Minnesord

Göran Stangertz

Skådespelare, regissör och teaterchef, dog 27 oktober, 68 år gammal.

Göran Stangertz gjorde sin sista roll som chef för Helsingborgs stadsteater mot sin fru Kajsa Ernst. De spelade »Tills döden skiljer oss åt« av Eric-Emanuel Schmitt. Och Göran Stangertz sa, i första scenen, att han vaknade upp på sjukhuset med stickningar i munnen och bandage runt hela huvudet. Det märkliga var att exakt det hade hänt honom själv bara några månader tidigare.

Han hade lämnat sin son i skolan och satt i gång med lite morgongymnastik i parken i närheten av hemmet. Senare ska han säga i Sveriges Radio att »Det känns som någonting går sönder inne i huvudet«. Han svimmar. Läkarna konstaterar hjärnblödning. Han vaknar av att hans fru står bredvid hans säng på sjukhuset. Det enda han säger är »Vem vann?«. Det här är nämligen nästan exakt fyra år sedan, så det var presidentval då också. »Obama«, svarar Kajsa Ernst, och Göran Stangertz somnar om.

Den gången lyckades han komma tillbaka. I en intervju med Svenska Dagbladet berättade han att han aldrig var rädd. Dödsångesten hade han lämnat bakom sig i början av 90-talet, när han slutade dricka och kände att han var tvungen att lämna över sig till någonting större än honom själv. Vad det nu kunde vara. Göran Stangertz visste inte vad det var, han visste bara att han var tvungen att lita på det.

Göran Stangertz hade en liknande lätthet i sitt skådespel, en otvungen direkthet med kameraögat eller med publiken. Även i filmtagningar som kunde vara tekniskt komplicerade och krävde exakt timning var han tvungen att göra någonting nytt, överraskande, sätta någonting på spel. Det gav honom en improvisatorisk kvalitet.

Han förknippas fortfarande kanske mest med två sjuttiotalsfilmer av Janne Haldoff: »Det sista äventyret« för vilken han fick en av sina två guldbaggar, och så »Jack«, filmatiseringen av Ulf Lundells debutroman. Men egentligen var han mer teater- än filmmänniska. Tidigt i karriären började han regissera, och han var till exempel den som gav Lars Norén sitt genombrott som dramatiker, med urpremiären av »Natten är dagens mor« på Malmö Stadsteater.

Han var bra på att spela män som hade en osäkerhet i grunden, och mycket av den osäkerheten kunde han nog känna igen i sig själv. När han kom in på scenskolan i Göteborg gjorde han det som reserv, vilket gjorde att han omedelbart tänkte att alla andra som kommit in hade gjort det på grund av deras oerhörda begåvning, medan han själv kommit in på ren tur. Men eftersom han verkligen, verkligen ville bli en fantastisk skådespelare så bestämde han sig för att jobba hårdare än alla andra. Han slutade dricka och röka, började träna hårt och gick på en konsekvent diet bestående av vitkål. Det slutade med att han bara vägde 57 kilo, och han var ändå rätt lång. Han hade redan gått ut scenskolan när en av hans gamla lärare bekymrat sa: »Du ser ut som en idé om dig själv.«

Han ändrade sitt beteende. Började äta mer, och snart unnade han sig även en pilsner och en cigarett. Därifrån gick det utför, även om karriären fortsatte gå bra. Han drack inte på jobbet, men alltmer när han var ledig.

Han sa farväl till allt det där samma kväll som inspelningen av filmen »Glädjekällan« var klar 1992. Göran Stangertz hade spelat den försupne och bedagade rockmusikern Mick Pierson, en karaktär som låg alldeles för nära hans egen person. När den sista tagningen hade gjorts frågade han regissören Richard Hobert: »Är vi helt klara nu?«. Hobert svarade ja. »Ingenting mer vi behöver?« Nej. »Är du helt säker?« Ja.

När Richard Hobert åkte till Göran Stangertz hotell senare den kvällen hade Göran rakat av sig det långa håret som han hade haft när han spelat Mick Pierson. Och han hade beställt in sexor av tolv olika sorters brännvin. Han sa: »Det här är det sista jag dricker, min fru kommer och hämtar mig sen och jag ska lägga in mig på Nämndemansgården«. Den kvällen slutade han dricka och hittade en annan botten i sig själv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera