Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Elisabet Hasselberg Olsson

Textilkonstnär, dog den 6 september, 80 år gammal.

När Riksdagshuset i Stockholm byggdes om under tidigt 80-tal skapades en helt ny plenisal högst upp i den halvcirkelformade delen av byggnaden på Helgeandsholmen. Bakom talmannen, så centralt som möjligt, ville man ha en stor skärm för bildvisningar. Men man ville också kunna täcka för den skärmen med något vilsamt konstverk varje gång den inte användes. Ett textilt konstverk skulle vara lämpligast. Det skulle vara enklast att hissa upp i taket när man behövde se skärmen.

Vem som skulle få äran att skapa vad som skulle bli landets avgjort mest visade offentliga konstverk skulle bestämmas genom en tävling. 1981 bjöds fyra framstående textilkonstnärer in att lämna varsitt bidrag.

Elisabet Hasselberg Olsson var den enda av de inbjudna som var helt självlärd. Dessutom hade hon aldrig lämnat in något sådant här tävlingsbidrag förr. Hon visste inte ens hur man skulle göra en akvarellskiss. När hon skissade upp saker för sig själv gjorde hon det med en enkel blyertsteckning och därför fick det bli en sådan nu också. Och en liten provvävnad. Det räckte, skulle det visa sig. Hon fick uppdraget.

Elisabet Hasselberg Olsson blev extremt glad och samtidigt fullkomligt skräckslagen. Vad hade hon gett sig in på?

I och med att hon var självlärd hade hon kommit att skapa sin helt egen teknik. Och hon hade alltid arbetat ensam. På grund av det mycket stora formatet på riksdagsväven – 560 x 960 cm – skulle hon nu behöva lämna över själva vävarbetet till Handarbetets Vänners ateljé på Djurgården. Paket med lin strömmade in från hela landet, lin som människor hade spunnit eller ärvt och sparat i åratal och som de nu ville skulle vävas in i arbetet. Så på många sätt var den här väven en riksangelägenhet redan innan den var färdig.

Riksdagsväven, som heter »Minnet av ett landskap«, vävdes i tre delar. När man väver ser man högst ett par decimeter av arbetet åt gången, så det var först när den centrala tredjedelen av verket var färdig och kunde klippas ut ur vävstolen som de kunde få en uppfattning om hur resultatet skulle bli. Det var först nu de kunde känna sig lugna – att ljuset och djupet var helt rätt.

Men när projektet var avslutat fortsatte Elisabet att väva ensam, som hon alltid gjort, hemma i vävstolen i kedjehuset i Täby. Ofta tillsammans med maken John Olsson, som arbetade som arkitekt men som också byggde skulpturer i parets till ateljé ombyggda övervåning.

Elisabet Hasselberg Olsson började väva först när de två som nygifta hade flyttat till Stockholm och fått barn. Paret bodde då inneboende hos den legendariska textilformgivaren Elsa Gullberg. Elisabet började med slipsar och halsdukar, men snart gjorde hon även väggdekorationer att ha i det egna hemmet. Elsa Gullberg var entusiastisk och övertalade henne att visa sina vävar på hennes butik inne i stan. Där väckte de stort intresse. Elisabet Hasselberg Olsson fick en utställning på det högt ansedda Hantverket och redan samma år, 1965, hade Nationalmuseum köpt in en av hennes vävar. Hennes karriär hade tagit fart.

60- och 70-talen var glada år för Sveriges textilkonstnärer. Det byggdes mycket nytt, och Elisabet Hasselberg Olsson sålde vävar till privathem, företag och offentliga miljöer. Dessutom fanns det ett mycket starkt intresse för hennes arbeten från kyrkor och andaktsrum. Hennes abstraherade och arkaiserade motiv hade en särskild meditativ ton som lämpar sig väl för introspektion.

Och det var också meditation och introspektion som hon själv fann i sitt vävande. Hon var annars en betydligt mer extrovert person än vad man skulle kunna tro om man bara tittade på hennes vävar. Hon älskade att umgås med vänner, att leta fynd på antikmarknader, att fika med tårta och att jobba i trädgården, ju snårigare desto bättre. Särskilt mycket tyckte hon om rosor. Men däremellan behövde hon försjunka i arbetet vid vävstolen, linnetråd för linnetråd, centimeter för centimeter. Det var de två polerna som gav balans åt hennes tillvaro.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera