Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Stormakt på bräcklig grund

När alla andra marknader rasat har Kina varit kryckan som västvärldens tillväxt kunnat stödja sig på. Officiellt nioprocentig tillväxt de senaste åren har skapat efterfrågan när ingen annan funnits. Investeringar hemma i Kina har täckt upp för fallande export.

Men sedan början av 2012 har oron vuxit. Officiellt är tillväxten på väg ned mot »låga« 8 procent. Inofficiellt har bedömare vant sig att dubbelkolla den statistiken med andra mer handfasta siffror. Elkonsumtionen rasade exempelvis tvärt i början av året. Är världsekonomins sista motor på väg att stanna upp?

Samtidigt hänger både en liten och en stor risk över Kina.

Först den lilla risken. Konstigheterna i de amerikanska och europeiska bankerna som uppdagades under finanskrisen är trots allt inget mot det som döljer sig i det kinesiska finansiella systemet. Kina är en ekonomisk jätte med en finansiell sektor i dvärgformat, som fungerar så dåligt att mycket av det kapital landet genererar går utomlands.

I praktiken finansierar sig många stora kinesiska konglomerat på en egen kassa eller via informella kreditnätverk mellan företag. Men det finns en rad gigantiska statliga banker, som suger upp folks besparingar och lånar ut dem ineffektivt, under viss konkurrens från privatbanker. Denna lilla finanssektor har på senare år ökat så det knakar. Det lånas både till företag och bolån. Det har tveklöst funnits fastighetsbubblor, med spökstäder av osålda lägenheter precis som i Spanien eller Dubai.

Men detta är ändå den lilla risken. Kina är nämligen inte skyldig otåliga investerare något. Bankerna har kapital i överflöd eftersom allmänheten enligt lag har få andra möjligheter att placera besparingarna än på sina konton. Stats-finanserna är starka, statsskulden modest och valutareserven en av världens största. Det är snarast USA och EU som får det hett om öronen om Kina börjar sälja sina tillgångar i dollar och euro och inte längre pressar ned räntorna på våra lån.

Men så har vi den något större risken.

Tvärtemot vad Göran Persson trodde är inte den kinesiska diktaturen särskilt stabil. I praktiken har det bara skett två lugna maktskiften sedan 1800-talet; de två senaste, mellan Deng Xiaoping, Jiang Zemin och Hu Jintao. I somras skrev -Foreign Policy hur maktkampen i världens största nation utspelade sig mellan några solstolar när partigubbarna åkte på semesterträff på badorten Beidaihe, 17 mil väster om Beijing.

Våldet syns inte, men finns där under ytan. I våras rämnade fasaden. Bo Xilai, karismatisk påläggskalv i partiet, hade piskat upp en vänsterpopulistisk antikorruptionskampanj i mångmiljonstaden Chongqing där han var borgmästare. Plötsligt en dag stod två rivaliserande kinesiska polisstyrkor, en från Chongqing och en från Beijing, öga mot öga framför det amerikanska konsulatet där Bo Xilais polischef Wang Lijun sökt asyl sedan han avslöjat Bo och hans fru som korrupta.

Den krisen klarade Beijing. Bo Xilai tros nu vara i husarrest och hans fru är dömd för mord. Men det förutsätter att själva successionen i partiet är stabil. Efter försiktige Hu Jintao skulle den blott 59-årige, dynamiske, USA-vänlige, vicepresidenten Xi Jinping följa om bara några månader och inleda en ny era.

Trodde man. Två veckor efter att han ställde in en resa till Hilary Clinton har Xi Jinping fortfarande inte synts till.

Det är inte den typ av osäkerhet som skakiga fastighets- och finansmarknader behöver. Och det hela kan bli en farlig ond cirkel för kommunistpartiet. Kina har tusentals bonderevolter varje år, som regimen hanterar med en blandning av våld, repressalier och censur. Värre är det med eliten i städerna, de som sitter på fastigheterna och bolånen, dem är partiet beroende av för ekonomin och maktutövningen. Enda gången partiet i nutid riktigt dragits ned från sin piedestal, var 2003 när medelklassen i städerna fick panik under sars-epidemin. Det gäller nog att Xi Jinping dyker upp snart.

***

För övrigt ska inte Reinfeldt, när fångarna redan är fria, med inlevelse utveckla diktaturens argumentation om »vita män som sätter sig över våra lagar« och kalla »klok« den avbön och ursäkt som Schibbye och Persson på Stalinistiskt vis avkrävdes av diktaturens hantlangare framför kameran. Tack så mycket Reinfeldt, och Bildt, för att ni gjorde ert jobb och fick ut dem, men förneka aldrig att journalisterna gjorde sitt jobb i Ogaden. Just i detta nu tar sig vanvettigt modiga reportrar illegalt över gränsen till Syrien. Vi är beroende av dem för rapporter om regimens illdåd. Assad har säkert en annan syn på hur dessa reportrar bryter mot hans lagar, men det är i sanning inte klokt.


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera