Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

En medlem av Fria syriska armén tar skydd under strider i Aleppo den 25 september.

Utrikes

Efter Assad

Antingen överlever presidenten som den mest ­väl­beväpnade milisledaren i ett söndertrasat Syrien. Eller så ockuperas landet av en stark makt. Slutet på kriget är långt borta.

Vad händer när den syriska regimen faller? Det beror förstås helt och hållet på hur den faller. Revolutionen i Syrien har pågått i ett och ett halvt år, och är sedan länge ett öppet inbördeskrig. President Bashar al-Assad har inte visat några tecken på att vilja lämna ifrån sig makten, och ingen tycks kunna tvinga honom. Inte nog med att regimen fortfarande kontrollerar tiotusentals man i vapen, stridsflyg och en raketarsenal med kemiska stridsspetsar – den har också ett folkligt stöd.

Konflikten i Syrien är ingen enkel konflikt. Varken regimens eller oppositionens propaganda går att lita på. Statsmedierna talar om utlandsstödda terrorister som försöker störta en älskad regering.

Det är lögn.

Oppositionsaktivister talar om ett enat folk som försöker störta en vansinnig tyrann.

Det är också lögn.

Dagens Syrien är tvärtom ett djupt polariserat land, där både Assad och hans fiender stöds av varsin del av befolkningen.

Den politiska splittringen har redan från första början influerats av religionstillhörighet och regional hemvist. Detta har varken regeringssidan eller oppositionen velat tala öppet om. Ju mer blod som flyter, ju längre kriget pågår, desto viktigare blir just tro-, släkt- och klanlojaliteter. I dag kan man med fog tala om ett sunnimuslimskt uppror mot regimen. En regim som är uppbyggd kring en allians av religiösa minoriteter, främst presidentens egen alawitiska folkgrupp.

Hur faller en sådan regim? Det kan ske på flera sätt: oppositionen kan krossa Assads styrkor militärt, en utländsk invasion kan fälla diktatorn, en kupp eller ett lönnmord kan röja honom ur vägen, en vapenvila kan bana vägen för politiska förhandlingar.

Ingen av dessa möjligheter går att utesluta, men ingen av dem är heller särskilt sannolik. Sker inget för att bryta dagens kurs, lär konflikten fortsätta som den gjort sedan mars 2011 med ökad blodsutgjutelse, skärpt religiös polarisering, statsmaktens sammanbrott och sönderfall i enklaver. I ett sådant scenario faller Assadregimen överhuvudtaget inte. Den krymper ihop till de områden den fortfarande kan kontrollera.

Bashar al-Assad kan dö, avgå, fängslas eller fly i morgon; han kan sätta pennan till ett fredsavtal nästa månad. Om det inte sker, är det dock fullt tänkbart att han om ett decennium fortfarande kallar sig republikens president. Men i praktiken är han bara den bäst beväpnade milisledaren på ett slagfält som en gång hette Syrien.

Den arabiska våren tog Bashar al-Assad med överraskning. »Syrien är stabilt«, förklarade han i en intervju med Wall Street Journal i januari 2011. Två månader senare var upproret i full gång.

Det började i Deraaprovinsen i södra Syrien, i mitten av mars 2011. När revolten spreds med hjälp av al-Jazira och andra ocensurerade medier var det i första hand områden som detta som reste sig mot regimen – de dammiga provinsstäder och småbyar som lidit mest under Bashar al-Assads ekonomiska reformprogram. Här var missnöjet med regimen som störst.

Men i tre syriska landsbygdsprovinser förblev stödet för Assad starkt: Latakia och Tartous på kusten, Sweida i söder. De två första provinserna befolkas av alawiter, den religiösa minoritet till vilken Assadfamiljen och större delen av säkerhetsapparatens anställda hör. Sweida, däremot, är hem för Syriens druser, en liten religiös grupp som liksom alawiterna brukar räknas till shiaislam.

Syriens religiösa minoriteter bär på bittra minnen efter århundraden av diskriminering och förföljelser under sunnimuslimska härskare. Mellanösterns samtidshistoria har knappast stillat oron för vad som kan komma efter regimens fall. I sydväst har syrierna sett religiösa konflikter slita grannlandet Libanon i stycken. Och i öster ligger Irak, där striderna efter Saddam Husseins fall 2003 tvingade hundratusentals kristna på flykt. Deras trosfränder i Syrien fruktar nu att samma öde ska drabba dem. Assaddiktaturen underblåser gärna sådana föreställningar, men att den cyniskt exploaterar minoriteternas oro gör inte deras farhågor ogrundade.

Majoriteten av Syriens alawiter, druser och kristna har därför från första början slutit upp bakom regimen. De förblir vid dess sida i dag – inte av kärlek till Assadfamiljen, utan för att de fruktar att den diktaturens sammanbrott ska följas av inbördeskrig eller sunnislamistiskt styre.  På så vis har Syriens religiösa minoriteter med eller mot sin vilja hamnat i samma båt som Bashar al-Assad – de ror, han styr.

Oppositionen domineras i motsvarande mån av sunni­muslimer. Visserligen fanns det flera framträdande alawitiska och kristna politiker i den förrevolutionära dissidentrörelsen, men i dag har deras gamla vänster- och nationalistgrupper i stort sett marginaliserats av en ny generation militanta oppositionella inne i Syrien. De gerillarörelser som numera leder kampen mot Assad består nästan uteslutande av arabiska sunnimuslimer, och ju bittrare konflikten blir, desto mer skärps denna religiösa uppdelning. Visserligen drar begravningståg varje dag genom de alawitiska byarna i Latakia och Tartous, men då är det stupade soldater som läggs till sista vilan.

Resultatet av denna religiösa klyfta är att regimen alltid kallt kan räkna med ett grundläggande stöd. Minoriteterna tillsammans utgör är ungefär en femtedel av landets befolkning. Lägger man dessutom till sunnitiska baathpartister, statsanställda och andra regimvänner ger det Assad en betydande folklig bas för sitt styre.

Den sunnimuslimska majoriteten har alltid varit för splittrad för att visa upp en enad front, och många syrier är politiskt passiva eller skrämda till tystnad av säkerhetspolisen. Det gör att Assad klarar sig långt på sin – ska vi säga – tredjedel av befolkningen. När allt kommer omkring är inbördeskrig inga popularitetstävlingar. Det är inte antalet sympatisörer som avgör konfliktens utgång utan antalet gevär under enat befäl. Än så länge leder Assad och hans alawitiskdominerade officerskår det loppet med stort försprång.

Det väpnade motståndet i Syrien har växt fram underifrån, som en spontan gräsrotsrevolt bland de sunnitiska bondbyarna, men det har därefter stegvis börjat knyta an till olika utländska stater. Den första och mest kända rebellalliansen är Fria syriska armén, FSA, som grundades av desertörer i Turkiet i juli 2011. När andra miliser började bildas i stort antal under hösten 2011 förklarade de sig nästan alltid vara »en brigad inom FSA«, men i själva verket hade de vanligen uppstått på lokalt initiativ. Deras befälhavare hade sällan någon kontakt med högkvarteret i Turkiet, eller ens med grannprovinsens FSA-enheter. Någon enad motståndsledning fanns därför aldrig och finns fortfarande inte.

Under vårvintern 2012 förvärrades striderna, särskilt kring Homs i centrala Syrien. Det är ett religiöst blandat område. Sunnitiska och alawitiska kvarter och byar började snart angripa varandra, vilket ytterligare ökade spänningarna. Medan regimens alawitiska sekterism döljs bakom en strängt sekulär fasad, hörs i dag en allt grövre sunnitisk-religiös retorik från de väpnade rebellrörelserna inne i landet.

Några har helt slutat kalla sig för FSA-medlemmar, lockade av religionens paradislöften eller av mer världsliga frestelser, som penningdonationer från de oljestinna islamistnätverken i Persiska viken.

Den 12 september meddelade två av de största FSA-enheterna i Syrien – Ansar al-islam-nätverket i Damaskusområdet och Farouqbrigaderna i Homs – att de anslutit sig till en konkurrerande allians, Syriska befrielsefronten, som ska ha »islamisk sharialag som sin utgångspunkt«. Fronten leds av befälhavaren för Suqour al-Sham, en salafistgrupp i Idlibprovinsen. Ännu mer extrema rörelser har också börjat göra sig gällande utanför FSA, exempelvis jihadistgrupperna Djabhat al-nosra och Ahrar al-Sham, som specialiserat sig på självmordsattentat och samlar utländska islamister i sina led.

Splittringen inom oppositionen beror delvis på att utländska donatorer, som USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien,  finansierar olika fraktioner, men också på att leden hela tiden fylls på med nya avhoppare och milisenheter.

Många deserterande generaler har knappt hunnit riva sitt medlemskort i Baathpartiet förrän de utropar sig till upprorets överbefälhavare, och i dagsläget finns ett par olika ledningsorgan för FSA i exil och ytterligare några inne i landet. Samtidigt har FSA-anslutna miliser inne i de syriska provinserna börjat samlas i regionala militärråd, uppmuntrade av bland annat USA.

För närvarande finns ett tiotal sådana råd, men de är ibland splittrade i flera fraktioner. Somliga av råden har i sin tur enats i löst sammanhållna allianser som sträcker sig över flera provinser. De ger ibland erkännande åt någon FSA-general i utlandet, men struntar för det mesta i exilmilitärerna helt och hållet, för att inte tala om den civila oppositionen.

De motståndsledningar som håller på att växa fram inne i de syriska provinserna kan om det vill sig lyckligt komma att förenas i en nationell ledning. Men risken är stor att deras befälhavare i stället utvecklas till krigsherrar, som svartsjukt vakar över sina egna hemområden, slåss och sluter allianser sinsemellan och så småningom helt tappar revolutionens syften ur sikte. Det vore inte första gången i ett inbördeskrig.

Hur skulle i så fall en rebellseger se ut? Visst kan oppositionen utropa sig till Syriens härskare den dag Assad tvingas fly huvudstaden. Men att upprätta en ny regering som representerar hela landet, eller ens stora delar av det, blir svårare.

Exiloppositionen har gjort framsteg exempelvis genom bildandet av Syriska nationalrådet i Istanbul. Det leds nu av svensksyriern Abdulbaset Sieda, stöds av flera viktiga oppositionsgrupper och har vunnit visst internationellt erkännande. Men rådet är baserat i exil och saknar helt kontroll över det väpnade upproret inne i Syrien. Det är långtifrån självklart att rebelledarna på fältet kommer att tillåta civila exilpolitiker att flyga in och ta över tyglarna, den dag de själva erövrat Damaskus. Och vad säger att en välbeväpnad rebellgrupp i det avlägsna Idlib, eller för den delen de PKK-stödda kurdiska miliserna i nordöst, kommer att böja knä inför näste man i presidentpalatset?

Det är å andra sidan nästan omöjligt att föreställa sig att den syriska regimen kan återta makten. Större delen av den sunnitiska folkmajoriteten har vänt sig mot Assad, desertörer överger regimen, minoritetsväldet är i öppen dager och de religiösa relationerna i landet har nått brytpunkten. Assad har varken den legitimitet eller de resurser som skulle krävas för att åter lägga hela landet under sig.

Om kriget fortsätter är presidentens största hopp snarare att koncentrera sina styrkor i de områden han kan hålla. I de alawitiska kustprovinserna och delar av Damaskus har Assad ett genuint stöd. Där slåss hans specialförband för att försvara hem och härd. En framtid som alawitisk krigsherre är kanske inget som tilltalar den syriske presidenten, men det kan vara hans bästa hopp för framtiden. Bashars far och företrädare Hafez al-Assad slog sig igenom krig och uppror på åttiotalet med en blandning av brutalitet och ren envishet. Hans ättlingar och underhuggare lärde sig den gången att det kan löna sig att fortsätta slåss mot alla odds, om inte annat så för att förbättra sin framtida förhandlingsposition. Och vad har de egentligen för alternativ?

I februari 2012 utsågs FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan till Syriensändebud av FN och Arabförbundet. Både Ryssland och USA gav sin välsignelse åt hans sexpunktsplan för eldupphör. Men vapenvilan bröt snabbt samman och i augusti ersattes Annan av den algeriske veterandiplomaten Lakhdar Brahimi. Inte heller han tycks ha några äss i rockärmen

En möjlighet är vad som föreslagits av Arabförbundet, med inspiration från Jemen: att Bashar al-Assad ska avträda makten till sin vicepresident, sunnitiske Farouq al-Sharaa, som kan bilda en samlingsregering och hålla fria val. Mellan raderna döljs en förhoppning om att kunna bevara större delen av regimen, för att avvärja en statskollaps och ge Assads anhängare i militären skäl att diskutera fred.

Det vore kanske den mest smärtfria vägen ut ur krisen, men planen har små chanser att lyckas. Även om det finns reformvilliga element inom diktaturen, varför skulle presidenten själv vilja abdikera? En intern kupp som vingklipper Assadklanen kan kanske bereda vägen för förhandlingar, men risken är att regimen imploderar när det händer.

De flesta oppositionsgrupper är också motståndare till förhandlingar. Att upproret i dag domineras av tiotals olika rebellgrupper utan central samordning gör det dessutom svårt att tänka sig en samtalslösning. För även om Bashar al-Assad eller hans efterträdare kunde förmås att ta plats vid förhandlingsbordet, vem skulle sitta på stolen mittemot?

Det troligaste är alltså att den syriska konflikten rullar vidare i samma spår. Fortsatta strider som långsamt maler ner inte bara regimen, utan också den syriska staten som sådan.

I takt med att fler regioner faller permanent utanför regeringens kontroll lär oppositionsgrupper etablera lokala styren, och sannolikt också börja slåss inbördes. Alla aktörer, inklusive regimen, tvingas söka internt stöd i religiösa och regionala gemenskaper, och externt, från penningstarka stater. Risken är stor att konflikten blir en regional maktkamp genom ombud, där de pådrivande nationerna slåss för sina egna intressen snarare än för syriernas. Det är redan svårt att tänka sig ett slut på kriget i Syrien som inte föregåtts av en uppgörelse mellan de viktigaste utländska aktörerna: Turkiet, USA, Qatar, Saudiarabien, Iran och Ryssland. Men de flesta av dessa stater verkar föredra fortsatt krig framför en kompromiss som missgynnar dem själva.

Den som kan sin mellanösternhistoria ser förstås parallellerna till det inbördeskrig som utbröt i Libanon 1975. Det utkämpades av ett virrvarr av väpnade miliser som alla manipulerades av och själva manipulerade sina utländska stödjemakter.

Libanonkriget kunde ha fortsatt ända in i våra dagar, men slutade i stället åren 1989–1990 efter det så kallade Taifavtalet. Avtalet erkände Syriens militärockupation av Libanon, och stöddes av alla inblandade, från Syrien och Saudiarabien till USA och Israel. Permanent syriskt inflytande över Libanon ansågs den gången vara ett acceptabelt pris för att hejda inbördeskriget. Ett annat syfte var att säkra Assads samarbete i Palestina- och Irakfrågorna.

Libanon hade inget val: det krigshärjade lilla landet tvingades sälja sin frihet mot fred, en förnedrande Pax Syriana under Assads överhöghet. Inte förrän 2005 återvann Libanon något mått av självständighet, när de syriska trupperna tvingades retirera.

En »libanonisering« av det syriska inbördeskriget är inte alls nödvändig, men i dagsläget det mest sannolika av flera möjliga alternativ. Men de regionala konflikterna, till exempel mellan USA och Iran, tycks i dag alltför svårlösta för att medge ett fredsavtal med brett internationellt stöd. Vi bör inte heller glömma att Syrien är fem gånger större än Libanon. Det är svårt att föreställa sig att någon stat skulle kunna ockupera Damaskus för att på gott och ont tvinga fram fred och underkastelse, som de syriska trupperna en gång gjorde i Beirut.

(Klicka på bilden för förstoring)

 

 Fakta | En historia fylld av krig

 

1920    Syrien skapas som franskt mandat
1946     Självständighet från Frankrike
1948–49    Krig med Israel
1958–61    Union med Egypten
1963    Baathpartiet tar makten
1967     Krig med Israel, Golanhöjderna ockuperas
1970    Hafez al-Assad tar makten
1973    Krig med Israel
1976    Syrien intervenerar i Libanon
1979–82    Islamistiskt uppror mot Assad
1982    Konflikt med Israel i Libanon
1991    Krig med Irak, fredssamtal med Israel
2000    Bashar al-Assad ärver makten i Syrien
2005    Syriska armén retirerar från Libanon
2011    Revolutionen utbryter

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera