Carina Moberg

Text: Anders Jonsson

Foto: Maja Suslin / Scanpix (2011)

Våren 2011. Jag gick Stora Nygatan i Gamla stan bort från riksdagen i arla morgon stund. En bra promenad om man vill möta folkvalda och politruker. Just den här morgonen stötte jag på socialdemokraternas presschef Fredrik Kornebäck.

Jag kunde inte låta bli att fråga vad de sysslade med: »Carina Moberg som gruppledare i riksdagen. Är det någon sorts skämt eller?«

Kornebäck såg inte alls road ut, muttrade något och gick vidare mot riksdagshuset.

För oss som sysslar med att bevaka ­politiken var det en fullständig gåta hur Håkan Juholt kunde utse Carina Moberg till gruppledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Hon var visserligen veteran i riksdagen, kom in redan 1994, men hade inte gjort något större väsen av sig.

Carina Moberg var alltså ingen folk kände igen på gatan. Internt i partiet hade hon inflytande främst i frågor om bostäder och segregation. Hon var också en av de första som tog upp hbt-frågorna inom socialdemokraterna.

I mångt och mycket hade hon samma inriktning som Mona Sahlin.

Det var också många i riksdagsgruppen som blev förvånade, även Carina Moberg själv. En möjlighet är att Håkan Juholt såg sig själv som den utåtriktade och tyckte sig behöva någon som kunde hålla ordning, och få riksdagsgruppen på gott humör igen.

Att det sedan gick åt skogen var inte hennes fel. Hon fick ett omöjligt uppdrag när Juholts strategier inte höll mer än en vecka i taget.

Med tanke på vad som komma skulle visste nog inte Håkan Juholt heller riktigt vem han utsett. Det omdöme som går igen om Carina Moberg är nämligen integritet. Hon var rak och ärlig och sa vad hon tyckte på ett sätt som inte alltid var bekvämt. Hon struntade i konsekvenserna och var så långt ifrån en karriärist man kan komma.

Det favoritcitat hon lade upp på Facebook är nästan skrämmande med tanke på hur tidigt cancern tog hennes liv: »Säg vad du vill ha sagt nu innan det är för sent.«

Carina Moberg blev politiskt aktiv redan i tonåren. Som ungdomskandidat i valet 1988 sa hon »Jag är hjärtligt trött på egoismen« på en klassisk valaffisch.

För att komma från Stockholms län var hon dock ovanlig i den meningen att hon inte vuxit upp i »sosseteten« med föräldrar som var framträdande i partiet eller facket. Hon var som vem som helst och ville vara det. Hon var legitimerad sjukgymnast och ett av hennes sista initiativ i riksdagen behandlade en skattefråga för just sjukgymnaster och läkare.

Hennes raka och ärliga förhållningssätt fick också en oerhörd betydelse för det som hon kom att bli mest ihågkommen för. Mejlet där hon slog fast: »Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll.«

Mejlet gick till gruppstyrelsen efter ett minst sagt stormigt möte i riksdagsgruppen för ganska precis ett år sedan. Socialdemokraterna skulle utforma sitt alternativ till regeringens budgetförslag och det gick väldigt trögt under Håkan Juholts och Tommy Waidelichs ledning.

Presentationen hade skjutits upp flera gånger och till slut kom Waidelich med ett förslag, trots att gruppstyrelsen inte var enig om det.

Veteraner i riksdagsgruppen hade aldrig varit med om något liknande och det blev naturligtvis ett herrans liv. Tunga talespersoner som Ylva Johansson protesterade mot att det inte fanns med någon höjning av taket i a-kassan, Tomas Eneroth mot att det inte fanns några förbättringar för de utförsäkrade.

Stämningen på gruppmötet beskrivs som mer eller mindre revolutionär.

För att lugna ner känslorna såg Carina Moberg, som inte varit det minsta inblandad i utformningen av budgetförslaget, ingen annan råd än att slå fast att det inte dög. Det var bara att börja om.

Att mejlet läckte ut anses fortfarande olyckligt, men i sak verkar det råda en bedövande enighet om att Carina Moberg gjorde rätt. Hon visade integritet och valde riksdagsgruppen framför den partiledare som utsett henne. Rättspatos gick före ­lojalitet med Håkan Juholt.