Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
batra Inrikes

Maktpartiet och framtiden

Fredrik Reinfeldt är ohotad etta på Fokus lista över ­Sveriges 100 mäktigaste. Men i hans eget parti diskuteras nu nästa ledare. På listan finns både kungamakarna och den som tar över.

Förra lördagen drog Ulf Kristersson på sig mörka byxor och vit skjorta och åkte till Liljeholmen i Stockholm. Partiet höll möte om framtiden där. Han skulle göra sin vanliga show.

På två år har Ulf Kristersson inte bidragit med något i regeringen som renderar utrymme i historieböckerna. Han förvaltar en politik som företrädaren formulerat. Hamnar han i tv ser han vettskrämd ut. Men ställ 170 centimeter Ulf Kristersson på en scen framför människor av kött och blod och han förför varenda en. Han säger »social rörlighet« och seminarierummet ler. Hinner han till »demografiska utmaningar« och »ginieffekter« får han groupies. Jo, det är säkert.

Fast i lördags gick det snett.

Som vanligt klickade han fram en bild på socialpolitiska idoler.

– Gustav Möller! utbrast socialförsäkringsministern, och pekade på den svartvita gubben som kunde ha blivit partiordförande efter Per Albin Hansson.

– Legendarisk svensk socialdemokrat som satt i regeringen från 1932 till 1951.

Och sedan sa han:

– Så länge, Fredrik, sitter man inte i dag!

Rummet frös.

Vad fan?

Mummel i bänkraderna.

Vad fan sa han?

Vissa saker skämtar man högt om i moderaterna. Andra inte. Relationen Fredrik Reinfeldt-Ulf Kristersson tillhör den senare kategorin. Särskilt när rykten om att partiledaren ska sluta flyger runt i partiet.

Det började i fjol då journalisten Anita Kratz skrev att källor uppgav att statsministern tänkte lämna över till Anders Borg under 2013. En skilsmässa, en Saudi-affär och en nytänd socialdemokrati senare skrev Peter Wolodarski i Dagens Nyheter att det vore bra om Fredrik Reinfeldt kastade in handduken något år före valet. I oktober i år kom nyhetsartiklarna om att han skulle efterträda Barroso. Och de socialdemokratiska ledarsticken.

Spekulationer hör journalistiken till, men den som nystar finnar att viskningarna har sitt ursprung utanför redaktionerna. Folk i partiet har börjat prata. Det kan ha odramatiska förklaringar. Nästa år har Reinfeldt suttit i tio år, den magiska gränsen. Det säger de när man ringer runt. Sedan förklarar de att skulle han gå före valet är det ju till stämman nästa höst han måste göra det, under ordnade former. Och så konstaterar de att de svenska primärvalen – sorgligt underbevakade – har satt i gång. Förra fredagen hade moderaternas nomineringskommitté till EU-parlamentsvalet möte i Stockholm. Någon som vill hem från Bryssel? Någon vi kan skicka dit? Och att flera länsförbund redan börjat fråga riksdagsledamöterna om de vill stå kvar på valsedeln 2014. Vilka kan petas ner? Vilka vill avancera?

Komna så långt säger de: Vi pratar inte om det här för att vi tror att Fredrik vill sluta före valet utan för att det är svårt att säga vem som kan ta över den dagen han faktiskt lämnar. De rabblar namn som kan ta över efter 2014. Anders Borg. Christoffer Fjellner om man tillåter sig vara galen. Gunilla Carlsson. Catharina Elmsäter-Svärd om det behöver kompromissas. Anna Kinberg Batra. Och så Ulf.

Preferenserna hörs i tonfallet. Gunilla nämner de för att de är väluppfostrade. Fjellner för att de är galna. Få tror att Ulf är aktuell. Men många blir nervösa när de hör hans namn. Eller Annas. Det är inte alls så odramatiskt, visar det sig. Titta på de här power-point-bilderna från moderaternas samtidshistoria.

Lycksele 1992, legendariskt gräl i ungdomsförbundet. Fredrik Reinfeldt besegrar Ulf Kristersson. Har format dagens ledande moderater, absolut. Men det som hände efteråt är viktigare.

1995 slöts, enligt den officiella historieskrivningen, fred genom att Reinfeldt lämnade över makten till Thomas Idergard, anhängare till Kristersson. Skiftet skedde i god tid och under ordnade former, vilket kan vara värt att lägga på minnet.

Under många år regerade sedan Kristerssons krets i förbundet samtidigt som gängets ursprungsgeneration sökte sig mot partiet. Det var Henrik Landerholm, Birgitta Ed, Gunnar Axén, Gunnar Strömmer, Michael Storåkers och Anna Kinberg Batra, bland andra. De närde en liberal dröm, och en dröm om en ny organisation.

Att få plats i Carl Bildts bunker var emellertid inte så lätt. På vintern 1998 klagade Idergard i Svenska Dagbladet att »den moderata partiledningen måste tillföras nytt blod«. I medierna etablerades bilden av ett gubbgäng som stretade mot och ett ungdomsgäng som ville ta plats.

Riktigt så enkelt var det inte.

Inför valet samma år lanserade flera unga kandidater personvalskampanjer. Anna Kinberg Batras blev mest känd, internt inte så mycket för uttalandet om »lantisar« som för att ungdomsförbundet i Stockholm brände 360 000 kronor på kampanjen. Något som fick en annan ung personvalskandidat – med 30 000 i budget – att knorra i tidningarna. 33-åringen hette Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en person surnade till: Elwe Nilsson, landstingsråd och ordförande för partiet i Stockholms län. »Det är mycket anmärkningsvärt«, skrev Nilsson i ett uttalande till medierna. Det kan också vara värt att lägga på minnet.

Till slut släpade partiet bort Carl Bildt från partiledarposten. Det var sommaren 1999. Det blev krig. Bunkern ville ha Per Unckel. För det fanns inget stöd. Kristersson-kretsen – eller enskilda personer från den – ropade på förnyelse, men kunde heller inte vinna ordförandeklubban. De försökte sälja in Ulf som i tur och ordning: första vice ordförande, andra vice ordförande, partisekreterare.

När krutröken lagt sig hade han inte ens fått en plats i partistyrelsen.

Bitterheten var monumental. I Expressen sa Kristersson att det var märkligt »att den gamla partiledningen inte vill att jag ska spela någon roll överhuvudtaget«. I tidskriften Moderna Tider uttryckte Idergard det mer frankt: »En mer destruktiv konsekvens av denna mentalitet är tillintetgörandet av Ulf Kristersson […] man har framgångsrikt lyckats etablera en bild av Kristersson som ledare för en gerillarörelse, ute efter makten inom partiet.«

Vad det var som hände? Två trätte och en tredje vann. Varken Unckel eller Kristersson hade partiets maktbaser med sig. Striden stod i Stockholms stad, som backat Ulf tidigare, men som någon gång här tog sin hand ifrån honom, och i Stockholms län. Länet delade Kristersson-kretsens agenda att Bildt borde bytas ut, Elwe Nilsson sa det i tidningarna redan i maj. Men därefter separerades intressena. Länet ville stödja Chris Heister i presidiet och var, när oenigheten om topposten blev för stor, med om att ta fram kompromissen Bo Lundgren.

Bosses tid blev bråkig. Alla hade accepterat honom, men alla trodde också att just de kunde styra honom. Medarbetarna kom från alla falanger. Kaos.

Efter ett år lämnade Kristersson riksdagen för att jobba på en it-firma. I Svenska Dagbladet berättade han att han genast blivit tillfrågad om han kunde flytta från sitt fina hörnrum på Helgeandsholmen några veckor i förväg. Carl Bildt ville ha det.

Anna Kinberg Batra, vars personvalskampanj hade misslyckats, fick plötsligt en gratisbiljett in till riksdagen som ersättare, men tvekade.

– Om Ulf ruttnar och tycker att nu får det vara, så är det ett tecken på att det inte är så lätt att förändra och påverka inifrån, sa hon till journalisterna.

Det vann hon inga popularitetspoäng på hos kommunalråden och länsförbundsordförandena, om man säger så.

Så var det slut på Kristersson-kretsens andra strid. Precis som i Lycksele hade de förlorat. Men de föryngrades. In kom Tove Lifvendahl, Fredrik Andersson – känd som Feffe – Maria Rankka och Christoffer Fjellner. I tredje striden, som drog i gång på valnatten 2002, gick de i frontlinjen. Innan katastrofresultatet ens hunnit fastställas peppade Feffe upp Tove framför tv-kamerorna.

– Nu måste Bosse Lundgren röja bort runt omkring sig! sa ungdomsförbundsordföranden.

Det fäste.

Tanken var att om bara Carl Bildts gamla gäng försvann kunde personer från kretsen kliva fram och styra Bo Lundgren, som man därför ville ha kvar. I Ulfs frånvaro hade man matchat fram Kristina Axén Olin, också från Stockholms stad. Bakom Bosse skulle hon få växa in i rollen som efterträdare.

Haken var att några andra också ville göra saker med partiet. Samma människor som hela tiden hade satt käppar i hjulet – kommunalråden i Stockholm.

Stockholmsmoderaterna, länet och staden, hade valvaka på restaurang Grodan Sergel. Där låste Kristina Axén Olin in sig på toaletten och kom ut med rödgråtna ögon. En våning upp samlades ett antal herrar och gjorde upp saken. Det här går inte, sa Elwe Nilsson, han måste bort. Senare på kvällen anslöt till Grodan Sergel den person som länet odlat i skymundan: Fredrik Reinfeldt.

Resten var från publikplats en underhållande utklassning. Bo Lundgren tilläts få förnyat förtroende på en extrastämma. Under tiden kohandlade länet med Skåne och Västsverige. Varje gång Tove Lifvendahl öppnade munnen i en tidning uttalade sig Elwe Nilsson emot. På det avgörande mötet i valberedningen i mars 2003 kastade han plötsligt upp frågan om ny ordförande. Alla anslöt. Utom ungdomsförbundet.

I oktober det året generationsskiftade till slut moderaterna, fast inte alls på det sätt som kretsen hade tänkt sig. Det är den sedelärande berättelsen om Kristerssons tre nederlag. Den har en fin slutkläm också.

I talarstolen, med nyvunnen ordförandestatus, sa Reinfeldt:

– Känn allihop att nu står dörren till moderaterna öppen.

Tre år senare, när han vunnit valet, vägrade han fortfarande anställa människor med kopplingar till Ulf Kristersson.

Uppför trappan till högsta våningen i Färgfabriken i Liljeholmen i lördags satt på tredje raden bakifrån två gentlemän som av allt att döma kommer ha en del att säga till om nästa gång moderaterna byter partiledare: Lars-Ingvar Ljungman och Sverker Eriksson.

Ljungman, en imposant man i säckiga jeans och slapp kavaj, han är kommunalrådet i Vellinge som inte är så sugen på att ta emot flyktingar. Fast i partiet är han mer berömd för att vara maktmagnaten Göran Holms arvinge. Ordförande i Skåne. Och i partiets valberedning.

Eriksson, en bakåtslickad herre, för dagen iklädd svarta brogues, jeans och guldknappskavaj, han är sedan två decennier chefsombudsman i Stockholm. Det låter kanske inte så häftigt, men det är det. Sverker finns omnämnd i varenda artikel om moderater i storstan som kört fulla eller kollat på porr på fel dator eller bara sagt något klantigt. Sverker städar. Men mer än så, han är med bakom de viktiga besluten i partiet. Fast det skriver inga tidningar om.

Ljungman och Eriksson är viktiga eftersom de har positioner i den struktur som har visat sig ha ett avgörande inflytande i partiet. De är Elwe Nilsson-typer, de som brukar beskrivas som »kommunalråden«, fast det är lite missvisande. I Kommunalrådskretsen finns länsförbundsordföranden också, och ombudsmän. Några från Skåne, några från Västsverige, ett par från Stockholms stad och så de från de tunga kommunerna i länet: Danderyd, Täby, Sollentuna, Järfälla, Solna och Nacka. Den springande punkten i ett framtida ledarskifte är hur Kommunalrådskretsen ser på de gamla konflikterna.

Ryktena om mobilisering inför nästa strid är nog överdrivna. Det är det klassiska. Några säger: De där, där borta, de håller på med något. Och de utpekade svarar: Det gör vi inte alls.

Men att det pratas om ett tio år gammalt gräl säger något i sig.

Rädslan för Ulf Kristersson och Anna Kinberg Batra är fascinerande. Eftersöker man konkretion i snacket om Kristersson-kretsens comeback får man lätt paranoida indicier till svar. Martin Borgs – en gång pressmänniska till Anna Kinberg Batra – fick nyligen på ett partievenemang kommentera valstrategin. Varför släpptes han fram? Erik Zsiga, en kille i kretsens yngre generation, har anställts hos Carl Bildt. Varför då? Så låter det.

Anna Kinberg Batra påstås ha »skumma middagar«. Hon reser i landet. Feffe Andersson, i dag på pr-byrån Prime, springer hos moderaterna i Stockholm. Vad gör han där?

I Kommunalrådskretsen säger en del att de gamla konflikterna kommer tillbaka om Kristerssons vänner släpps in. Det kan de ha rätt i. Å andra sidan: »gamla« är det centrala ordet. Det är tio år sedan Kristersson-kretsen var något att tala om.

Men. Mytologier lever sina egna liv. Det är moderaternas öde att Kristerssonrädslan aktiveras när frågan om makten i partiet förs på tal. Historien om konflikten är självförstärkande, och människor agerar utifrån den. Den får verkliga effekter.

Det finns en intressant jämförelse med bråken i SSU på nittiotalet. Efteråt var bitterheten större hos de lite yngre än de lite äldre. Likadant tycks det vara i moderaterna.

Sedan två år är Ulf Kristersson lojalt statsråd. Anna Kinberg Batra låter som vilken nymoderat som helst. Omvändningen har inte varit populär hos alla tidigare vapendragare, men den har skett. Och på den andra sidan har Fredrik Reinfeldt och flera i Kommunalrådskretsen tagit emot med öppna armar.

Bland de något yngre är det inte lika enkelt. Vilket är relevant om man nu ska prata om vilka som kan ta över.

Det finns tre kandidater: Anders Borg, Anna Kinberg Batra och Catharina Elmsäter-Svärd.

Anders Borg står för kontinuiteten i det nymoderata projektet, som till stora delar är hans eget. Älskad i partiet. Erfaren. Folklig. Strategisk. Jagar med rätt människor.

Hittills har han spelat så att frågan lyder: Vill han? Det är relevant. Men lika intressant är om partiet vill ha honom – den dag Reinfeldt går. Det kommer vara annorlunda då. Har han ledaregenskaperna? Kan han hantera alliansen? Kommer partiet inte ropa efter något nytt? En kvinna? Var det så bra när Brown efterträdde Blair? Sådana frågor ställer också de som borde vara på hans sida.

Bortom Borg öppnar det upp sig för kandidater från Kristersson-kretsen. Inte Ulf själv, han har fått sina chanser. Men Anna Kinberg Batra.

Hon saknar statsrådserfarenhet, vilket kan spelas upp som ett krav i ett parti där kreti och pleti har fått ha ordet minister på visitkortet. Å andra sidan: Omtyckt i riksdagsgruppen. Kvinna. Sjuttiotalist. Har visat sig duglig för dubbla tunga uppdrag som gruppledare och ordförande i finansutskottet. Balanserar hon rätt mellan att vara underhuggare till partiledaren och ha en egen idé kan hon säkert säljas in som kronprinsessa, en förvaltande vitamininjektion.

Knäckfrågan: Vad tycker Kommunalrådskretsen?

Svaret är splittrat. De lite äldre säger att hon skickligt, via Nacka, byggt en position i länet, att Fredrik Reinfeldt nu testar hennes lojalitet och att hon hittills klarat provet. De lite yngre säger: Hon är en bråkstake med för många fiender.

Riktigt spännande blir det när man lägger in att det pågår ett generationsskifte bland kommunalråden i Stockholms län. Makten förskjuts åt de lite yngre. Vill man förbereda sig inför partiledarbytet gör man klokt i att studera hur deras och Kinberg Batras relation utvecklas. Man bör också lyssna till det som alla i Kommunalrådskretsen säger – yngre och äldre, även utanför Stockholm.

De säger: Catharina Elmsäter-Svärd.

Infrastrukturministern är okänd för väljarna, men fint insyltad i maktstrukturerna. Suttit i länets presidium i femton år, är nu dess ordförande. Den spelteoretiskt lagde ser hur lämplig hon är att skicka fram för att stoppa Kinberg Batra. Orädd, säger förespråkarna, vad det nu betyder.

Svagheten är frånvaron av riksdagsmandat. Hon behöver ta plats på länslistan, den som det brukar vara bråk om. Den som Anna Kinberg Batra var fyra på 2010.

Det kan bli ett kul primärval i Stockholms län nästa år.

Artikeln bygger på ett 20-tal intervjuer med tidigare och nu aktiva moderater.

Läs mer: Här hittar du hela makthavarlistan

3 thoughts on “Maktpartiet och framtiden

  1. Buddy Longaway skriver:

    Fredrik Reinfeldt är inte ens 50. Varför skulle han avgå? Själv anser jag att hans värderingar är bland de värsta och mest extrema vi drabbats av. Han anser tex att sjuka och handikappade ska leva på svältgränsen, och har skrivit tre böcker om hur mycket han avskyr välfärdssamhället. Men han har stöd av halva befolkningen och är sällsynt framgångsrik med tanke på hur bisarra politiska ideer han faktiskt bygger sin politiska plattform på. Teoretiskt sett kan Reinfeldt mycket väl sitta kvar tills han är 70. Varför inte? Enda hotet är ju att han lyckas genomföra sin politik fullt ut. Då blir han ju genomskådad och föraktad i all framtid för förintandet av västeuropas främsta välfärdsbygge. Socialdemokraterna har vunnit idestriden för länge sedan, men de är uppenbart oskickliga i att bemöta Reinfeldts attack på välfärdssamhället. Reinfeldt är skickligare och listigare än resten av den moderata toppen tillsammans. Och han är bättre debattör än hela socialdemokratiska partiet tillsammans. Det är helt obegripligt men icke desto mindre uppenbet och sant. Man kan inte låta bli att undra hur det i hela friden kunde bli så. Vad var det som gick fel?

  2. Pavel Kesek skriver:

    Hej, Ni har tidigare annonserat om Fokus gratis till läsplattan för prenumeranter. Gäller det fortfarande? Hur gör jag?
    Hälsning

    Pavel

    1. Linda Eriksson skriver:

      Hejsan!
      Absolut, om du prenumererar ett år eller längre.
      Här kan du läsa om hur du går tillväga: /nu-far-ni-fokus-i-lasplattan/

      Linda/Fokus

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera