Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

I otakt med tiden

Jag tänker på flimret i en svartvit teve när programmen tagit slut för dagen. Jag tänker på den korta stundens väntan när nummerskivan på en telefon ska rulla tillbaka och Sovjetunionen ännu inte fallit. Jag tänker på min första bankbok. Jag tänker på Pelefant och Pacman och Palme.

På blandband och programmering i Basic. På rädslan för skogsdöden och kärnvapnen. På skolavslutningarnas reciterade verser: »när vintermörkret kring oss står / då gryr på nytt vårt kyrkoår«. På ljudet när ett telefonmodem med lite tur kopplar upp till en BBS. Jag tänker på musikfestivaler med tiotusentals besökare, men inte en enda mobiltelefon.

Ja, sånt är det väl man ska älta för en oförstående ungdom när man blivit gammal. »Jag glömde att du är född på artonhundratalet«, sa en yngre tjej som bodde hos mig ett tag, när jag råkat använda ett eller annat daterat uttryck. Och ibland tänker jag att jag kanske verkligen är född på artonhundratalet. Är dagens lågstadieskolor fortfarande fyllda av uppstoppade ugglor och slitna planscher över Palestina på Jesu tid? På något vis har jag svårt att tänka mig det. På något vis har jag svårt att tänka mig att min egen lågstadieskola var det, men det är så jag minns den. Med eroderade träbänkar med plats för bläckhorn och ett oändligt tjat om Josef och hans bröder. Med levergryta i matsalen och en ständig lögnaktig försäkran om att allt skulle bli mycket jobbigare i mellanstadiet.

Jag hatade det förstås. Och ändå frestas jag till nostalgi för den tid då det digitala syndafallets följder ännu inte blivit tydliga. Tankefiguren att »det var bättre förr« är, från smått till stort, från vänster till höger, mycket lätt att falla in i.

Det är förstås också mycket lätt att påpeka att exempelvis redan de gamla grekerna tyckte att det var bättre förr. Alla de gamla grekerna? Nej, inte riktigt alla. På sistone har poeten Timotheus av Miletus legat mig varmt om hjärtat. Ett av hans få bevarade fragment (och hela denna krönika är egentligen bara en förevändning för att få citera det) lyder ungefär så här:

Jag sjunger inte de gamla sångerna,

för mina nya är bättre;

den unge Zeus regerar,

i gamla dagar härskade Kronos;

bort med den gamla musan!

Timotheus levde ca 445–356 f Kr och är bland annat känd för att ha uppfunnit en ny kithara, med elva strängar i stället för tio. För det blev han utslängd ur Sparta, men hyllad av ungdomen, som alltid gillar nymodigheter. Euripides uppskattade honom. Den store artonhundratalsfiologen Wilamowitz gjorde det inte

Var Timotheus den förste futuristen? Nja, spartanerna ansåg snarast att han förvekligade musiken. Nittonhundratalets italienska futurister framstår på goda grunder inte som särskilt attraktiva i dag, med sina hyllningar till kriget, manligheten, bilismen och fascismen. Men när jag tillbringade en månad i Rom, utan att lyckas skriva ett ord, började jag litegrann förstå deras hat mot kulturarvet. Hur skulle man själv kunna skapa något på en plats som redan var mättat med millennier av kulturhistoria?

De såg dock en chans att åka snålskjuts på den accelererande industriella revolutionen. Tills den, som revolutioner brukar göra, kastade av dem. Och det är det jag tänker på när jag ser en eller annan yngre författare hylla den digitala revolutionen och säga att den traditionella bokens död inte är något att sörja, och så vidare. Men vad skulle de annars göra, i den situation där de befinner sig?

Och det var allt för denna gång. Nästa krönika ska jag ägna åt 1600-talets kulturdebatt mellan les anciens och les modernes.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera