den moderata vagnen – inte under Bo Lundgrens tid – men under Fredrik Reinfeldts. Arbetargrabben från Gotland som skrev rapporter åt amerikanska tankesmedjor. Suppleanten i skatteutskottet som författade barnböcker. Samt, enligt väl insatta källor, kanske den ende i hela Ja till euro-kampanjen som verkligen brann för att Sverige skulle gå med i EMU.

När Johnny Munkhammar trodde på något så trodde han på något. Och när Johnny Munkhammar trodde på något då ville han övertyga någon.

Om han bara fick berätta. Om han bara fick komma med sina skäl. Då skulle folk förstå. Mer än kanske till och med den fria marknaden trodde Johnny Munkhammar på det goda argumentet.

Han föddes i Hultsfred men växte upp på en ö. Gotland. I efterhand beskriver folk det som självklart. Han hade den rebelliske öbon i sig. Vi sköter minsann oss själva, tack så mycket!

Han sökte sig till det liberala ungdomsförbundet via ett starkt internationellt engagemang – den socialliberalism som dominerade var dock inte hans religion. Högerliberalen Johnny Munkhammar trodde på frihet, marknad, öppna gränser och en begränsad stat. Det var det fler som gjorde. De hette saker som Johan Norberg, Mattias Svensson och Maria Rankka. Och de var alla ungefär lika gamla som Johnny Munkhammar.

Precis som de kom han att jobba sina år på tankesmedjan Timbro. Att han gick med i moderaterna 2008 var mindre förvånande. Hans omgivning verkar ha blivit mer överraskad av vad som hände sedan.

Han gjorde något helt annat än sina kamrater – idealisterna vid sidlinjen – Johnny Munkhammar bestämde sig för att kandidera till riksdagen. Hoppa rakt ner i vad som i hans kretsar betraktades som Reinfeldts sossifierade, idélösa maktmaskin.

Men det som kan tyckas paradoxalt med Johnny Munkhammar var ofta bara ett rent uttryck för den person han var. Steget att kandidera till riksdagen var främst ett uttryck för hans rastlöshet.

Hans tidiga skrifter var alla på temat: såhär bör ni göra. Sedan skrev han »A Guide to Reform« om: så här gör ni. Och slutligen verkar han ha kommit till slutsatsen att: jag får väl göra det själv då.

2010 valdes han in i riksdagen för moderaterna i Stockholms län.

Johnny Munkhammar var under sitt liv pr-konsult, ledarskribent, tankesmed, företagare, riksdagsman och tjänsteman på Svenskt Näringsliv. Men det spelade ingen större roll vem som betalade hans lön. Han gjorde alltid samma sak. En liberal folkbildare med tillsynes outtömlig energi.

Tio dagar innan han dog skrev Johnny Munkhammar på Twitter att han slutligen hade läst böckerna om Harry Potter. Han tyckte om kampen mellan gott och ont, men saknade en diskussion om vad som var gott och vad som var ont. Han var en politisk människa. Och då är sådana ting komplicerade.

Johnny Munkhammar var väl medveten om att ett parti måste vara en maktmaskin: »lika värdelöst utan makt som utan viljan att förändra samhället med hjälp av denna makt«. Och kanske kommer det att bli hans politiska arv. Att lära ideologerna på utsidan lite mer om vikten av pragmatism – om man vill förändra världen. Och politikerna på insidan lite mer om vikten av visioner – om man vill ha rätt till den makt man uppbär.

Det är något som alla, oavsett politisk färg, kan lära av.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera