Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Schh!

Så blev tystnaden ett maktverktyg.

I premiärnumret av litteraturtidskriften Const Literary Preview sticker Lidija Praizovics bidrag ut. Det är en lång, infekterad irriterad utgjutelse där Praizovic, i likhet med Lars Norén, Karl Ove Knausgård och Maja Lundgren, använder sig av namngivna personer och verkliga händelser som råmaterial. I Praizovics fall är spelplatsen skrivarlinjen på Biskops-Arnö. Motorn är den motsättning Lidija Praizovic upplever mellan sin invandrararbetarklassbakgrund och klasskamraternas privilegierade jag. Vid ett tillfälle bråkar hon, vars mamma är förtidspensionerad före detta städerska, med dottern till en etablerad norsk ­genusvetare. »Hur kommer det sig då att jag känner mig så förtryckt när jag pratar med dig?? som att min röst, jag, min mamma och jag, inte existerar om jag inte här och nu skriker rakt ut, ett vansinnets skrik som ska krossa ALLT!«, frågar hon sig. Hon vill höras. Hon vill att alla ska lyssna.

Annars är det påfallande ofta tystnaden som gör sig gällande hösten 2012. Som ideal. Tystnaden är ljudmiljöernas slow food, motsvarigheten till hemstoppad korv smaksatt med egenodlade örter. Exklusiv, belönande för den som förmår att ge den sin tid och uppmärksamhet.

Det har varit mycket John Cage på sistone, i och med att den moderna konstmusikpionjären skulle ha fyllt hundra år i september. För Cage var musikens uppgift att göra lyssnaren mer medveten om världen sådan som den är, i motsats till teorier om att musiken skulle användas för att bringa ordning i kaoset, eller driva utvecklingen framåt. Cages mest kända verk »4’33« består av lika många minuters och sekunders tystnad. Skrivet 1952 är det fortfarande relevant. Det är inte bara inom konsten som tystnaden görs till en poäng. I nyutkomna essäboken »Koltrasten som trodde att den var en ambulans« skriver journalisten Anders Mildner om hur ljudmiljön styckats upp och sålts ut i en omfattning som lett till att tystnaden i sig, förpackad som retreat och andra semesterresor, blivit en handelsvara. Det är ju så: Den som har råd kan skaffa sig tystnad. De som har inflytande kan se till att vägar leds om, att flygplatser flyttas, att barngrupperna i förskolan är så pass små att barnen inte blir galna av att försöka överrösta varandra. Den arbetsplats som är utsatt för starkast ljud är inte längre industrin, där hörselskydd hör till, utan förskolan. Höga ljud i arbetslivet har blivit en kvinnofråga.

Män som inte hörs på annat sätt i samhället tenderar att se till att göra det genom att göra oväsen, skriver Mildner. För motorcyklister, hårdrocksband och fotbollsfans är de tillfälliga utbrotten av hög volym ett sätt att bryta marginaliseringen.

Patriarkatet bygger delvis på det hot om våld som vissa män hotar att utöva. Stephan Mendel-Enk pekade i  sitt manlighetsreportage »Med uppenbar känsla för stil« (2005) på hur detta har effekter som att det finns gratis pissoarer för män på stan, men inget motsvarande för kvinnor.

Kvinnor kissar inte på gatan i brist på annat. De väsnas inte heller, i samma utsträckning. Det är två motsatta ting att vara tystad, och att välja tystnaden därför att man vet sig vara i en position där folk lyssnar på en. Kvinnor, invandrare och arbetarklassens kollektiva tystnad gör att det finns en uppdämd resonans för Lidija Praizovics skrik, som gör texten angelägen långt bortom de faktiska personer som figurerar i den.

En av Anders Mildners grundteser är att vi måste bli mer uppmärksamma lyssnare. Vi måste acceptera tystnaden, för att kunna möta världen så som den är. Ungefär som Cage skulle resonera. Det må vara sant. Däremot är hans val av bevisföring märklig. Allt handlar om att höras, skriver Mildner, och tar politiken som typexempel. »Vi känner till att Martin Luther King, Olof Palme och Winston Churchill var fenomenala på att prata inför publik – men kan vi ens räkna upp någon politiker eller opinionsbildare som varit känd för att han eller hon var en bra lyssnare?»

En kuriös fråga i Sverige 2012, där Fredrik Reinfeldt sedan sex år inte ägnar sig åt något annat än att »lyssna in« i sin roll som statsminister, och där riksdagen allt mer framstår som ett forum för tysta leken. Inom regeringen har Reinfeldt konkurrens av Annie Lööf, som lyssnar in, »med stora öron«, som hon lovade Saab-anställda i samband med konkursförvaltningarna i december 2011. De senaste årens största svenska politiska misstag var när socialdemokraterna försökte spela den småländske snackpåsen Håkan Juholt mot Fredrik Reinfeldts vägg av behärskat mummel. Stefan Löfven är en värdigare motståndare. Genom att säga så lite som möjligt har han hämtat upp nio procentenheter för partiet i opinionsundersökningarna.

Även internationellt vänder sig toppolitiker till Trygve Bratteli, statsminister i Norge under 1970-talet, för inspiration. Bratteli var känd som mycket språkkunnig: han kunde tiga på flera språk. Frankrikes president François Hollande hör också till de tysta. Enligt en artikel i The Independent förmögen att till och med »skrika tyst« vann han vårens val mot den extroverte Nicolas Sarkozy.

En invändning mot lyssnandets retorik är att det inte är särskilt förpliktigande att säga sig »lyssna in«. Tvärtom. Det är inte för inte som »jag hör vad du säger« hör till det mest nedgörande man kan säga till någon. För att välja att lyssna måste man vara säker på att man kan göra sig hörd, vilket gör det uttalade lyssnandet till en ofelbar maktdemonstration. Att lyssna in är något helt annat än att lyssna på någon och den personens åsikt. Att lyssna in är att utvinna så mycket information som möjligt för att kunna fatta ett strategiskt korrekt beslut. Det är politik som marknadsundersökning. En detalj i sammanhanget är att Fredrik Reinfeldt riskerar skjuta sin trovärdighet som engagerad lyssnare i sank genom att envist hävda eurodiscogruppen Da Buzz som sin absoluta favoritmusik.

Det är just till musik som vi är vanast vid att definiera oss som lyssnare. I få andra sammanhang tar vi det för lika självklart att vår uppgift är att aktivt lyssna, och att relatera till andra som lyssnare. Vi förväntar oss i gengäld att dessa ordnade ljud ska göra något för oss. Emotionellt, intellektuellt, fysiskt, socialt.

I historikern Rasmus Fleischers nyligen framlagda avhandling »Musikens politiska ekonomi« redogörs för musikens omvandling från vardaglig verksamhet till handelsvara. Innan musiken kommersialiserades var musicerandet en integrerad del av tillvaron. Då fanns »ingen anledning att särskilja musik från gestik eller teknik. Frånvaron av en särskild musik lät i ett avseende hela tillvaron vara musikalisk«, skriver Fleischer.

2010-talet har varit en omvälvande tid för musiklyssnandet. Genombrottet för inspelad musik för snart hundra år sedan innebar att lyssnandet för första gången blev en privat sysselsättning. Musik i lurar har varit en effektiv avskärmningsstrategi. Nu är lyssnandet på väg att åter bli socialt. Spotifys koppling till Facebook innebär att allt man spelar redovisas för ens kompisar. Både i själva programmet och, om man inte väljer bort det, på Facebook. Som lyssnare blir man en del av innehållet i tjänsten, en del av varan som säljs till andra prenumeranter. Alternativet private session finns, men är begränsat till sex timmar. Gör det oss till bättre, eller mer medvetna lyssnare att andra ser vad vi gör? Möjligtvis. Mer självmedvetna? Definitivt. Fokus flyttas från verket, och ens egna omedelbara önskningar, till hur vi framstår genom att ta del av det. Tycker jag verkligen så mycket om Richard Buckner att jag är beredd att visa alla att jag lyssnar på hans skivor nästan hela tiden?

Parallellt pågår en omvänd utveckling när det gäller film- och tv-medierna. Dessa har konsumerats kollektivt. Man samlades i salongen, eller framför rutan. Med en ­publik som i allt högre grad isolerar sig med dator och hörlurar, med skärmen i knät, en halvmeter från ansiktet, förändras förutsättningarna. Upplevelsen blir mer intim.

I en artikel för Los Angeles Review of Books förklarar skribenten Adam Wilson framgången för ståuppkomikern Louis CK:s serie »Louie« med att den matchar tittarvanorna hos dessa »laptop loners«. I den vagt självbiografiska serien om en frånskild tvåbarnsfar som nojjar över sin kropp och skämtar om självmord är det ofta oklart om man ska skratta eller implodera av genans. Det är för obekvämt för tv. Ensam med datorn finns däremot inte samma behov av att bekräfta varandra som i tv-soffan, där obehaget till slut måste skingras genom ett samfällt skratt.

Är det lättare att ta in det någon säger i enrum? Jag upplever det som så. När jag läser Lidija Praizovics text är jag ensam med den. Hennes ord når mig, i fred. Med en publik, ens en tänkt sådan, blir varje ­reaktion och handling föremål för ett socialt övervägande. Jag är inte jag i det läget, utan mitt »jag« i mikrooffentligheten. Det utåtriktade lyssnandet gör oss döva för oss själva, och därmed för andra. Till slut riskerar man att höra så illa att Da Buzz låter som världens bästa band. Det kan ingen tystnad i världen råda bot på.

 

Fakta| Aktuella ljud

Utställningen »Mer än ljud«, med anledning av hundraårsjubileet av John Cages födelsedag, pågår på Bonniers konsthall i Stockholm till den 2 december.

Advokaten och skribenten Susan Cains bok »Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking« har fått stort genomslag sedan den släpptes i början av året.

Eva Alerby, professor i pedagogik vid Luleå tekniska universitet, gav i februari ut boken »Om tystnad«, där tystnaden diskuteras i relation till makt, inom konst och musik, och utifrån klassrumssituationer.

Rasmus Fleischers avhandling »Musikens politiska ekonomi«  vid Södertörns högskola ges ut av Ink bokförlag.

Anders Mildners »Koltrasten som trodde att den var en ambulans« ges ut av Volante.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera