Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Hans Hammarskiöld

Fotograf, dog den 12 november, 87 år gammal.

Hans Hammarskiöld var den siste medlemmen av den berömda gruppen Tio Fotografer, som bildades 1958. Han var den kanske mest mångsidige i detta kollektiv av individualister och, vid sidan av Georg Oddner och Lennart Olson,  den mest berömde och internationellt uppskattade.

Hans karriär spände över nästan sjuttio år. Han började fotografera med sin pappas Leica redan som gymnasist på Östermalm i Stockholm i början av 1940-talet, deltog i sin första grupputställning 1948 och hade sin första separatutställning 1951. Hans sista större utställning, »Profiler«, visades på Nationalmuseum 2009 och bestod av ett stort antal porträttbilder. Många av dem klassiska, som porträtten av Carl Sandburg, Rudolf Nurejev, Maria Lang, Ingmar Bergman, Bror Hjort och kronprinsessan Victoria som ung flicka. Så sent som i våras hade han en mindre utställning i Stockholm och i somras en i Hirshult i Halland.

Hans Hammarskiöld verkade inom praktiskt taget alla fotokonstens genrer. Förutom porträtt specialiserade han sig under en period på mode, han gjorde reportage för tidskrifter och böcker, ofta i kulturhistoriska ämnen, fotograferade arkitektur och natur, tog en lång rad officiella porträtt av kungafamiljen och uppdrag för industrin. Till skillnad från många av sina kolleger väjde han inte för kommersiella arbeten. Han brukade säga att han alltid lärde sig något där som han hade nytta av i sitt fria skapande, och tvärtom. Han sökte utmaningen.

I mitten av 1950-talet arbetade Hans Hammarskiöld i London, där han fotograferade mode för Vogue och interiörer för House and Garden. Än viktigare för hans karriär var möjligheten att ströva omkring i en stad som ännu var märkt av andra världskriget. I hans »London portfolio« ingår många av de bilder han blivit mest känd för, och han byggde ofta sina utställningar kring dem.

Hans Hammarsköld blev också känd och älskad för en helt annan motivkrets. Hans egna barn och barnbarn betydde oerhört mycket för honom och under samtal inför en retrospektiv bok med hans bilder gav han mig telefonnumren till alla barn och barnbarn ur minnet - han kunde dem utantill.

Familjebilderna intog ofta en hedersplats på hans utställningar och han räknade många av dem till sina »ikonbilder«. Dessa bilder var ofta idylliska men aldrig idylliserande, och de präglades av en skir öppenhet, stor förtrolighet, humor och värme. Det gjorde för övrigt nästan alla hans bilder.

Hans Hammarsköld brukade säga att hans inställning till yrket inte ändrats nämnvärt sedan han började ta bilder. Fortfarande kände han samma spänning och förväntan när han skulle framkalla en filmrulle – han förblev analog – och göra sina kopior i mörkrummets rödaktiga ljus. Ett ljus som han alltid associerade till forna tiders lägereldar, där man berättar helt andra saker än med ljusrör i taket. Hans bilder blev ofta berättelser.

Hans negativarkiv var en guldgruva som han ständigt återvände till, »som en arkeolog«. Ofta hittade han bra bilder som han tagit för länge sedan men inte ens kopierat. Eller bilder som han tidigare inte tyckt var bra men som nu vuxit till sig, i hans äldre ögon. I botten för hans konstnärskap låg elegans och enkelhet, nyfikenhet och öppenhet. Ja, han medgav att han nog hade kvar lite av barnet inom sig, »det där att vara nyfiken på allt man kan se«.

Som inspirationskällor – »inte förebilder, direkt« – nämnde han ofta Henri Cartier-Bresson, Bill Brandt, Richard Avedon och Irving Penn. Den senare blev med åren hans nära vän. När Hans Hammarskiöld förra året fick i uppdrag att ta ett porträtt av Ulf Linde för katalogen till Duchamp-utställningen på Konstakademien gjorde han en parafras på Penns kända porträtt av Marcel Duchamp inställd i ett trångt hörn. Den benlöse Ulf Linde sitter i sin rullstol i ett lika trångt hörn, majestätisk och arrogant med en otänd cigarett hängande från munnen.

Det blev ett av hans sista större porträtt av någon utanför familjekretsen – ännu ett mästerverk, och en blinkning från en av fotokonstens stora till en annan.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera