Kultur

Hjärntvätten

Minsta dussinfilm är full av politiska budskap. En ny dokumentär avslöjar vad filmer egentligen förmedlar.

Servitören och Yalestudenten Robbie dukar fram frukostbagels när han blir konfronterad av läkardottern Baby. Det är sommar 1963. En av dansarna på Kellermans pensionat, arbetarklasstjejen Penny, har blivit gravid av misstag.

Robbie är far till barnet. Men trots att han har pengar vägrar han att betala för Pennys abort.

– Du kan inte bara överge henne, säger Baby.

Robbie ler överlägset och plockar fram en pocketbok ur bakfickan.

– Vissa människor räknas, andra inte. Läs den här. Jag tror att det är en bok du skulle uppskatta, säger han.

I handen håller han ett tummat exemplar av »Urkällan« av högerfilosofen Ayn Rand.

– Du äcklar mig, svarar Baby och tömmer en bringare vatten i hans skrev.

Åttiotalsfilmen »Dirty Dancing« är knappast det första man associerar med ideologi på vita duken. Men manusförfattaren Eleanor Bergstein ville faktiskt kommunicera ett politiskt budskap.

Filmen utspelar sig sommaren innan John F Kennedy blev mördad, vilket Bergstein själv mindes som en tid fylld av framtidstro. Dess huvudperson är Baby, en idealistisk ung kvinna som gör uppror mot sina föräldrar när hon inleder en romans med dansaren Johnny. Den kretsar kring klasskillnader och porträtterar genomgående de anställda som mer sympatiska än de rika gästerna.

Dessutom innehåller »Dirty Dancing« en olaglig abort av blodigaste sort, vilket Bergstein såg som en påminnelse till åttio-talets kvinnor att värdesätta den aborträtt de annars tog för given.

Alla filmer innehåller sådan gömd ideologi. Det är åtminstone tesen i dokumentären »The Pervert’s Guide to Ideology« som visas på Stockholms filmfestival. Filmen är en uppföljare till »The Pervert’s Guide to Cinema« från 2006, där filosofen Slavoj Zizek diskuterade psykoanalytisk teori utifrån välkända filmscener.

Den lika underhållande som motsägelsefulle Zizek är en av den samtida akademiska vänsterns fixstjärnor. Han har kallats både »the Elvis of cultural theory« och »filosofins Borat«. Hans signum är just att han ständigt väver in populärkultur, i synnerhet film, i sina yviga resonemang kring saker som Heideggers postfilosofi och -Hegels dialektik.

I »The Pervert’s Guide to Ideology« placerar regissören Sophie Fiennes honom i kända filmmiljöer – från Robert De Niros säng i »Taxi Driver« till alptoppen i »Sound of Music« – där han redogör för filmernas egentliga innebörd. Syftet är mer än att bara analysera film. Zizek menar att det som kommer ut från Hollywood säger mycket om samtiden.

Den tanken är han inte ensam om. Medie-teoretikerna Michael Ryan och Douglas Kellner har beskrivit film som en seismograf som indikerar hur samhället förändras ideologiskt. Samtidigt, påpekar de, gör filmer mer än att bara reflektera värderingar. De bidrar också till att skapa och bekräfta dem. Det är inte konstigt att historien är full av exempel där film har använts som propagandaverktyg.

I dag finns det ett omfattande stöd för att det vi möter i populärkulturen påverkar vår världsuppfattning. Studier har visat på samband mellan synen på minoritetsgrupper och hur dessa representeras i tv och på film, liksom att tittare som följt serien »Will & Grace« blivit mer positivt inställda till homosexuellas rättigheter. Indoktrineringen får vi på köpet med underhållningen.

Tidigare i höst publicerade tidskriften New York Magazine en lång artikel med rubriken »The vast left-wing conspiracy is on your screen«. Tesen, att Hollywoodfilmer innehåller maskerad vänsterpropaganda, är en välbekant kritik från konservativt håll. Skillnaden var att det denna gång var en debattör till vänster om mitten, Jonathan Chait, som framförde ståndpunkten.

Enligt Chait beror amerikanska liberalers politiska framgångar till stor del på en inflytelserik elit och dess propaganda-maskineri. I sin artikel refererar han till forskning som antyder ett värderingsglapp mellan filmbranschen och resten av USA.

I en studie från 1990 svarade 97 procent av tillfrågade Hollywoodmakthavare att det var okej för svarta och vita att dejta varandra, jämfört med 53 procent i befolkningen som helhet. Sju av tio i Hollywood stödde homosexuellas rättighetskamp, mot en av tio bland övriga amerikaner.

Detta, menar Chait, sätter spår i tv-tablån och biorepertoaren – från klimatskräcken i »Ice Age« och feminismen i »Girls« till trädkramarbudskapet i »Avatar«, regnbågsfamiljen i »Modern Family« och -finanskritiken i »Margin Call«. Han hittar statistik på att 40 procent av alla mord i amerikanska tv-serier begås av -affärsmän, och finner till och med en nidbild av olje-företagare i den senaste Mupparnafilmen.

Om man vänder sig till Slavoj Zizek får man dock en avsevärt annorlunda analys. Enligt Zizek präglas vår tid av den naiva idén att ideologierna är döda, vilket i sig är en ideologi, en blind tro på västerländsk kapitalism. När han dissekerar samtida Hollywoodproduktioner ser han följaktligen inte alls samma mönster som Chait.

»Titanic«, menar Zizek, är ingen kärlekshistoria. Han påpekar att fartyget kolliderar med isberget just då Kate Winslets karaktär har lovat Leonardo DiCaprio att lämna sitt liv i rikedom för att leva med -honom. I stället sjunker båten och -DiCaprio drunknar, men inte förrän han har fått Winslet att lova att hon ska leva ett långt liv. Filmen är en reaktionär myt om hur en vilsen rik person återfinner meningen i tillvaron genom att exploatera en fattig, hävdar Zizek.

Den senaste Batmanfilmen, »The Dark Knight Rises«, beskriver han som en förtalsakt mot folkliga uppror. Karaktären Bane hetsar Gothams arbetarklass att -revoltera mot de rika, en uppmaning inte olik Occupy-rörelsens. Men i filmen är de 99 procenten vettvilliga anarkister och deras ledare en terrorist. Rättvisa kan skipas först när miljardären Bruce Wayne tar -lagen i egna händer och stoppar revolutionen.

Lika reaktionära budskap ser Zizek i »Black Swan« – vars sensmoral är att en kvinna måste offra sitt privatliv för att få framgång i yrkeslivet – och »Avatar« – som inte alls är den hippiepropaganda Chait hävdar, utan går ut på att en ursprungsbefolkning bara kan bli fri från imperialism genom att utse en vit man till kung.

Att ett budskap kan uppfattas på så radikalt olika vis finns inbyggt i filmanalysens natur. Filmteoretikern Raymond Bellour har kallat uppgiften att tolka en film »ett Sisyfosarbete par excellence«. Det finns ett oändligt antal tänkbara teoretiska utgångspunkter och beroende på vilken man intar kommer man att göra en radikalt -väsensskild tolkning.

Det innebär inte bara att det egentligen är omöjligt att bevisa att en film har ett visst ärende. Det medför också att den filmskapare som går in för att kommunicera ett budskap riskerar att uppfattas säga något helt annat.

I den aktuella amerikanska dramaserien »Homeland« blir marinsoldaten Nicholas Brody fritagen efter åtta år i fångenskap hos al-Qaida. Han blir betraktad som en hjälte, invald i kongressen och kandiderar till posten som vice president. Vad tittaren emellertid får veta är att han under fångenskapen har blivit praktiserade muslim. Är han i själva verket en terrorist?

Seriens skapare har haft en uttalad ambition att utmana den gängse bilden av terrorister och leka med missuppfattningen att islam är detsamma som radikal islamism. Genom att en vit amerikan står för det förmodade hotet mot USA:s säkerhet är tanken att man som tittare ska ifrågasätta sina fördomar. Man får också se vad Brody upplevde i fångenskapen, vilket ska visa att människor inte blir terrorister utan orsak.

Men är detta vad »Homeland« faktiskt gör?

En närmare titt visar att alla andra muslimer i serien – de ickevita – är skildrade betydligt mer ensidigt. Så gott som varenda arab som förekommer, från saudiska prinsar till kända tv-reportrar, visar sig i hemlighet arbeta för al-Qaida. Dessutom, har flera kritiker påpekat, anspelar idén om en muslim som infiltrerar Vita huset på just den misstänksamhet som många amerikaner känner inför Barack Obama.

Frågan är om serien inte spär på islamofobi mer än vad den nyanserar.

Hur kan vi då analysera »Dirty Dancing«? När man ser filmen 25 år senare tycks den lika moralistisk som feministisk. Journalisten Liel Leibovitz har rentav hävdat att det är »svårt att föreställa sig en mer passande filmisk hyllning till Reagan-eran«.

Babys påstådda självständighet är tydligt villkorad. Hon är ständigt beroende av sin pappas godkännande och när ett problem dyker upp är hennes lösning att be honom lösa det. Beroendeförhållandet bryts först när hon vinner en annan mans gillande. Det är också han, Johnny, som lär upp och förför henne, inte tvärtom.

Scenen med den smärtsamma, illegala aborten? Den kan lika gärna betraktas som abortkritisk, vilket filmvetare mycket riktigt har gjort.

Det är helt enkelt svårt för en Hollywoodblockbuster att säga något riktigt radikalt. Filmindustrin är just en industri, vars huvudsakliga mål är att tjäna pengar. Filmer måste därför hålla sig inom vissa ramar. Närmare bestämt, de måste gå att sälja. De kan därför inte vara alltför svårtsmälta eller utmana samtida värderingar.

I slutändan är det inte heller främst enstaka filmer som färgar vår tolkning av världen, utan just dessa ramar. De historier, bilder och problemformuleringar som ständigt återkommer.

Den enskildes kamp mot systemet. En knivskarp gräns mellan ont och gott. Fosterlandet som försvaras från orättfärdiga angrepp. Den lille mannen som utmanar makten. Vi mot dem.

Om Hollywoodfilmer kan sägas ha en övergripande ideologi är det nog snarast populismen.

Fakta | Makttema på festival

I Stockholms filmfestivals Spotlight-sektion visas tolv filmer som på olika sätt berör makt och maktförhållanden. Förutom »The Pervert’s Guide to Ideology« med filosofen Slavoj Zizek visas bland andra »Love, Marilyn«, en dramadokumentär om den både så mäktiga och maktlösa Marilyn Monroe, och »The Central Park Five«, en dokumentär om det kända brottsfallet från 1989 då några färgade tonåringar blev oskyldigt dömda för våldtäkt på en kvinna i Central Park.

Stockholms filmfestival pågår den 7–18 november.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera