Vädergudarna

Text:

Foto:  Joe Skipper / Scanpix

Natten mot tisdagen slocknade en rad av Manhattans skyskrapor. Ett strömavbrott på USA:s östkust mörklade delar av världens mest kända stadssiluett.

Nere på gatorna flödade vatten som svämmat in från East River och Hudson River. De låglänta delarna av staden hade evakueras tidigare under helgen.

I underjorden stod tunnelbanetågen stilla.

New York hade drabbats av en orkan som fick hela världen att titta på. För första gången sedan 1888 fick New York-börsen stänga två dagar i rad på grund av väder. I Haiti skulle över 50 personer dö av stormen. På Kuba, Bahamas och i Dominikanska republiken var förödelsen också stor.

Nu pratade alla om Sandy. Hur många fler skulle dö? Hur skulle det påverka presidentvalet? Hur stora förluster skulle ekonomin drabbas av?

Så var det inte tio dagar tidigare. De enda som brydde sig då var några forskare som hade hittat ett molnområde halvvägs mellan Västindien och Kap Verde-öarna.

Den nittonde oktober skrev meteorologen Todd Kimberlain en rapport för National Hurricane Center i Miami. Han hade lagt märke till de där molnen och regnområdet mitt i Atlanten. Det rörde sig långsamt västerut men hade än så länge en låg risk för att utvecklas till en orkan. Kimberlain satte sannolikheten till 10 procent inom de närmaste två dygnen.

Klockan åtta samma dag skickade en annan meteorolog – Stacy Stewart – en ny utvärdering. Hon ansåg att risken fortfarande var låg men höjde den till 20 procent.

Så fortsatte det. Dialogen mellan meteorologerna går att läsa på National Hurricane Centers hemsida. I korthuggna telegram, skrivna med versaler, växer en prognos fram. Osäkerheten hyvlas långsamt ner.

Två dagar senare hade risken uppgraderats till 60 procent. Nu skickade meteorologerna ut »orkanjägarna«. Det är ett litet förband i amerikanska flygvapnet som har tio flygplan på en bas i Mississippi. Deras uppgift är att flyga in i stormarna och skicka ner en liten sond – en mätutrustning försedd med en fallskärm. Instrumenten är ungefär samma som i en väderballong. Enda skillnaden är att sonden åker neråt.

Orkanjägarna uppmätte vindstyrkor på 68 sekundmeter nära vattenytan. Nu var det dags att ge stormen ett namn. Och att börja räkna med modellerna.

Ecmwf, Gfs, Hwrf, Gfdl – det ser ut som om någon slintit på tangentbordet men bokstavskombinationerna är namn på olika statistiska modeller som National Hurricane Center använder. Vad händer om man gör si? Vad händer om man gör så? För de första tre dagarna var alla modeller i harmoni. Sedan började resultaten skilja sig åt.

Men låt oss lämna Sandy ett tag. För om man ska förstå hur meteorologerna fick makt att evakuera miljontals människor måste man börja i Cambridge, Massachusetts – och sluta i New Orleans, Louisiana.

Vintern 1961 arbetade Edward Lorenz, en matematiker på Massachusetts Institute of Technology, med ett datorprogram som skulle kunna förutsäga vädret.

Vid den här tiden var meteorologin starkt underutvecklad. Trots att de flesta länder haft vädermyndigheter i ett sekel – svenska SMHI grundades på 1870-talet – var prognoserna inte mycket bättre än någon som ständigt gissade på att gårdagens väder skulle upprepa sig.

Allt verkade gå enligt planerna för Lorenz projekt. Men en dag började programmet bete sig underligt. När matematikerna knappade in en siffra fick de ett resultat. När de sedan knappade in vad de trodde var samma siffra i ett helt identiskt experiment fick de ett helt annorlunda resultat.

Det var inte helt lätt att förstå. Det var ju bara programmeringskod. Här fanns ingen slumpmässighet inbyggd.

Till sist hittade de problemet. Datorn hade lagrat siffror med sex decimalers noggrannhet medan utskrifterna bara hade tre decimaler. Så en siffra över temperatur som på papperet såg ut som 28,891 kunde i själva verket vara 28,8910111.

Kan det verkligen ha så stor betydelse? undrade Lorenz.

Det kan det. För grejen med väder är att det är ett dynamiskt system. Små förändringar kan fortplantas exceptionellt. Ett decennium senare uttryckte Lorenz problemet i titeln till en ofta citerad vetenskaplig artikel: »En fjärils vingslag i Brasilien kan starta en tornado i Texas«.

Med den inbyggda osäkerheten kan det verka lönlöst att överhuvudtaget försöka förutsäga vädret. Men Lorenz kaosteori blev startskottet på en revolution inom meteorologin. För varje år som gått sedan dess har prognoserna blivit alltmer träffsäkra.

Men det har inte gått snabbt. På många sätt är meteorologerna slavar under datorkraften. Det krävs en sexton gånger bättre processor för att fördubbla precisionen i en prognos. Som tur är har datorindustrin levererat en fördubbling av processorkraften vartannat år. Därför behöver man bara vänta åtta år på en dubbelt så bra prognos.

Framstegen syns på många områden: inom jordbruket, inom transportsektorn och inte minst i vardagen. På 1940-talet var exempelvis risken en på 400 000 att träffas av blixten under ett år. I dag är den risken en på 11 miljoner. Minskningen beror även på andra faktorer – som att vi jobbar mer inomhus – men de träffsäkra väderprognoserna är en stor anledning.

Mest märkbar effekt har prognoserna haft vid stora väderkatastrofer. För bara några decennier sedan kunde oväder kosta hundratusentals liv – framför allt i fattigare länder. Cyklonen Bhola i Indien och Bangladesh 1970 är den förmodligen värsta och dödssiffran efter den uppskattas ofta till minst en halv miljon.

Men det är inte alltid en god prognos hjälper. När Katrina drog in över New Orleans representerade det en fullträff av meteorologerna på National Hurricane Center. De hade förutsett en katastrof i New Orleans hela fem dagar innan stadens fördämningar brast.

Men 80 000 invånare struntade i varningen eller lyckades av andra skäl inte ta sig från sina hem. Av dem dog minst 1 600 personer.

Varför evakueringen gick så dåligt har varit ett nationellt trauma i USA i flera år. Förklaringarna handlar om allt från att borgmästaren var rädd att stämmas av stadens hotell till att kommersiella väderkanaler länge urholkat meteorologernas trovärdighet.

Det finns faktiskt en hel del bevis på att Weather Channel och andra fristående vädertyckare medvetet kommersialiserar sina prognoser. Bland annat undviker de att sätta regnrisken till 50 procent – även om det är vad modellerna visar. Av rädsla att verka veliga säger de då att det antingen är 40 eller 60 procents risk.

De flesta kommersiella prognosmakare har också en så kallad »wet bias«. Det innebär att de har en tendens att överskatta risken för snö eller regn. Anledningen är att de flesta människor blir förbannade om det regnar när prognoserna visat sol – men sällan tvärtom.

Det problemet har inte National Hurricane Center. Och efter några dagar började modellerna visa samma sak: det här skulle bli en allvarlig storm.

Efter Katrina verkar alla ha lärt sig en läxa i USA. Lokala politiker har börjat respektera meteorologerna och meteorologerna har insett att de måste lägga lite vikt vid presentation om de ska få människor att lämna hus och hem.

Det hjälper också att precisionen blivit bättre. Det möjliga område där en storm kunde träffa kusten var för tjugofem år sedan 56 mil. I dag är samma område 17 mil. Eftersom det brukar kosta en miljon dollar att evakuera en och en halv kilometer kustremsa har mellanskillnaden stor ekonomisk betydelse – och gör det också möjligt att ropa varg lite oftare.

Resultatet ser vi nu. När Sandy dragit in över östkusten har bara en lokalpolitiker –Atlantic Citys borgmästare Lorenzo Langford – ifrågasatt evakueringsordern. Han fick genast på pälsen av New Jerseys guvernör Chris Christie som kallade honom en »skurkaktig borgmästare«.

Det står i stark kontrast mot stormen för bara sju år sedan. Då drog politiker på alla nivåer benen efter sig. Hårdast dom fick president George Bush. Fumlandet anses av många vara början till slutet på hans presidentperiod.

Sedan dess vågar ingen ifrågasätta en orkanvarning. Det är meteorologerna som regerar nu.

Fakta | Mest kostsamma naturkatastroferna

Varken jordbävningen på Haiti 2010 eller tsunamin i Sydostasien 2004 finns bland de tjugo dyraste naturkatastroferna sedan 1965. Områdets ekonomiska utvecklingsnivå avgör.

Japan, 2011 Jordbävningen och tsunamin mot den japanska östkusten den 11 mars 2011 och det efterföljande haveriet vid kärnkraftverket i Fukushima var världens dittills dyraste naturkatastrof. Världsbanken har uppskattat kostnaden till drygt 1 500 miljarder kronor, den japanska regeringen till över 2 000 miljarder kronor. Runt 9 000 personer är bekräftat döda, ytterligare 13 000 saknade.

Japan, 1995 Jordbävningen i södra Japan den 17 januari 1995 med epicentrum 2 mil från hamn- och miljonstaden Kobe orsakade förödelse till ett värde av 670 miljarder kronor. Men inom ett år hade handeln återhämtat sig och exporten var tillbaka på 85 procent av nivån före jordbävningen. Nära 6 500 döda.

USA, 2005 Orkanen Katrina som slog mot Louisiana och Mississippi den 25 augusti 2005 orsakade förödelse och enorma översvämningar. Notan landade på 540 miljarder kronor. Hälften, 275 miljarder, utgjorde försäkringsskador vilket är det högsta beloppet som betalats ut. Minst 1 836 döda.

USA, 1994 En jordbävning i stadsdelen Northridge i norra Los Angeles den 17 januari 1994 slog hårt mot hela området. Förstörd infrastruktur, över 25 000 hemlösa och en kostnad på runt 280 miljarder kronor. Över 60 döda.

Kina, 2008 Jordbävningen i Sichuan-provinsen i mellersta Kina med en styrka på 8,0 på Richterskalan den 12 maj 2008 orsakade enorm skada och förödelse. De direkta ekonomiska skadorna uppskattades till 195 miljarder kronor, de indirekta skadorna långt större. Minst 70 000 döda, 18 000 saknade.

Källa: Economist, accuweather, Världsbanken