Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fega inte om flyktingbarnen

Vi kan inte döma ut en hel medlemsstat i EU utan att veta hur det kommer att se ut där »framgent«.

Det sa en upprörd Tobias Billström i måndagens »Aktuellt«, apropå kritiken mot att rekordmånga asylsökande barn och unga utvisas från Sverige till Italien. Den typen av diplomatiska krumbukter (ingen har talat om »framgent«, utan om dagsläget) är väl acceptabla om de kommer från UD:s presstjänst. Men migrationsministern borde veta bättre. För det är inte så att Italien har utsatts för orättvis kritik, eller att det råder några tveksamheter kring asylsituationen där. »Italien har i bästa fall ignorerat migranters, flyktingars och asylsökandes förtvivlade situation. I värsta fall har landet visat sig villigt att överse med brott mot de mänskliga rättigheterna för att sätta det nationella, politiska självintresset främst«, konstaterade Amnesty International i somras.

Migrationsverket bör överväga att stoppa överföringen av barn och unga till Italien, anser barnombudsmannen Fredrik Malmberg i en skrivelse (september 2012) till Migrationsverkets generaldirektör. Malmberg hänvisar till FN:s barnkonvention som bland annat stadgar att inget barn får utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Tyngst av alla den senaste tidens varningar väger kanske ändå Europarådets rapport från förra månaden. Europarådet har tidigare anklagat den italienska kustbevakningen för att vara medskyldig till afrikanska båtflyktingars död. De som klarar sig levande i land, menar Europarådet nu, förskjuts ut i samhällets marginaler och faller i allt högre utsträckning offer för rasistiskt våld. Rådet fann bland annat boendesituationen mardrömslik; en fallfärdig byggnad (»Skammens palats«) i utkanterna av Rom tillhandahöll till exempel en (1) toalett per 100 boende.

Flera europeiska länder, som Danmark och Finland, har lyssnat till rapporterna och sett sig nödgade att stoppa avvisningarna till Italien. Men inte Sverige. Vi har blint följt den så kallade första asyllandsprincipen, där asylsökande ska skickas tillbaka till det EU-land de först anlände till. Tydligen oavsett hur situationen där ser ut och oavsett om anländandet bara bestod av ett par snabba fingeravtryck på väg till slutdestinationen. Av rent medmänskliga skäl borde vi snarast sälla oss till våra grannländers  led.

Vi kan förstås fortsätta att skicka människor till garanterad misär medan vi väntar på att de formella ramverken ska falla på plats. Efter många års käbbel mellan medlemsländerna har EU-parlamentariker äntligen nått en överenskommelse om förändringar i den så kallade Dublin II-förordningen, som syftar till att stärka asylsökandes rättigheter. Bland annat ska EU:s medlemsstater inte kunna sända tillbaka asylsökande till länder där de riskerar att utsättas för omänsklig eller kränkande behandling. Förhoppningsvis blir dessa ändringar EU-lag i december efter en omröstning.

Men i ett Europa där främlingsfientliga partier har vunnit inflytande över invandrings- och flyktingpolitiken kan det inte bara handla om att pådyvla medlemsländerna toleranta attityder ovanifrån, så att säga. De icke-rasistiska mainstreampartierna (oavsett om de står till höger eller vänster) har ett viktigt europeiskt arv att försvara: empatin med människor från andra kulturer, människor som är på flykt. Till viss del görs detta genom att öppna landets gränser för dem, vilket Sverige har gjort i oproportionerligt hög utsträckning och ställt andra EU-länder i skamvrån. Nästan 90 procent av alla asylsökande tas emot av bara ett tiotal medlemsländer. Det finns ännu ingenting som liknar ett gemensamt europeiskt ansvar för dem som söker sig till vår kontinent från krigs- och konfliktzoner som Syrien. Många länder har ju i stället som mål att hindra så många som möjligt från att ta sig in.

Sverige skulle kunna vara en moralisk ledstjärna för resten av medlems­länderna. Men då krävs det att vi då och då också vågar hänga av oss vår fyrkantiga kostym, ser sanningen i vitögat och agerar därefter. I detta fall skulle det innebära att vi slutar skicka traumatiserade människor till främmande platser där de löper risk att behandlas sämre än djur. Det är det som är det verkligt upprörande här, inte att ett EU-land har mage att döma ut ett annat.

***

För övrigt avslutades Tory-konferensen med ett känsloladdat tal av David Cameron. Premiärministern insisterade på att partiet, som uppfattas som alltmer elitistiskt och ointresserat av vanliga människors tillvaro, välkomnar alla britter. Men i realiteten tycks begreppet »medkännande konservatism« vara passé också på denna sidan Atlanten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera