Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Marionetten i Frankfurt

ECB spelar med sin trovärdighet när den lånar ut till krisande euroländer.

Förra veckan höll Mario Draghi presskonferens. Efter ett svettigt möte med det mäktiga ECB-rådet skulle han försöka förklara hur rådet ska stötta krisande euroländer genom att stödköpa statsobligationer. En centralbank ska inte låna pengar till regeringar, den ska fokusera på inflationsmål. Hur blev det så här?

I Sverige finns en oberoende riksbank med ansvar för penningpolitik och inflationsbekämpning i landet. I euroområdet finns Europeiska centralbanken, ECB, plus sjutton nationella centralbanker som egentligen inte gör mycket annat än att sitta i ECB-rådet. ECB ligger i Frankfurt och har på papperet samma uppgifter som den svenska centralbanken – penningpolitik och inflationsbekämpning. Den ska stå oberoende från politiskt inflytande och har ett uttryckligt förbud mot att låna ut pengar till medlemsländerna inskrivet i fördraget.

Med eurokrisen har emellertid ECB tvingats till radikala åtgärder för att lätta på bördan för skuldtyngda banker och euroländer. En stat kan låna pengar på kommersiella marknaden genom att ge ut statsobligationer – ungefär skuldebrev – som den betalar ränta på. När ett land är hårt belånat ökar risken för att det inte ska kunna betala tillbaka pengarna, därför blir riskpremien – räntan – högre. Därför har Irland, Grekland, Portugal tvingats betala allt högre räntor. Bankerna har fått bra betalt för att stå för risken för en statsbankrutt, men varnat för kollapsade finanssystem och ekonomiska härdsmältor när inställda betalningar kommit på tapeten.

Därför har ECB vid ett par tillfällen stödköpt statsobligationer för att föra över risken från marknaden till Frankfurt. Kritiken har inte låtit vänta sig. Eftersom ECB vill vara en centralbank med pondus i penningpolitiken så vill man vara två saker: oberoende och solid i inflationsbekämpningen. Genom att stödköpa statsobligationer riskerar man att tappa ansiktet i båda dessa grenar. Oberoendet ifrågasätts eftersom obligationsköpen är ett behov och önskemål som kommer från regeringarna. Inflationsbekämpningen försvåras eftersom man pumpar in färska pengar i systemet – bästa sättet att sänka en valuta.

Framför allt har tunga tyskar reagerat. Tyska Bundesbanks chef och ledamoten i ECB-rådet Axel Weber avgick i protest i april 2011. ECB:s chefsekonom, styrelseledamot och ledamot i ECB-rådet, Jürgen Stark, följde efter i september 2011.

I sommar hände följande. I slutet av juli var den spanska räntan nära bristningsgränsen på 8 procent. Mitt i ett OS-rusigt London meddelade Mario Draghi att ECB var beredd att göra allt som krävs för att bevara euron, med tillägget att »Tro mig, det kommer att vara tillräckligt«. Marknaden tolkade det som ett stödköpslöfte, börserna steg och räntorna sjönk. Men Bundesbanks nya chef, det unga stjärnskottet Jens Weidmann, antydde att han var beredd att gå i protest.

En vecka senare modifierade Mario Draghi sitt uttalande med att ECB inte skulle stödköpa direkt på marknaden. I stället skulle stödfonden EFSF/ESM agera krockkudde genom att stödköpa först när landet lovat åtstramningar i utbyte. Först när obligationerna nådde andrahandsmarknaden – alltså den vanliga, privata marknaden där kommersiella banker köper och säljer – skulle ECB kunna köpa dem.

ECB höjer så insatsen i tuffa-krav-spelet gentemot euroländerna. Detta trots att det kan innebära att man återigen tvingas välja mellan, å ena sidan, att ECB tittar på medan ett land ställer in betalningarna och, å andra sidan, att ECB än en gång backar från kraven och riskerar sin egen trovärdighet. Mario Draghi har en svettig höst framför sig. Men om han ägnar sig mer åt att jämka samman politikernas motstridiga intressen än åt penningpolitik, vad blir det då kvar av centralbanken?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera