Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Socialkonservativa Sverige AB

Länge var Sverige ett udda land i Europa. Det kontinentala mönstret är två likartade socialkonservativa partier, ett kristdemokratiskt/konservativt och ett socialdemokratiskt, som växlar vid makten med andefattiga reformförslag.

I vissa länder, som Holland och Finland, sitter till och med de tre–fyra största partierna i ständigt växlande konstellationer med varandra. Sverige däremot hade i årtionden en ideologisk spänning – och därmed spänst – mellan en överdominant socialdemokrati och en osedvanligt idealistisk liberal opposition, ofta inspirerad av brittiska och amerikanska förebilder.

Mötena Erlander-Ohlin, Palme-Fälldin, Palme-Adelsohn, Carlsson-Bildt var veritabla bataljer, inte de såsiga pekpinnekonversationer vi vant oss vid på senare år. Borgerligheten var märkt av ökenvandringen i opposition, men ofrivilligt drev man socialdemokraterna framför sig när man stakade ut skarpa liberala riktmärken. Vår kris på 1990-talet ledde därmed till de stora reformernas decennium i svensk politik.

Så kom alliansen och nya moderaterna. Socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas med en ny retorik och ett nytt regeringsalternativ. Sex år senare är uppdraget fullbordat. Moderaterna är jämnstora med socialdemokraterna, som är så tillbakapressade att Stefan Löfvens dryga 30 procent ses som en storartad framgång.

Men vad har egentligen hänt? I samband med 2012 års budgetdebatt börjar de båda stora partiernas identitet glida in i varandra. Det är som om Sverige inte längre har ett, utan två socialdemokratiska maktpartier, ett ljusrosa och ett ljusblått. Magdalena Anderssons främsta kritik av regeringen när hon lägger fram sitt alternativ är att finanspolitiken inte är tillräckligt stram.

Listan på stora frågor där förslagen från moderater och socialdemokrater är nästan identiska är lång: jobbskatteavdragen, rut, rot, inte röra las, ingångslöner och värnskatten, finanspolitikens stramhet, utbildning och lärlingsplatser som svar på ungdomsarbetslöshet, måttliga infrastruktursatsningar, industripolitik, mer arbetsmarknadsutbildningar, för att bara nämna några. Listan över stora skillnader är kortare: bolagsskatten, a-kasseavgifterna, sjukförsäkringen, arbetsgivaravgifter för unga, krogmomsen och sjukansvar för arbetsgivare. Sammanfattningsvis vill socialdemokraterna ta några steg tillbaka till den politik Magdalena Andersson förvaltade under Göran Persson medan moderaterna vill stå still.

Denna socialkonservativa konsensus skulle inte skada om inga större problem fanns att lösa. Men samtidigt som svensk konjunktur åter bromsar in så förblir den totala arbetslösheten hög. Mer än en av tio svenskar som skulle kunna arbeta gör inte det.

Ställd inför detta har moderaterna och socialdemokraterna talat spaltmeter om jobben, som »arbetslinjen« och »affärsplan för Sverige«. I praktiken har de dock bara ett och samma övergripande svar: utbilda bort arbetslösheten. Inget fel i det, men det räcker inte. Det gjorde det inte under Göran Persson och det gör det inte nu.

I realiteten finns därför tre alternativ för jobben i svensk politik: 1) moderater och socialdemokrater med sin socialkonservativa linje, 2) utgiftspopulism som drivs av vänsterpartiet och sverige­demokrater, där pengar alltid magiskt dyker upp för de förslag man hittar på 3) en strukturpolitik, med reformering av arbetsmarknaden och nya former av skattesänkningar för att stimulera jobbskapande, som drivs av övriga ­allianspartier och ibland av miljöpartiet. Denna sistnämnda kvarvarande skärva av ekonomisk liberalism är det enda seriösa alternativet till en jobbpolitik som under 20 år fortfarande inte levererat. Trots det tillmäts varken budskapet eller budbärarna än så länge någon större betydelse av vare sig väljare eller media.

Det saknas en Olof Palme. Inte, som många påstått i samband med dokumentärfilmen, för att han var så framsynt, det mesta han framhävde har med tiden förkastats, utan därför att han var ideologiskt och intellektuellt skarp och genom denna skärpa lockade fram idéernas konfrontation.

Alternativet är att normaliseringen av Sverige fortsätter tills vi blir ett i raden av socialkonservativa europeiska länder med hög arbetslöshet och trögflytande debatt, om än med extraordinärt solida statsfinanser.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera