Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Lakhdar Brahimi.

Utrikes

En annan än Annan gör inte saken bättre

FN:s nya fredsmäklare har få möjligheter att lyckas där hans företrädare Kofi Annan körde fast, skriver Hans Blix.

I Tunisien och Egypten räckte det med civilt motstånd för att störta förbrukade och förhatliga regeringar.  Då demonstrationerna började i Syrien hoppades kanske många att också den regimen skulle göra eftergifter och välja att  luckra upp den benhårda diktaturen för att undvika sopas bort.

Så blev det  inte. Efter att i många år ha kontrollerat landet med brutalt våld kanske regimen tvivlade på möjligheten till något sorts samförstånd med dem som den förtryckt och trodde mer på risken att drabbas av hämnd. Till skillnad från härskarna i Tunisien och Egypten hade den gott grepp om landets starka polis och militär, och regimen tvekade inte att sätta in vapen – även tunga vapen – mot oppositionen.

Säkert betvivlade också många regimmotståndare i grunden möjligheten av  förändringar som innefattade något mått av försoning. Politiskt och ekonomiskt stöd som de fick utifrån stärkte sannolikt också deras övertygelse att regimen till slut skulle komma att störtas – eventuellt med utländsk hjälp, som i Libyen. Med kampvilja hos alla och döva öron till internationella uppmaningar om Assads avgång, om stopp för vidare väpnat våld och insats av tunga vapen fanns det knappast någon utsikt att Kofi Annans fredsmission skulle lyckas. Finns det något hopp om en snar väg ur detta hemska inbördeskrig? Regimen tror på sin militära kraft och på att nederlag skulle innebära att den utplånades. Motståndarna drivs vidare av ursinne över regimen och hopp om ökad hjälp med vapen och resurser utifrån.

Det finns flera skäl till att det inte – som i Libyen – kommit till stånd någon internationell väpnad intervention för att återupprätta mänskliga rättigheter. Ett skäl är att någon FN-legitimitet inte skulle kunna vinnas för ett ingripande. Även om en majoritet skulle kunna vinnas för ett beslut, vilket är osäkert, skulle veton av Ryssland och Kina hindra säkerhetsrådet att bemyndiga intervention. Båda länderna har minoritetsgrupper som de kontrollerar med våld och de vill inte bygga vidare på Libyenprejudikatet. Ett annat skäl är att en militär intervention i Syrien säkert skulle kräva större, svårare och dyrbarare militära aktioner än i Libyen.

Obamaadministrationen som med Irak och Afganistan i minnet inte ville vara ledande ens i den FN-sanktionerade Libyenaktionen är säkert ännu mindre villig att sända soldater till Syrien. Inte heller Romney som annars säkert gärna skulle vilja kritisera Obama som utrikespolitiskt vek tycks vara beredd att ta risken att själv likna Bush på väg in i Irak.

Ändå får rebellerna stöd. Grupper med skilda motiv – inklusive från al-Qaida – ingår bland de stridande. Vapen och andra resurser är inte bara erövrade från regimen utan också levererade av länder som Qatar och Saudiarabien. USA, England och andra länder bistår rebellerna med  information och elektronisk utrustning medan FN och andra internationella organ och grannländer främst är inriktade på att lindra lidandet och nöden.

De flesta av de stater som är aktiva i att störta eller – som Iran – stödja Assad-regimen har fler än bara osjälviska motiv bakom sitt handlande. För Saudiarabien handlar Syrien förmodligen mer om att minska Irans inflytande i regionen än om mänskliga rättigheter. För Israel gäller det att få en ny grannregim som är mindre hårdför men ändå med järnhand  håller al-Qaida och liknande element under kontroll. USA, Saudiarabien och Israel vill få en syrisk regering som bryter med Iran och dess allierade Hizbollah i Libanon. För Turkiet, Iran och Irak är kanske det viktigaste intresset att en ny syrisk regim inte stimulerar krav på en kurdisk nationalstat.

Appeller riktas också i dag till alla parter att upphöra med vidare stridshandlingar. Den erfarne Lakhdar Brahimi lär dock lika lite som sin företrädare Kofi Annan kunna förmå dem till vapenvila och samtal med mindre än att både regimen och en samlad motståndsrörelse börjar betvivla sin förmåga att vinna kriget. Parterna i sådana samtal behöver också tro på möjligheten av ett samlat styre som utesluter Assad och maktapparaten kring honom och undviker misstagen från Irak att ställa stora grupper utan inflytande. Ett sådant resultat kanske dock bara blir uppnåeligt efter att regimen först nedkämpats – som i Libyen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera