Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Skicka tillbaka pengarna

Medellönen för en heltidsarbetande i Bulgarien är 3 700 kronor i månaden. I grannlandet Grekland är den lagstadgade minimilönen 5 900 kronor när man räknar in de två extra utbetalningarna vid påsk och jul.

Ändå var bulgarerna jag mötte i Plovdiv och Sofia så mycket muntrare än grekerna i Thessaloniki när jag reste runt i början av november. Psykologiskt är det enkelt – bulgarerna har hopp, grekerna har förlorat något. Om de har jobbet kvar är det ofta till sänkta löner, på Ikea strejkar anställda nu mot lönesänkning på 11 procent. Men framför allt är 29 procent av invånarna i Greklands andra stad arbetslösa. Siffran är högre för dem som behöver jobb allra mest; folk mellan 25 och 34 år, de som ska flytta hemifrån och bilda familj.

I Bulgarien är den allmänna arbetslöshetsnivån hälften av Greklands, och betydligt lägre i huvudstaden och andra staden Plovdiv. Studenterna som gratisguidar i sina städer bubblar av tillförsikt. »Snart kör vi om Grekland«, säger de. Någon tror om fem år, den mest pessimistiska/realistiska gissar på tio. För välståndsskillnaden är stor.

I Thessaloniki är husen i rimligt skick, det ser man på spatserande fot. Och butiksägarna har fortfarande öppet, fast inte på söndagar som många bulgariska kollegor. Andelen tillbommade affärer och restauranger är liten. Under helgen är caféerna längs hamngatan knökfulla, för att få bord vid det stora restaurangtorget i nöjeskvarteret Ladadika får man köa en halvtimme. Servitrisen, som tjänar 23 kronor i timmen, är lika upprörd som uppgiven över att få en euro i dricks av ett siden- och kashmirklätt sällskap på fem.

I Sofia får man bedöma fastigheternas skick, högst varierande, på stående fot. Trottoarerna är en folkhälsofara, även om man bortser från avgaserna. Visst finns Hugo Boss- Versace- och Lacostebutiker där. Det finns en förmögen elit som kör suvar och McLarenbarnvagnar. Det som ännu är i sin linda är en medelklass med någorlunda köpkraft. Men den kommer. Annars hade inte Ikea öppnat en blågul lada för drygt ett år sedan och H&M sin första butik i våras.

När jag var i Thessaloniki var det lugnt på marschfronten, bara ett smärre tåg som handlade om det stillastående t-banebygget. 9,5 kilometer räls med 13 stationer skulle ha invigts i år. Nu hoppas man på 2016. Eller 2017. Kalkylerna för projektet var ett skämt. Dagens centrum ligger ovanpå den romerska staden som ligger ovanpå den makedonska, men budgetposten för arkeologi var snål. Inte hade man köpt loss mark eller fixat hyresavtal heller. Nu är EU-pengarna från strukturfonden och investeringsbanken slut.

I torsdags förra veckan var det våldsammare. Tyska borgmästare, och en biträdande minister, var där för att prata handelsförbindelser med grekiska kollegor. Tyskarna fick höra att de var nazister, fick kaffe och ägg kastade på sig.

Medan grekerna jag talar med skyller krisen på EU i allmänhet och Tyskland i synnerhet är bulgarerna stolta unionsmedlemmar. Och tacksamma för att EU griper in mot det alla säger är landets stora problem – korruptionen. Sista oktober röt kommissionen att Bulgarien skulle bli föremål för extra granskning om man utsåg den nominerade Veneta Markovska till medlem i författningsdomstolen. Skälet var att landet inte utrett korruptionsmisstankarna mot henne. Heja EU, sa de jag talade med. Och nu har Markovska tvingats dra sig tillbaka.

När EU ingriper i sådana frågor, precis som man gjorde när premiärministern i Rumänien författningsvidrigt ville ändra folkomröstningsregler för att bli av med presidenten – då fyller unionen sin kärnuppgift. Det har den varit för dålig på på flera håll. Grekerna hade inte hamnat så illa om de med morot och piska tvingats att erkänna och göra något åt korruptionen. Grundarlandet Italien har samma problem, och Österrikes tidningar har mycket att skriva om.

EU måste fortsätta den hårda rättssäkerhetslinjen. Och borde ställa krav på utomstående rimlighetsprövning av projekt som är aktuella för pengar från strukturfonderna. Vi rika länder i norr bör avstå från bidrag, våra projekt är ofta lika effektiva som Studio Totals insats i Almedalen – det blir bara aska kvar. Eller några objekt på Bukowskis samtida, som från EU:s mångmiljonprojekt Formens hus i Hällefors.

För allas vår tilltro till varandra och EU måste de nödvändiga infrastruktursatsningarna i öst bygga på realistiska kalkyler. Hellre vårda antika ruiner än bygga nya.

***

För övrigt håller jag på ryska Natalia Pereverzeva i Miss Earth-tävlingen. Inget håll käften och var söt där inte.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera