Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Anita Björk

Skådespelare, dog den 24 oktober, 89 år gammal.

Att Anita Björk skulle bli någonting konstnärligt var hon själv ganska klar över redan som ung. Hennes far var violinist och hade varit över till Amerika och spelat flera gånger. Han tyckte det vore lämpligt om hon kunde bli pianist, och hon spelade också piano i fem år. I ett samtal med Arvid Lagercrantz som sändes i Sveriges Radio 2003, förklarade hon emellertid att det inte var »hennes längtan«. Hon bestämde sig för att bli dansare i stället.

Hennes livs första stora sorg kom när hon som trettonåring sökte in på balettskolan på Kungliga Operan. Innan hon ens fick komma in på scenen förklarade en kvinna bara att: »Nu får alla flickor som är över tio år gå«.

En snäll scenvaktmästare nere vid sceningången, med tjock mage, mössa och stort skägg tröstade Anita. »Du ska inte gråta«, sa han. »Du ska pröva vid Dramaten, där tar de hand om dig hela livet. Här tar de bara hand om dig halva.« Det tog hon fasta på så småningom. Hon skulle komma att göra över hundra roller på Dramaten under sitt liv.

På Dramaten träffade hon regissören Alf Sjöberg, som skulle få stor betydelse i hennes liv. Han satte upp »Fröken Julie« på lilla scenen 1949, och något senare bestämdes det att den uppsättningen skulle bilda grund för en filminspelning. Dock befanns Inga Tidblad, som spelat Julie på scenen, vara för gammal för att kunna gestalta henne på film. Anita Björk fick ta hennes plats. Filmen blev en stor succé och vann stora priset i Cannes 1951. Hollywood började fundera på hur man skulle kunna göra Anita Björk till »The new Garbo«.

Hon fick ett erbjudande om att spela huvudrollen i Alfred Hitchcocks »I Confess« och åkte över till Kalifornien för att göra upp om detaljerna. Hennes stora kärlek, Stig Dagerman, följde också med, och även deras lilla flicka Lo. Stig och Anita hade träffats när Dagermans pjäs »Den dödsdömde« sattes upp, och de hade genast inlett en djup förälskelse. De var då båda gifta och hade barn men det kunde liksom inte hjälpas. De var syskonsjälar, brukade Anita Björk säga.

Det hela visade sig vara lite för komplicerat för Hollywood. Filmbolaget Warner fick kalla fötter. Ett oäkta barn med en man som dessutom fortfarande var formellt gift med en annan kvinna? Nej, det skulle inte gå an att göra en ny Garbo av en kvinna som levde i synd. Om inte Stig möjligen kunde tänka sig att genast åka ner till Mexiko och låta skilja sig där? Paret tackade nej och for hem till Sverige igen. Huvudrollen gick till en annan skådespelare.

Något senare spelade Anita Björk ”Fröken Julie” på teatrar i Norge. Hon kände att hon var tvungen att göra den rollen till sin egen och inte Inga Tidblads, som Alf Sjöberg ville ha den. Hon ville krypa in under skalet på Julie, och känna henne inifrån och ut med sin egen kropp. Det var så Anita Björk kände att hon måste spela teater. Ofta var det svårt för henne att göra det tillsammans med Alf Sjöberg. Han tycktes liksom stå i vägen för henne med sin regi, försvårade processen att smälta samman med den person hon skulle spela. Det blev en dubbel kamp, kampen med rollen och kampen med Alf Sjöberg. Med Ingmar Bergman, som hon arbetade mycket med senare i livet, var det mycket bättre. Han löste upp spänningarna i stället för att tvinga fram dem.

Några år efter amerikaresan satte sig Stig Dagerman, som ofta umgicks med självmordsfantasier, i bilen i garaget till deras villa i Enebyberg, och låt motorn gå på tomgång tills han dog av kolmonoxidförgiftning. Det var en av många sorger som Anita Björk hade att bära i sitt liv. Kanske var det sorgerna som gjorde att hennes scenpersona så ofta var sval, hemlighetsfull, svåråtkomlig. Man skulle kunna föreställa sig att det skulle kännas utsatt att stå på en teaterscen med alla blickar riktade mot sig, men Anita Björk uppfattade det precis tvärtom. Livet var ofta kaotiskt, men på scenen kunde hon vila. Där kunde hon ju bli en annan. Hon brukade säga att när Dramatens portar slog igen bakom henne – då kände hon sig trygg.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera