Minnesord

Flora Gladh

Folkbildare, dog den 21 september, 87 år gammal.

Flora Gladh hade hunnit bli pensionär innan hon till slut tillät sig att våga minnas. Det var på en gruppresa i Prag. En av punkterna på programmet var att de skulle besöka koncentrationslägret Theresienstadt. Flora hade från början tänkt att hon skulle hoppa över det. Men sedan ändrade hon sig plötsligt på bussen, och tänkte att jo, hon var nog redo för att konfronteras med det där nu. När hon kom hem till Sverige hade hon bestämt sig för att berätta.

Innan dess var det inte många i det lilla värmländska samhället Deje som visste att där bodde en person som hade överlevt Förintelsen. Själv talade hon inte om det. Hon hade inte ens talat om det med sina barn. Flora Gladh hade nog betraktats som en vanlig Dejebo som talade Dejemål om än med en liten brytning och som hade jobbat på Tetrapak fram till dess att hon pensionerades. Men nu berättade hon, på ortens Folkets hus, om vad hon hade varit med om.

Hon hade fötts i Ungern och märkt av ett mer och mer öppet hat mot judar medan hon växte upp. Hennes pappa, som var skräddare, hade tvingats tillverka de davidsstjärnor som judarna enligt lag måste bära synligt för att man skulle känna igen dem. De föstes ihop i ghettot i Kecskemét, trakasserades och svalt. Innan Flora, hennes föräldrar och fyra av hennes syskon sattes på boskapståget till Auschwitz förklarade hennes pappa att nu skulle det nog bli bra, nu skulle de kanske få jobba åtminstone.

När de kom fram till perrongen ställdes de upp i två grupper. Flora fick gå åt ett håll, resten av familjen åt ett annat. Det minnet skulle komma att bli en central smärtpunkt i hennes liv. Men hon förstod inte då att hennes familj togs åt sidan för att dödas omedelbart. Hon förstod fortfarande inte vad det var som gjorde att det luktade så konstigt i Auschwitz-Birkenau.

Flora brukade ta en pinne och rita upp en spis i sanden. Hon och hennes medfångar fantiserade om att de gjorde paprikakyckling och gulasch. Men på lägret fick de bara tillräckligt för att hålla sig vid liv, om ens det: soppa gjord på några få rovor och bröd bakat med sågspån för att det skulle svälla i deras magar. Deras hår och naglar slutade växa. Deras mens upphörde. Kvinnor som var gravida dödades regelmässigt, men vissa tilläts leva tills barnen blivit födda. Flora hade svårt att förstå logiken i det, tills hon insåg att doktor Mengele hade valt ut vissa spädbarn som han ville använda till medicinska experiment.

Varför överlevde Flora? Kanske på grund av de brödbitar som då och då flög in till henne över stängslet. Hon hade någon som brydde sig om henne på andra sidan gatan, där en avdelning för män låg. Då och då band han fast en brödbit vid en sten och kastade den till henne över den sjungande högspänningsledningen. Flora Gladh kom att förflyttas till ett arbetsläger i Grünberg där hon jobbade tolvtimmarspass på ammunitionsfabrik, och hamnade sedan i en av de panikartade dödsmarscher som tyskarna tvingade ut sina lägerfångar på i krigets förvirrade slutskede. Flora har vittnat om hur hon hörde råttorna gnaga på hennes medfångars näsor, öron och kinder då de övernattat i stora stall, gnagde på människor som var för utmattade för att göra motstånd ens mot råttorna.

Hon kom till sist till Bergen-Belsen där hon trängdes med lik som tyfusen skördat. Här fanns inte ens rovor. Fångarna försökte överleva på jord, bark och multnade löv. När lägret till sist befriats av britterna for hon med en av de vita bussarna till Mölnbacka herrgård i Värmland, och i Värmland blev hon kvar och gick in i den stora tystnaden.

Hon bröt den i början av nittiotalet, och hennes berättelser blev ett levande vittnes-mål mot dem som då påstod att Förintelsen aldrig hade existerat. Hon talade i skolor och blev mycket omtyckt. Hon åkte med på gruppresor till Auschwitz och berättade om sina upplevelser tre eller fyra gånger per år. Där fick hon också till slut ta farväl av sin familj, vid krematorium 2. Hon föreställde sig att hennes far, mor och syskon kom fram till henne från ruinerna. Hon tröstade dem med att säga att hon snart skulle komma tillbaka.

Stefan Westrin, Frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera