Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Kannibalen Stig Larsson

När författaren bara kan skriva om sin egen storhet är det dags att sluta.

Stig Larsson orerar återigen om sitt liv: knarket, kvinnorna, sexet, den egna förträffligheten. Journalistkåren lyssnar. Man tycker antingen att han är ett svin eller en sanningssägare. Eller båda delar. Själv kallar han sig geni. Det är någonstans där diskussionen om Stig Larssons självbiografiska »När det känns att det håller på ta slut« landar. Ett milt ifrågasättande av hans moral.

Inte det som det kunde handla om: att karln verkar ha slut på idéer. För hur ska man tolka det faktum att han ägnar betydande tid åt att läsa sina egna böcker och till och med gråter, för att det är så jävla bra, som annat än en konstnärlig återvändsgränd. Vissa diktsamlingar har han läst sextio gånger. Den senaste har mer än ett decennium på nacken.

Tänk dig konst som inte är framåtskridande, som stagnerat, som inte utforskar det outforskade utan det redan kända. Precis, det går inte. På samma sätt riskerar en förnöjsam konstnär att likt Narcissus förälska sig i sin egen spegelbild och förvandlas till en blomma.

Stig Larsson är inte ensam om att vältra sig i sina alster, den amerikanske författaren Philip Roth läser gärna sina egna romaner. Men så meddelade han också häromdagen att han tänker sluta med skrivandet, »Nemesis« blir hans sista bok. Passionen finns inte längre. Han är färdig nu, har han sagt.

All heder åt honom. Det gäller att sluta i tid.

För alla som skriver är det ett överhängande hot, att bokstäverna plötsligt inte ska följa i den ordning som man vill. Eller inte ens fästa på pappret.

Att skrivkrampen ska segra.

I psykiatern Johan Cullbergs bok »Skaparkriser«, som kom 1992, menar han att det bland annat var trasiga närstående relationer som låg bakom August Strindbergs och Stig Dagermans så famösa skrivkramper. Och känslan av misslyckande. Fast arbetet drabbades på olika sätt. Strindbergs krisår på 1890-talet mynnade ut i vad som närmast kan ses som en kreativ nytändning, det var då hans dramatik tog steget ut i formexperimentet. I Dagermans fall slutade skaparkrisen i självmord 1954.

Stig Larsson förnekar inte sina skrivarkriser, tvärtom, han är mycket upptagen av dem. Han har kört fast många gånger, bland annat med romanen »Komedin I« på åttiotalet. Amfetaminet blev vägen ut för honom. 2000 kom lyriksamlingen »Avklädda på ett fält«. Den läste han under en hel vecka, från pärm till pärm, om och om igen. Sen grät han åt sin egen förträfflighet.

Därefter – ingenting.

I en intervju med Jens Liljestrand i Sydsvenskan (11/11) förklarar Stig Larsson det långa uppehållet i skrivandet med en krävande princip han haft; att varje bok han gav ut måste ha högre densitet och högre kvalitet än föregående bok.

»Det är ett extremt hårt krav, jag känner faktiskt inte till någon annan författare som har arbetat så.«

Med en sådan skev omvärldsanalys är det rimligt att tro att Stig Larsson faktiskt håller på att förvandlas till om inte en blomma, så till en köttätande växt. Som i desperation och i brist på annat tar av det egna köttet. Och krampar ihop en självbiografi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera